Den jädra åskan

(...kom i vägen för oss...)
 

Syrakusa, Sicilien, Italien

De 230 nautiska milen ville vi avverka rätt raskt. Kustremsan utmed fotsulan på Italien saknar bra vikar och vill man ankra, får man göra det utmed kusten (helt oskyddad för vindar från ost och sydost). Därför ville vi helst avverka distansen i ett ben. Målet var att nå den stora ankarviken i Syrakusa. Så när ett lämpligt seglingsfönster dök upp kastade vi loss, från Santa Maria di Leuca uppe vid Italiens stövelklack, mot Sicilien.

De jämna behagliga vindarna snett akterifrån höll i sig dryga dygnet, därefter dog vinden av. Tiden fram tills dess hade knatat på - med god fiskelycka som krona på verket. Kapten njöt av att äntligen få dra upp fin middagsmat ur havet (sent omsider skulle utdelningen på de inköpta fiskedragen komma). Vid ett tillfälle hade han inte hunnit mer än kroka på och släppa i draget förrän det högg. "NAPP IGEN" skrek Kapten förtjust medan Styrman på nytt fick hämta håven. Framåt lunchtid andra dagen stod Wilma nästan helt stilla, den lilla framförflyttning som skedde stod svallen för. Men vi höll ut - för nya vindar var att vänta.

På hösten när den heta medelhavsvärmen ska bytas ut mot svalare väder, uppstår ofta åskväder. Vi börjar kunna mönstret och därför höll vi noga koll på väderprognosen. Tryggt konstaterade vi att det endast in över land skulle förekomma elektriska urladdningar, med några få undantag. Men inget som skulle ställa till krångel för oss. Den åskan som låg över Sicilien skulle hinna skingras före vi nådde dit och med den aktuella farten som för stunden rådde, skulle det ta tid. Lugnt lät vi tiden bero och dagen ägnades åt pyssel ombord.

Sent på eftermiddagen började det blåsa på nytt. Äntligen slapp vi ligga och guppa, nu var det åter fart på skutan och vi hade kommit halvvägs. Hade vi tur skulle vi hinna fram före morgondagens solnedgång, men det förutsatte att inget krånglade och att vinden höll i sig. Vid skymningen såg vi återkommande ljussken framför oss, åska vars blixtar slog ner någonstans bortom horisonten. Avståndet gjorde att det kändes helt ok att segla rakt mot åskan, något som sinnet annars inte gillar. Med Kapten vid rodret gick Styrman ner i kabyssen för att laga kvällsmiddag, stekt fisk med pepparrotskräm (fint så det förslår). Halvvägs in i matlagningen ropar Kapten att det byggts upp ett nytt oväder med åska. Tillsammans tittar vi på skådespelet, likt en fyr blinkade himlen till med jämna mellanrum. Men såg blixtarna inte ut att vara lite väl nära? Med åtta distans till närmaste land var det ren tur att vi hade internet. Först en koll på väderprognosen, som fortfarande visade fint väder. Men prognos är en prognos och då blixtarna verkade befinna sig betydligt närmare än Sicilien fortsatte Kapten att söka information. Snart fann han en sajt som i realtid visar blixtnedslagen - och den visade något helt annat än prognosen. Framför oss hade vi ett åskoväder blott tio nautiska mil bort och det verkade röra sig i vår riktning.

Två tallrikar med stekt fisk, pepparrotskräm och vildris äts lite hastigt i sittbrunnen. Snart känner vi av väderfronten, det blåser upp och havet reser sig. De vackra ljusskenen i fjärran har plötsligt blivit utbytta mot skarpa blixtnedslag, med muller som ljudligt dånar över havet. Efter en snabb överläggning tar vi beslut om att gira dikt styrbord och gå in mot land. Ute på havet är båtar mer sårbara, inte minst då masten utgör en måltavla. Vi är inte överdrivet oroliga för åska på havet, men har respekt. För vi vet vad åskan kan ställa till med, det fick vi erfara när vi låg på Naxos. Utan att det för den sakens skull behöver bli en direktträff, kan blixten slå ut navigationsutrustningen och annan teknik ombord. Den gången klarade sig Wilma hyggligt bra, med blotta förskräckelsen var det bara en antenn som gick åt pipsvängen. Medan båten intill fick all elektronik utslagen, till och med ankarspelet slutade fungera. Året innan hade ägaren investerat i ny elektronik för en kvarts miljon svenska kronor, vi tyckte lite synd om honom.

Till närmaste ankring hade vi nästan två timmars motorgång att göra. På vår nya kurs låg åskan snett akter om oss och allt snabbare kom den närmare. På havet fanns, förutom Wilma, två små fiskebåtar och nu satte även de full fart in mot land. De tyckte nog precis som vi, att ovädret låg lite väl nära. När klockan närmade sig elva på kvällen kunde vi äntligen göra oss klara för ankring. Sista biten slår vi av på farten och glada konstaterar vi att havet lagt sig rejält, varken svall eller vind kommer störa vår kommande nattvila. Det händer inte allt för sällan, att vi ankrar i mörkret - vilket kan vara något av en utmaning. Omgivningarna är svåra att se i mörkret och landremsan skvallrar rätt mycket om vilken bottenbeskaffenhet som råder närmast kusten. Är det flackt och sand på land så är det sannolikt långgrunt och en fin sandbotten. Är det ett brant berg som stupar ner i havet, kan man anta att det är djupt ända in till land och ofta är botten mindre ankringsvänlig. En annan svårighet med att ankra i mörkret är att man inte ser sandfläckarna och består botten av en massa sjögräs, kan man få försöka flera gånger innan man finner fäste. Sjökortet berättar en del men absolut inte allt, särskilt i Medelhavet saknas ofta detaljerade djupangivelser och bottenbeskaffenhet närmast kust.  

Nu närmade vi oss och i mörkret kunde vi tydligt se att landremsan var flack och att det gick en bilväg längs med kusten, möjligtvis gick trafiken på en stenmur utmed havet. Kapten stod på däck och försökte tyda omgivningarna, plötsligt pekar han och ropar "gira styrbord, där är en sandstrand". Strax därefter släpper vi ankaret på sju meters djup och ankaret fäster direkt. Vattenytan ligger alldeles blank och stilla och innan vi kryper till kojs delar vi på en kall öl i värmen. Glädjande noterar vi att åskan börjat vandra bortåt, mot ett annat håll.

Nästa morgon häpnar vi. Nyvakna står vi på däck och blickar in mot land. Den lilla sandstranden Kapten sett i mörkret visade sig vara oändlig, flera kilometer lång. Och den väg vi trott gått utmed vattnet, visade sig ligga högre upp i terrängen. Av vårt noga sökande efter en bra plätt att ankra på i mörkret, hade vi med facit i hand kunna droppa ankaret precis var som helst. Precis vart som helst så långt ögat nådde. Tänk er Tylösand gånger fem (eller kanske till och med gånger tio). Vi skrattade så vi kiknade.

Tyvärr hade natten på ankaret gjort att vi missat de bästa vindarna. De var nu lite i svagaste laget. Vi gav oss ändå iväg i glad förvissning om att inga nya åskoväder hotade störa vår färd. Efter åtta timmar på havet började vi närma oss tåspetsen av Italien. Det hade blivit dags att lämna den kustnära seglingen och innan vi förlorade kontakten med internet passade vi på att kolla vädret. Längre fram lovade bättre vindar och den åskan som fanns, skulle ligga på behörigt avstånd in över land.

Pah! Trodde vi. Mittemellan Sicilien och fastlandet tornade svarta moln upp sig. Klockan var tre på natten och det var Styrmans vakt. Radarn visade var regnet befann sig och precis som dygnet innan, innehöll det åska. En repris på gårdagsnatten var inte alls vad vi önskade och mitt ute på havet fanns ingenting att söka skydd bakom. Åskovädret kom från Messina-sundet och rörde sig i riktning mot Cypern. Om vi inte gjorde något nu, skulle vi hamna i dess väg. Med en timme kvar på Kaptens vila, väckte hon honom. Nu behövdes några gemensamma kloka beslut.

Som ett smatterband slog blixtarna mellan molnen och någon enstaka gång slog de ner i vattnet. Vi girade först styrbord och stävade mot Messina och gick parallellt, precis i kanten av molnen. Vi såg hela tiden till att ha Wilmas mast under den stjärnklara delen av himlen. Efter en halvtimme tvingades vi gira styrbord igen, nu mot fastlandet med Sicilien i ryggen. Att komma runt och förbi åskan verkade svårt och det fick oss att tänka på den gången för tre år sedan, då vi skulle segla från Sardinien till Sicilien. Då var vi tre segelbåtar som tvingades vända tillbaka efter ett halvt dygn till havs. 

I vårt kringflackande tillstånd mitt ute på havet ser vi plötsligt hur det ljusnar i molntäcket, ungefär i riktning mot Syrakusa. Vi byter kurs igen och hoppas att öppningen varar tillräckligt länge, så vi kommer igenom och förbi. Någon mer sömn blev det inte den natten, båda spejade och spanade efter åskan som nu låg på båda sidor om oss. Men allteftersom gav den med sig och strax före soluppgången började det blåsa friskt. Molnen skingrade sig och nu dansade Wilma fram med sex knops fart.

Strax före ankomsten till Syrakusa fick Kapten en makrill på kroken. Firre nummer fem sen vi avseglade från Santa Maria di Leuca. Och sen kom regnet...

Skepp o Hoj!

 Innan vi lämnade Santa Maria di Leuca träffade vi en ung tjej vid namn Fanny, som seglade med den svenskflaggade båten Amber. Hon ritade av Wilma och skickade oss denna teckning. Visst är den fantastisk! 
 
 När vi vaknar upp ser vi en oändligt lång strand med idel sandbotten...
 
 Fiskelycka ombord...
 
 Mer fiskelycka ombord...
 
 Och döm om vår förvåning när vi fick en svärdfisk på kroken. Det är i princip omöjligt att få en svärdfisk på lina och vi var inte odelat positiva, då svärdfiskbeståndet i Medelhavet minskat under senare år. Vår tanke var att först släppa tillbaka den men då kroken skadat svärdfisken för mycket, behöll vi den som mat till oss själva. Svärdfisk säljs i affärerna här, så vi var nog inte de största skitstövlarna. På flera platser på jorden är beståndet livskraftigt och svärdfisken MSC-märkt. 
 
Sjuttiotvå timmar tog det från Santa Maria di Leuca till Syrakusa, men då behövde vi stanna och ankrade några timmar på grund av åska. Mitt emellan fastlandet och Sicilien behövde vi också segla en krumelur på grund av den jädra åskan...
 
 Äntligen börjar det dagas efter en natt med åska...
 
 Morgonen innan vi når Syrakusa...
 
 Sista natten blev det inte så gott om sömn, Kapten nickar till...
 
 Äntligen börjar det blåsa och då får Kapten napp...
 
 Spöregn och sex knops fart - Syracusa, here we come!!!
 
Over and Out
 

Pssst...gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (det är anonymt, vi ser bara antalet - men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande).

 

 




Kommentera här: