(…ska inte underskattas…)

Skyros, Sporaderna, Grekland

Rätt snart blev vi mätta på stadens larm och trams. Skopelos är förvisso inget stort partyställe med störande nattliv som riskerar göra livet surt för sömntutor som oss. Men charterbåtarna kom i strid ström till hamnen framåt kvällen. De som hyr segelbåt verkar föredra civilisationen, där de bekvämt kan bota sina kurrande magar vid någon närliggande restaurang. Vi tillhör en annan kategori seglare. Efter att ha hunnit med såväl stadsvandring, bunkring som restaurangbesök lämnade vi Skopelos med kompassnålen pekandes mot syd.

 Väderprognosen höll inte vad den lovat. Det blåste för lite och seglatsen liknade mest en snigels framfart. Målet var att nå ön Skyros men efter tio timmar hade vi inte kommit särskilt långt. Vi valde då att söka nattvila på ödsliga Skantzoura där vi bakom en utstickande landtunga gömde oss tillsammans med segelbåten Nils. Nils gick trots sitt skandinaviskt klingande namn under fransk flagg. Ön är ett naturreservat och skyddsområde för den sällsynta munksälen med tillhörande restriktioner för besökaren. Därför kastade vi loss redan dagen efter med destination Skyros, 20 nautiska mil.

Den vindpinade ön Skyros ligger oskyddad för den beryktade meltemivinden, därför gick vi på läsidan. Vi ankrade upp framför en oansenlig badstrand med tillhörande taverna. Tanken var att stanna ett par dagar och därefter förflytta oss till byn Linaria. Dels för att hyra scooter och besöka en hästgård som arbetar med bevarandet av den unika Skyrosponnyn, vars ras likt islandshästen är skyddad. Hästrasen lär inte vara grann till utseendet, men är en jäkel på att bära korgar med vindruvor som ska bli till vin. Trots sitt halvvilda tillstånd har hästarna i århundraden samarbetat med människorna på ön och idag finns endast ett hundratal Skyroshästar kvar.

Men vädret ville annorlunda, det började blåsa upp. I en hård vind som förvisso svalkar den trettiofemgradiga värmen (men som pronto förstör Nobelfest-frisyren) ligger vi nu och väntar ut blåsten. Vi sysselsätter oss med författande och sömnad, samt betraktar spännande dramatik som den starka frånlandsvinden skapar. Först blåste några barn iväg på en luftmadrass ut mot havet, de skrek för de klarade inte av att simma in till stranden. På ett ögonblick kastade sig två vuxna män i vattnet och räddade kidsen. Bara en timme senare släppte ankaret på de två motorbåtarna som låg förtöjda intill varandra och ombord befann sig en bunt barn. Vinden drev barnen och båtarna allt längre ut och de fann en tuta för att påkalla uppmärksamhet. När de i god fart passerade Wilma ropade vi över till dem om de behövde assistans, men vi fick till svar att hjälp var på väg. Då ser vi en storväxt grekisk man med en kalaskula komma paddlandes på en grön uppblåsbar krokodil. Vi tänkte lite roat att den lokala räddningstjänsten på ön arbetar lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Egentligen kanske man inte ska skämta om något så allvarligt. För vår del hade vi aldrig låtit några barn (eller vuxna heller för den delen) leka på flytande redskap i den hårda frånlandsvinden. Inte heller hade vi lämnat barn ensamma på en båt de inte bemästrar. Faktum är att vi själva lagt ut ovanligt mycket kätting och vi håller ankarvakt ombord. Men grekerna är kanske vana att använda flytande plastredskap som utryckningsfordon. Vi behöver väl knappast nämna, att vi stod beredda att agera utifall. Men nu löste det sig bra – tack vare en grön krokodil.