Den som inga byxor har

(...slapp i vart fall bli enögd...)

 

Fourni, Ögruppen Fournoi Korseon, Grekland

Efter en vecka på Ikaria längtade vi enormt efter att få komma ut på ankaret igen. Efter en koll i sjökortet bestämde vi oss för ön Fourni. Vi hade förvisso varit där en gång förut för ganska exakt två år sedan. Men då kom vi inseglande på natten och droppade ankaret i mörkret, för att sen sticka vidare redan nästa morgon. Vi hade därför ingen aning om hur denna ö (vars ögrupp till formen påminner om en hummer) egentligen såg ut.

 Turen var kort, knappa nio distans och redan framåt lunchtid kunde vi droppa kroken i en enslig vik. Och nog fick vi den avskildhet vi önskat, ankringsplatsen bjöd varken på internet eller telefonförbindelse. Vi sjösatte jollen och rodde in till strand för att se om vi kunde finna internet på någon närbelägen höjd, vi behövde kolla in vädret för de närmaste dagarna. På stranden låg kolonner och fyrkantiga bumlingar av den vitaste marmor och hela stranden var fylld med naturligt och perfekt slipade stenar av alla dess storlekar. I slänten låg det sedan länge övergivna dagbrottet. En smal väg ledde uppåt och utefter vägkanten surrade det friskt kring blommorna. Snart dök ett gäng bikupor upp i pastellens färger.

 Vi hann inte mer än kommentera binas intensitet förrän vi plötsligt stod mitt i en svärm. Helt galet. Tre bin lyckades trassla in sig i Styrman Pimpstens hår och med gemensamma krafter försökte vi få ur de förirrade bina. Medan vi kämpade blev plötsligt Kapten attackerad och stungen av ett bi, precis ovanför ögonbrynet. Aj aj aj! När vi till slut lyckats befria oss och ta oss en bit ifrån, fick Kapten tid att känna efter hur det gått med sticket. Till saken hör att Kapten är allergisk mot getingar, så till den grad att vi seglar runt med en spruta (för att kunna häva en mer allvarlig reaktion). Men det verkade gått bra och snart hade vi glömt det hela, för plötsligt hade vi fått kontakt med omvärlden. Vädret lovade gott och vi kunde lugnt ligga kvar i vårt paradis ett par dar.

 På nervägen gick det fint att passera bikuporna. Men vi traskade på i god fart, törs vi lova. Tillbaka på Wilma ägnade vi resten av eftermiddagen åt analoga göromål. Vi badade och snorklade, löste korsord och pysslade. Att vara avskuren från omvärlden är rätt skönt, om än ovant.

 Nästa morgon vaknade vi lite halvtrötta. Under natten hade Wilma i den föränderliga vinden lyckats snurra runt rejält. Kättingen hade trasslat in sig i ett stenröse på sjöbotten och mitt i natten vaknade vi av känslan av att ligga invid en dålig kaj i oväder, med ryck och obehag. Det var kättingen som väsnades när den försökte komma loss från stenarna och med Wilmas konstiga rörelser hade till och med kättingavlastaren (snubberlinen) lyckats att hoppa av. I den kolsvarta natten fick det bli en temporär lösning, vi släppte ut mer kätting och la på avlastaren igen. Därefter kröp vi till kojs på nytt. Nästa morgon gick en något trött Kapten in på toaletten men snart var han tillbaka med en märklig uppsyn. ”Kolla hur jag ser ut!” Kapten skickade fram sitt ansikte så Styrman lättare kunde studera. Det som en gång varit ett högeröga gick nu knappt att skönja för det svullna och purpurfärgade ögonlocket som hängde över. ”Bisticket??!” Undrade Styrman och Kapten nickade intygande att han i vart fall inte varit ute på krogen och slagits.

 Bäst var att ta en lugn dag och låta svullnaden över ögat gå ner. Efter frukost gick därför Kapten ner i båten för att sy. Styrman däremot hade blivit kvar i sittbrunnen med sitt kluriga korsord. På sig hade hon bara en T-shirt (den hon sovit i) och i detta Ankeborgsmode satt hon djupt försjunken när den lilla fiskebåten som just passerat bakom, nu plötsligt kom rakt emot Wilma. Alldeles för sent insåg Styrman att hon var fången, hon drog ner tröjan så gott hon kunde. Något mer plagg inom räckhåll fanns inte och hade hon rest sig upp, hade hon visat upp sitt underrede, sin rumpa och fiffi för fiskegubben som nu greppat tag i Wilmas ena utfällda solpanel. ”FISH?!?” En god matfisk dök plötsligt upp i ögonhöjd samtidigt som mannen log brett (jo, tacka fasen för det). Nu gällde det att agera för Styrman kunde knappast ignorera greken som nu bara befann sig någon halvannan meter ifrån.

 Det har hänt förr att vi blivit erbjudna att köpa fisk direkt från fiskebåtarna och vi tycker det är rätt trevligt. Men denna gång hade den bristfälliga klädseln komplicerat det hela. För en sekund övervägde Styrman att helt sonika tacka nej till erbjudandet, det hade löst situationen smärtfritt. Samtidigt kände Styrman att det var lite fegt att banga ur, blyg är hon inte känd för att vara och fisken visste hon var en delikatess. Lösningen fick bli att ta hjälp av den enögde Kapten Betong som nere i båten körde symaskinen för glatta livet. Kapten ropades upp på däck och vad gubben då tänkte, kan vi bara gissa oss till. Först en fru utan underbyxor och strax därpå hennes man med ett blått öga. Oavsett, fisken var god och redan nästa dag hade Kaptens svullnad gått ner. Till vår stora glädje krånglade inget när ankaret skulle upp ur vattnet och Styrman, ja hon bar nu trosor. För säkerhets skull.

 Skepp o Hoj!

 Vi lämnar Wilma ensam i viken för att leta internet på höjden. I slänten ovanför badstranden syns det gamla dagbrottet och gamla stenbumlingar av marmor minner om gamla tider...
 
 Lämnade kvar på stranden...
 
 Stranden är fyllt av "den vita stenen" stenar...
 
När vi når internet så är det till denna utsikt...
 
 Medan Kapten Betong ringer och grattar ett barnbarn som fyller passar Styrman Pimpsten på att fotografera en vacker blomma...
 
 Bikupor i slänten och helt oprovocerade blir vi attackerade av en bisvärm...(tyvärr saknar vi bild på Kaptens öga...)
 
 Ja någon måste väl leva detta hårda liv också?!!! 
 
 Kapten och hans båt...
 
Förundrad lämnar fiskaren den lättklädda kvinnan och den halvblinde mannen på segelbåten...(Styrman har här just lyckats resa sig upp och greppa kameran, det var liksom inte läge innan...) 
 
 Nu ska fisken tillagas (vi köpte fem stycken). Godast är att steka i smör med generösa mängder peppar och salt. Fisken, en "large eyed dentex" är en riktig delikatess...
 
 Med ett extra drag på pepparkvarnen serverade vi fisken nystekt på knäckemacka med lite purjolök. Smaken och konsistensen påminner lite om hälleflundra...
 
Här ligger ankarviken på Fournoi/Fourni och är inte ögruppen lite förvillande lik en hummer...?
 
 Lite tydligare överblick, ögruppen är den blå pricken och det röda strecket visar denna säsongs segling tills dags datum...
 
Over and Out
 
 
Pssst...gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (det är anonymt, vi ser bara antalet - men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande).
 
 
 

 

 

1 Irene Böhm:

skriven

Hej!
Nu är vi kanske ganska nära varann, har idag sjösatt på Artemis på norra Leros.
Stannar här någon dag, över midsommar, för att skråla snapsvisor med annan svensk båt, innan vi går uppåt, kanske mot Lipsi.
Blir så glad över varje inlägg från er, och skrattar gott!
Vore kul att ses, om det finns tillfälle!
Hälsningar, Thomas och Irene på Lira ( sätter på ais imorgon)

Svar: Hej, så kul att ni kommer iväg och ut på havet. Vi har redan hunnit förflytta oss västeut och är nu på Ios, söder om Naxos. Ni kanske håller er på östra sidan, så om vi inte syns så får ni ha det så bra. Tack för den fina återkopplingen. Glad midsommar från oss på S/Y Wilma
Projekt Sunshine

Kommentera här: