Coddi Womplers blå klänningslycka varade inte allt för länge. En kväll kände jag hur en dov och krampartad värk i magen sakta började stegra sig. Det gjorde ont under revbenen på höger sida och smärtan strålade bakåt ryggen till. Efter någon timme var plågan så intensiv att det kändes som jag blivit spetsad av en lans. Kallsvetten rann och illamående sköljde över mig. Tidpunkten för ett gallstensanfall var sämsta tänkbara för jag saknade medicin mot åkomman (något jag i vanliga fall brukar ha i mitt skeppsapotek). När jag frågade Malin om hon hade någon Cox-hämmare hemma och hon nekande skakade på huvudet, insåg jag att natten skulle bli lång…

Plats: Lysekil, Sverige

När jag i stunder lyckas lägga grubblerier och tårar åt sidan, ges jag lite välförtjänt vila. För det sägs att sorgen är randig, att man ibland behöver ta en paus. Det välbehövliga andrummet kom en dag då jag valt att inte åka till förrådet över huvud taget. Det tar på krafterna att rensa och gå igenom minnen. För en stund är det skönt att glömma…

I mitt tillstånd av vankelmod började jag fundera över bloggens framtid. Nu när seglingstemat inte riktigt längre stämde, vad skulle den då handla om? I någon mån är ju webbsidan mitt personliga varumärke och vad jag funderade över, var hur jag vill att du som läsare ska uppfatta min sajt. Utan att riktigt ha svaren lät jag idéerna börja ta form i mitt huvud. Snart upptäckte jag hur de smärtsamma hågkomsterna (som för mitt inre ständigt spelas upp som scener ur en film) jagades på flykt. Att följa någon nära mot döden är omtumlande och nu fick jag plötsligt en paus från minnena och sorgen. Jag fortsatte därför låta kreativiteten flöda…