Förstenade

(...bland träd på ön Lesbos...)

 

Sigri, Lesbos/Lesvos, Nordegeiska Öarna, Grekland

 Ute på den västra spetsen av Lesbos ligger fiskebyn Sigri. Det fick bli vårt mål när vi i ottan kastade loss från Agios Eftstratios. Framför oss väntade en lång dags segling och efter att ha korsat det pärlband av fartyg som passerar in och ut till Svarta Havet, nådde vi till slut vår ankarvik. För att komma riktigt undan vind och svall från havet, körde vi så nära land vi bara tordes. Färdigankrade visade ekolodet 2,20 meter, kanske i minsta laget för Wilma vars köl sticker 1,90. Men sandbotten var ren utan uppstickande stenar, så vi kände oss trygga.

Dagen därpå sjösatte vi jollen och rodde in till strand. Om Sigri visste vi just inget, annat än att en ny hamn håller på att byggas invid den äldre fiskehamnen. En febril aktivitet pågår med pråmar som bogseras iväg med muddermassor. Samtidigt väntar stora sandkullar och högar med cementsäckar på att få fylla håligheterna vid de utplacerade betongblocken. På den flytande plattformen står en hög kran, vars arm dansar fram och tillbaka.

 Glädjande noterade vi att bygget ännu inte förvandlat denna lilla fiskeby till en livlig hamnstad. Ännu är platsen en dold pärla för människor som önskar stillhet. Under promenaden genom byn skymtade vi mellan husen den bedårande utsikten, ut över havet och ner mot bukten där Wilma ensam vaggade. De smala gatorna zickzackade oss mellan välputsade hus och prunkande trädgårdar och överallt slog doften från grekisk oregano emot oss. Det råder skördetid och vi som nästan aldrig äter pizza, blev nu vansinnigt sugna på denna italienska specialitet. Emellanåt uppenbarade sig något litet café, men även restauranger av yttepytte-mått. Uppenbarligen behövs inte mer än tre-fyra bord och en rutig duk.

 Sigri var en överraskande fin och vacker by och överallt doftade det från blommor och oregano...

Plötsligt kom vi fram till den gamla ruinen vi sett från inseglingen, det turkiska slottet som Sultan Mehmet byggde år 1776 som ett försvar mot pirater och andra fiender. När Lesbos fortfarande var en del av det ottomanska riket bodde bara turkiska människor här. Tyvärr möttes vi av en låst grind, slottet var stängt på grund av risk för ras.

 Istället styrde vi stegen mot krönet av byn där vi läst att det skulle finnas en av UNESCOS sevärdheter. Sigri är platsen för en förstenad skog vars stammar, stående eller nere, barrträd eller fruktbärande - bevarats genom ett vulkanutbrott för tjugomiljoner år sedan. Under lavan blev träden med tiden fossilerade och dessa grävs nu successivt fram. Föga hade vi anat att vi skulle få en personlig guidning och träffa de två tjejer som arbetar med att konservera träden. Ett mödosamt arbete och konservatorn Elena berättade att det träd hon nu höll på med, har hon i perioder arbetet med under 21 år. I de fall träden fallit i bitar, måste de pusslas ihop. Elena visade hur hon med tandborste, lim och en skarp hjärna lyckas återskapa även de till synes mest hopplösa fallen. Lättare är det såklart med de trädstammar som är intakta. Platsen är unik och förutom denna finns bara en liknande plats på vår planet, i Arizona i USA.

 Med knorrande magar klev vi efter museibesöket ut i den starka solen. Vi fann en liten restaurang vars skylt lovade pizza. Men under siestan var ingen ugn i gång, så vi fick nöja oss med en (förvisso god) baguette med tomater och ost. Vid bordet bredvid satt tre förtjusande damer, två amerikanskor och en holländska. Samtliga bodde på ön sedan länge. Eftermiddagen försvann därefter i ett trevlig prat om livets stora och små förnöjsamheter. När vi till slut bröt upp, var vi lovade såväl boende, tvättmaskin som guidning på ön. Men då planen var att segla vidare redan nästkommande dag fick vi lov att avböja det generösa erbjudandet. Vi har nämligen en tid att passa på ön Chios. Men mer om det får ni veta när det blir dags.

Skepp o Hoj!

 Fotodumpen är tagen av vår kompis Thomas (tack!). Här ser man hur Wilma korsar pärlbandet av fartyg som seglar till och från Svarta Havet.(fritidsbåtar syns som cerise-rosa objekt)
 
 Vi har ankrat upp intill byn Sigri...
 
 Vi ror in till land och lämnar Wilma liggandes på dryga två meters djup, men där ligger hon fint...
 
 Sigri är en charmig by och inte alls så tråkig som vid första anblick. Tråkiga kranar, pråmar och cementblock tar upp en stor del av hamnen under pågående bygge...
 
 Vi fortsatte uppåt genom gränder och hus...
 
 Caféer, barer och restauranger av miniformat. Några få bord och ett par dukar är allt som behövs...
 
 Ett minne från den ottomanska tiden, men mycket längre än så här kom vi inte. Det var stängt på grund av risk för ras...
 
 Istället styrde vi stegen mot den förstenade skogen. På vägen mötte vi en katt med lite spindelnät i pälsen...
 
 En häftig plats och så här i maj månad var det inte heller för varmt, emellanåt satte vi oss ner och tittade ut över havet och Wilma som låg där nere och väntade...
 
 Ser ni Wilma där nere???...
 
 David Attenborough? Nej, men däremot Kapten Betong!!!
 
 Detta träd växte här för 20 miljoner år sedan...
 
 När vi går genom den förstenade skogen, ropar plötsligt någon på oss. Det är konservatorn Elena som med sin kollega Marylou arbetar med att återskapa ett träd som fallit i småbitar. De visar och förklarar arbetet de utför. Träden kallar de för sina "bebisar", sådan stor kärlek har de till arbetet och platsen. Besöket fick en helt annan dimension efter mötet med tjejerna, så mycket roligare!!! 
 
 Styrman Pimpsten bakom stock och sten...
 
Efteråt fann vi ett litet ställe som utlovade pizza, men det var för tidigt på dagen. Istället blev det baguette och ett långt härligt snack med några förtjusande damer...
 
 När vi till slut bröt upp tog vi oss tillbaka ner till väntande Wilma för ett dopp i havet...
 
 Senaste seglatsen mellan Agios Efstratios och Lesbos är markerad med rött, säsongens tidigare seglatser är markerade i grönt...
 
Over and Out
 
Gillar du vår blogg? I sådana fall får du gärna ge oss en uppskattning och trycka på gillaknappen längst ner på sidan, så bidrar du till inspiration till fortsätt skrivande (av de tusentals följare vi har, är det få som ger återkoppling - något som hade varit skoj).