Jag räknar ner dagarna och införskaffar de få ting som ännu saknas. Stolt klappar jag mig själv på axeln; nu kan jag snart bärga den skörd av ansträngningar jag bevattnat med sorgens tårar. Den tid som återstår innan jag ger mig av lämpar sig fint till att stanna upp och reflektera. Över året som passerat och vad jag lyckats uppnå. Där jag trots förtvivlans snyftningar vågat vara orädd och nyfiken nog att söka mig en ny djärv väg framåt…

Det sägs att det i svagheten bor en kraft. Men jag är inte ensam om att ha funnit denna motgångens styrka; nyligen träffade jag Ulla som förlorat två döttrar alldeles för tidigt. Ulla har jag känt så länge jag kan minnas och hennes döttrar var mina kompisar under uppväxten. Nyligen fick jag hennes bok i min hand – och det som slår mig är på vilket fantastiskt sätt hon hämtat kraft ur sina verk. Ulla väver.

Det var främst dottern Annika och jag som hängde med varandra, Ullas mellandotter. I tidiga tonåren hade vi några riktigt intensiva somrar tillsammans och jag som aldrig längtade hem, flyttade in hos dem under sommarlovet. En dag lekte jag, Annika och några kompisar en slags kurragömma som vi kallade för burken. Mitt i leken skadar Annika sitt knä och med min hjälp linkar vi hem till mamma Ulla som väljer att stoppa in oss i bilen och åka till akutmottagningen på Karolinska sjukhuset. Korsbandet visade sig nästan vara av och i väntan på operationstid får Annika sitt ben stabiliserat, därefter kan vi åka hem.

Nästa dag håller vi på med hästarna i hagen bakom huset. En häst rymmer och jag som kan springa men inte Annika, tar på mig uppgiften att försöka fånga in hästen. Men det hela slutar med att den stressade hästen springer omkull mig. Jag blöder ur mun och min arm är skadad. Nu linkar vi båda hem till mamma Ulla. Och som den luttrade moder hon är så stoppar hon återigen in oss i bilen och vi far först till tandläkaren som får fixa mitt garnityr och därefter till Karolinska sjukhusets akutmottagning, där vi varit mindre än ett dygn tidigare.

När vi kommer dit tittar vårdpersonalen undrande på Ulla och på Annika. De vill veta varför Annika behöver vård så snart igen, om något tillstött. Ulla svarar ”nej, nej…denna gång är det nästa flicka” och så pekar Ulla på mig och jag visar fram min arm. Aldrig att jag hörde Ulla sucka eller klaga över de situationer vi var orsaken till, när våra lekar blev för våldsamma. Någon timme senare kunde vi åka hem med min arm i gips.

Annikas storasyster blev 34 år, Annika dog när hon var 41. Hur man som mor då finner kraft för att gå vidare vet jag inte. Men jag vill tro att Ulla hämtade styrkan i sitt skapande. För det kan nog vara precis så som den kände författaren och tillika Nobelpristagaren Selma Lagerlöf en gång skrev i Gösta Berglings saga;

” Ty att sätta upp vävar, det förtröstar för all sorg,
det slukar alla intressen, det har varit många kvinnors räddning”.

För mig som inte väver så har väl skrivandet istället varit en del av min läkningsprocess, men även det fokus jag haft på att skaffa mig de behörigheter jag måste ha för mitt kommande jobb. Rätt många är ni som vet vad jag kommer att göra framöver, men jag ber att inte göra det offentligt än. Tids nog berättar jag om detaljerna.

// Coddi.

Tjingeling!