Så blev det ett nytt år. Januari är månaden då man kan behöva slicka ekonomiska sår efter en dyr jul. Trots att vi knappt firar jul längre så brukar vi känna oss lite pånyttfödda så fort vi firat in det nya året. Som en nystart, likt en bok med tomma blad som ännu inte fyllts med innehåll…

Häromdagen tog vi en promenad till marknaden i Port-au-pêche. Till fots tar det gott och väl en halvtimme att gå, vilket vi valde då julens mat på något betänkligt vis lagt sig runt stussen. Marknadsplatsen är enorm till ytan och där säljs bland annat kläder, i mängder. Bland stora högar sorterade efter typ av plagg (men inte storlek) får man själv leta. Vi som hatar att shoppa. Men nu var vi inte ute efter något till oss själva, utan till vår båt. Hög efter hög med kläder och man kan ju undra vart alla dessa plagg kommer ifrån. Idel begagnat sånär som på någon prislapp som vittnade om att munderingen aldrig tagits i bruk. Våra misstankar besannades när vi ur ett klädberg fiskade upp en idrottsföreningsjacka med texten Rävåsens IK på ryggen. Plagg från Sverige och annorstädes som samlats in till förmån för fattiga länder, verkar landa här. Vi har inga problem med det – en genomsnittlig nettolön i Tunisien ligger blott på 249 Euro (ca 2500 kronor) och många lever knapert. Det störda låg snarare i känslan av att som svensk, stå och leta bland kläder man kanske burit själv en gång. Eller vår granne. Eller med lite tur, Lena Philipsson.

Kapten fann snart ett par leggings passande kvinna med tjocka lår. Leende synade han plagget noga och han drog i det, för att se hur mycket byxbenen gick att stretcha. Hmm…det blir nog bra, muttrade Kapten och när han vände sig mot försäljaren för att fråga om priset, fick han 4 dinarer till svar (vilket motsvarar 12 svenska kronor). Vi betalade utan att prut och snart fann vi ännu ett par leggings vi var nöjda med. Snart hade vi ledsnat på shoppingen och vi letade istället upp något att äta.

Invid en dammig vägkant fann vi något högst enkelt, som en svensk korvkiosk men med annat på menyn då. På vår knapphändiga franska som sakta börjar bli bättre beställde vi en libanesisk kebabrulle. Sen satte vi oss ner i solen och väntade. Stället var hur spartanskt som som helst och de rangliga borden och stolarna lämnade mer att önska. Snart kom maten och rullen var tacksamt delad i tu, vilket underlättar då vi gärna splittar en lunch för att inte bli för mätta till middagen. Den välfyllda rullen innehöll en riklig mängd kyckling och grönsaker. Och brödet, ett tunt libabröd, hade efter en avslutande touch på grillen fått karaktären av en frasig pannkaka. Överraskade konstaterade vi, att detta var bland det godaste vi ätit i landet. Och då ska man veta att vi ingalunda hade hjälp av någon förstärkande miljö av pittoreskt slag. Nä tvärt om, scenen var som plockad ur ett bombat Beirut med illa medfarna hus, uppbruten trottoar och vilt springande katter. Men nu var vi inte i Libanon även om maträtten var libanesisk – utan vi befann oss i utkanten av den lilla byn Port au pêche, strax söder om Monastir i Tunisien. När vi senare betalade för maten så landade priset på 5 dinarer, vilket motsvarar 15 kronor (så lunchen kostade 7,50 kr per näsa).

När vi långt senare klev ombord på Wilma var det med rätt trötta ben, totalt hade vi promenerat närmare en mil. Ur påsen åkte ett av de leggings vi köpt och Kapten ville genast testa om de gick att trä på en fender. Perfekt konstaterade han och med lite modifiering kommer de sys om till fenderskydd. Avsevärt billigare än marknadens annars betydligt dyrare – i båttillbehörsbutiker får man betala 300 kronor för två. Vårt pris kommer landa på 12 kronor, alltså 6 kronor per fenderskydd. Nu snackar vi om ett riktigt sparsamt januari. Och så har vi tänkt att fortsätta, för ju mer vi pressar kostnaderna – ju längre tid kan vi segla!

Skepp o Hoj!

Over and Out