Vi hade laddat med champagne och snacks och såg framför oss en solig fin dag medan vi körde ner slipvagnen i vattnet med vårt fartyg. Men icke, det blåste storm och regnade som aldrig förr.

Så här såg det ut vid badet som ligger bredvid slipen, havet är i uppror.

Men vi började ändå plocka lite, vi tog bort stöttorna till presenningarna och byggställningarna. Presenningarna plockade vi också bort, men det blåste och slet i dem så det var ett sjå att tygla dem. Och efter ett par timmar så var där städat och vi bestämde oss ändå för att skicka ner fru Orskär i vattnet.

Och så här blev resultatet av våra åtta veckor på land. Vi är mycket nöjda själva. Nu kommer hon flyta gott i 50 år till (med kärlek och underhåll förstås).

Val av färg har våra vänner och släkt bestämt genom att vi frågade friskt de flesta vi sprang på vad de skulle ha valt för färg. Och den färgen som fick flest röster var Oceanblå. Och innan vi sjösatte så var sjövattenintaget fixat, nya kranar och röret genomgånget och uppmålat. Dock fick den gamla silen hänga med. Motorfästena är förstärkta med extra mycket plast liksom kring propellern (på sina ställen upp till 8-10 mattor glasfiber). Nya zinkanoder satte vi dit på propellern och rodret. För den som inte vet vad en zinkanod är så fäster man sådana på båtar vid propeller och där andra metaller finns och zinkanoden skyddar metallen som sitter på båten från galvaniska strömningar som annars skulle fräta båtens metaller när den ligger i vatten. Nu tar anoderna den smällen istället då de är av en oädlare metall (zink) än båtens (järn eller mässing som exempel). På andra ställen där vi kunnat byta delar, som bland annat nya kranar har vi använt rostfritt.

Själva sjösättningen gick bra men vi fick oss en match mot vinden. Det är en bastant dam, vår båt och vi slet länge i förtöjningarna och la på fler och fler och fler trossar för att säkra oss mot vinden. Hon hade vinden helt i sidan och vindfånget blir ju gigantiskt. Vilken tur att vi hade Tom till hjälp (han är kanske bäst trots allt) för det behövdes riktigt starka män för jobbet. 

Och här ligger hon nu äntligen i vattnet på nytt.

Vi hade inte fått mat i oss på hela dagen och vi åkte iväg och fikade en sväng. Och när vi kom tillbaka hade vinden tilltagit ytterligare. Det blåste över 20 sekundmeter i byarna. Så vi la på två trossar till som vi fäste mellan båtens spant och två träd på landbacken. Som Tjoppes pappa säger, man ska förtöja för storm. Och sagt och gjort.

Träden stod i sidled nere vid vattnet.

Förtöjningarna ser nu ut som ett bättre plockepinn. Men nu kände vi oss nöjda och åkte hem efter en blöt och blåsig dag. Vår champagne som hade frysit inne under dagen (och vi som fick trevligt besök under dagen med bubbel och pompa och ståt av Tjoppes kollegor – men vi hann inte då för vi hade inte säkrat upp båten i förtöjningarna än) och vi skålade hemma istället, åt ett par varma mackor och så slocknade vi i soffan båda två.

Till havs!

Tjoppe och Helena