Utan vingar på Ikaria

(...susar vi fram över stock och sten...)
 

Ikaria, Nordegeiska Öarna, Grekland

När vi föreslår tidpunkt för när det passar att lämna tillbaka motorcykeln, skruvar tjejen lite på sig.

Uppenbarligen önskar hon hellre en annan tid och hon kontrar. "Kan vi ta det dagen efter, framåt lunchtid?" Så värst förvånade är vi inte. För vi befinner oss på Ikaria, den vilda ön där livsstilen är så chill och avslappnad att folk inte bär klocka. Jo, det ska nog gå för sig resonerar vi. Den planerade avseglingen kan vi skjuta på och att stressa en ikarian, är något man vare sig kan eller bör.

Att det är viktigt att ta det lugnt, har man känt till länge på denna ö. Här når en av tre personer en ålder av nittio år och ön är en av de blå zonerna, ett demografiskt bekräftat område där människor lever mätbart längre. För invånarna är det centralt att inte stressa, för gör man det kan det gå som för Ikaros, den tragiska hjälten i mytologin (som också gett sitt namn åt ön). Med vingar av vax och fjädrar försökte Ikaros fly över havet för att undgå kung Minos på Kreta. Men trots faderns skarpa varningar flyger Ikaros alltför nära solen, varpå hans vingar smälter. När Ikaros faller ner i havet och dör så är det här, strax utanför byn Vaoni på den södra sidan av Ikaria.

På den hyrda scootern far vi iväg, utan fjädrar eller vax men med hjälm och en karta över ön. Och besvikna blir vi inte, trots våra högt uppsatta förväntningar. Ikaria har nämligen sedan länge legat på vår "bucket list", på önskelistan över platser vi vill se innan vi dör. Vi såg därför fram emot att få utforska ön lite närmare.

Efter två heldagar på hoj kan vi konstatera att vi förutom ömma bakar, fått en ny favorit. Ikaria är den ö i Grekland vi gillar bäst, tätt följt av Thassos. Naturen, särskilt så här tidigt på säsongen, är betagande vacker. De grönskande dalgångarna mot de mer karga bergstopparna, där allt vilar mot en blå kuliss, himlen och havet. På grusiga vägar långt från närmaste bebyggelse har vi passerat fåraherdar som legat under olivträden och sovit middag. Vi har kört så högt upp i bergen att vi stått mitt i ett moln och det är kallt, årstiden till trots. Genom små bergsbyar vi passerat har det varit så enkelt och tidlöst, att vi inte haft en aning om vilket århundrade det är. Vi har mött åsnor och getter och en bonde ridandes till häst (och ödlor stora som råttor). Mellan bergsmassiven har det omväxlande varit vindstilla och halv storm. Skulle vi berätta om allt, hade vi tröttat ut er stackars läsare. Sammanfattningsvis har Ikaria inte bara gett oss bedårande utsikter, utan också en rad värdefulla insikter. Om hur enkelt man kan leva, men ändå ha det bra. Att saker man tycker är viktiga, oftast inte alls är så angelägna. Och hur klokt det är att prioritera den goda och nyttiga maten, den välbehövliga vilan och sömnen och lagom mängd motion (och inte jaga på så infernaliskt). Det är så lätt att glömma leva medan livet pågår. (På Ikaria glömmer de till och med bort att dö).

Ett minne vi kommer bära med oss från Ikaria, är när vi på kvällen släckt lampan för att sova. Då har vi hört, inte en massa skrål och hög musik - utan skratt, som ekat långt in på natten.

Skepp o Hoj!

 Dag 1 är markerad med rött, dag två med blått streck...
 
Vår fina scooter och Kapten njuter av utsikten...
 
Vi har länge haft på önskelistan att se Ikarias fantastiska natur...
 
Tidigt på säsongen är ön riktigt grön och överallt blommar det...
 
 Stockrosorna bjöd på sin finaste prakt...
 
Ja vad säger man, annat än att himlen och havet går i varandra så varken horisont eller de närmaste öarna syns (men de finns där)...
 
Bergstoppar och dalar...
 
Lite nyfikna smög vi oss in på en begravningsplats och jo, visst blir de gamla på ön. Flertalet kastar in handduken för gott först efter sin hundra års dag, många gör det efter sin nittioårsdag och väldigt många når nästan fram till denna höga ålder som gjort ön så känd...
 
Evdilos, hamnen på den norra sidan av ön (vi ligger på södra sidan)
 
 Nere i byn är temperaturen betydligt varmare än uppe i bergen...
 
På promenad bland husen i Evdilos...
 
Ska vi ta trappan hem till mig, eller dig?!?
 
Husen i bergsbyarna är enkla...
 
 Här verkar tiden stå stilla...
 
 Denna vackra gatukonst hittas i Kirikos där vi ligger med Wilma...
 
Vi ligger som enda segelbåt i den gamla fiskebåtshamnen och vi har redan blivit kompisar med grekerna på vår kaj (de andra gästbåtarna får trängas i den nybyggda hamnen)...
 
Med utsikt över Wilma och hamnen går vi upp och äter en enkel frukost...
 
Grekisk ost o spenatpaj till formen av en bajskorv och god var den, den godaste hittills...
 
Vi åker vidare, här syns serpentinvägarna som vi far fram på...
 
De större vägarna är asfalterade medan de mindre kan vara små smala att de möjligtvis duger för oss och åsnorna...överallt blommar det!
 
Oj, dags för fika och halva dan har vi letat efter glass. Helt plötsligt dyker ett par hus upp från ingenstans och där ligger ett litet café...
När vi beställt glass och kaffe går vi ut på den vackra terassen...detta konstverk visar Ikaros med sina vingar av vax och fjädrar...
Utsikten från terassen och här utanför faller den unge Ikaros ner i vattnet och dör...
 
Dagen efter far vi vidare och letar upp byar i dalgångarna...
 
Här har vi kommit till Faros och vi är längst bort på den sydöstra delen av ön...
 
Dags för lunch, men hela byn visade sig vara strömlös för stunden. Den luttrade ägaren hälsar oss välkomna och berättar att han kan göra en omelett på gasspisen, vilket vi inte kan motstå...
Här utanför passerade vi under inseglingen, men då blåste det rejält och det gick stora gäss på havet...
 
Mätta far vi vidare och nu bär det uppför. Bergstoppen (i horisonten) i mitten på bilden är Samos och till höger syns ögruppen Fourni...
 
Vackra blomster som klarar den karga miljön...
 
En selfie såklart!
 
Ikaria kryllar av biodlingar...
 
Här har vi kommit till Drakanos Tower, vi är på den nordöstra spetsen av Ikaria...
 
Mer biodlingar och nu börjar vägarna bli riktigt smala och svårframkomliga...
 
 
Här bär det uppför på nästan obefintliga vägar och Styrman Pimpsten känner hur gallstenarna slår som kastanjetter när Kapten kör över stockar och sten...
 
Wow...så vackert. Detta är på norra delen av ön och snart lämnar vi kusten för att köra över bergen tillbaka mot vår hemmahamn...
 
När vi når toppen kommer vi fram till en liten by som ligger gömd i ett moln...
 
Hej, här är jag gastar Kapten från en liten borg...
 
Från borgen ser vi detta mystiska gränsland mellan moln och klart väder...
 
Tillbaka i Kirikos går vi till denna lilla mysiga restaurang där mor i huset rör i grytorna...vi äter en fantastisk god "lamb in lemon sause". Varje sommar har vi lagt extra tid och pengar till en plats vi varit nyfikna på och denna säsong blev det på Ikaria. Hit återvänder vi gärna igen, för det är i vårt tycke den mest spännande ön av alla vi hittills besökt...
 
Over and Out

Kommentera här: