(…men vill inte ta samma väg tillbaka som vi kom…)

 

Vi tänkte vi skulle segla hem. Men är lite rådvilla kring vilken väg vi ska ta. Kapten som hatar att vända om och repetera saker, vill helst inte segla tillbaka i samma spår som vi kom. Så vi drog ett rimligt streck över världskartan, en möjlig resrutt hem. Vi har ännu osedda platser. Vi har familj och vänner hemma. Vi har ännu lust att segla. Vi har verksamhet med kunder om vi vill. Vi vill inte vakna till väckarklockan för att gå till ett jobb. Vi vill kunna krama barn och barnbarn oftare. Vi vill korsa stora hav och möta nya kulturer och miljöer. Vi vill drivas av nyfikenhet och lust. Vi vill så väldigt mycket, men samtidigt – livet går inte i repris. Hur ska vi göra?

 

 När pappa Felix lite snöpligt lämnade jordelivet i höstas, så stod inte bara vi honom fattigare – utan ett helt Lysekil som plötsligt blev utan sin kapellmakare. I egenskap av kapellmakare-son blev Kapten genast efterfrågad. Från dag ett så kom kunder och bad om att få något sytt och över en natt befann vi oss i en gyllene sits, där röda mattan rullats ut för våra fötter. Symaskiner, tänkbar lokal, ivriga kunder, support, social samvaro och många fina vänner. Ja, allt fanns och finns där, i Lysekil – och vi kan om vi vill, ta vid där Felix lämnade. Lite som ett öppet mål med bollen på straffpunkten och målvakten står och pinkar bakom målet. En chans man kanske varken ska eller bör missa.

 Men allt gick väldigt fort med Felix och vi kände att vi behövde landa lite, innan ett så stort och avgörande beslut kunde tas. Därför åkte vi ner till Wilma och lät jul och nyår passera medan vi funderade. Sy kapell i Lysekil, eller fortsätta långsegla – ja det var frågan.

 

Men går det inte att kombinera, undrar vännerna hoppfullt. Nja. Säsongerna krockar delvis med varandra. Men även om vi skulle finna en lösning, så minns Kapten det verkliga förhållandet som rådde under hans uppväxt. Att tillfällena då familjen hade tid att komma ut på sjön, var alldeles för få. Kapellverksamheten krävde sin tid och sitt engagemang. Man skulle kunna säga att Felix sydde kapell och lagade och lappade, så andra kunde komma ut på havet. Men själv hann han aldrig ut. Lite som skomakarens barn, som inte hade vettiga skor.

 

 Det kan ju tänkas att vi som personer är mer drivna i frågan, än vår bäste Felix. Att vi trots allt skulle fixa att kombinera. Men visa av tidigare erfarenheter så vet vi att det är ett skötebarn att driva företag. Vi skulle stressas för den delen som för stunden låg i träda. Ha dåligt samvete för Wilma när vi sydde och ha svårt att släppa företaget när vi seglade. Vi har därför insett att vi måste välja, att vi inte kan göra båda. Inte samtidigt i vart fall. Framför allt skulle det vara svårt rent ekonomiskt, för ett kombinerande skulle innebära att vi behöver dra runt på kostnaderna hemma under perioderna vi seglar och står inkomstlösa. Ett kombinerat liv skulle också innebära att vi behöver en kapellverkstad, bostad, bil och en mer fast hamnplats till Wilma. Detta skulle sen drivas runt på en liten rörelse på halvårsbasis. Ja, ni hör ju…det är ju detta som är ekorrhjulet, som vi arbetat så hårt för att komma ur. Ett av de svåraste tingen med långsegling är just att bryta sig loss från allt där hemma, det som vi har avklarat. Så frågan har inte varit lätt.

 

Vi har nu vänt på stenarna fram och tillbaka och kommit fram till ett beslut.

 Vi har bestämt oss för att segla hem. Men med den lilla knorren att vi vill se oss om på vägen. Vi tänkte att den skulle gå ut ur Medelhavet, och ner mot Kanarieöarna. Kanske Kap Verde, men absolut Karibien. Gärna Sydamerika och kanske genom Panama. Söderhavet låter fint och Nya Zeeland likaså. Australien, ja vad som kan tänkas finna kvar när bränderna bekämpats. Vidare i västlig riktning, lite osäker på rutt men vi lockas av tanken att gå från Indonesien till Kokosöarna, och hopp hopp över till Mauritius och Réunion. Madagaskar och runt Afrikas sydspets. Sankta Helena och tillbaka till Karibien. Har man väl seglat dit så är faktiskt den lättaste vägen hem att segla via USA, Kanada, Grönland, Island, Färöarna och sen till Norge. Väl i Norge så är det ju rätt nära till Lysekil. Sen – när vi väl har kommit hem, så får vi se.

 

 

 

 

I vårt beslut ligger några avgöranden. När vi var hemma hälsade vi på vännerna Linda och Ludde. För några år sedan seglade de jorden runt med sina barn. Några av er känner säkert till dem genom deras blogg Mary af Rövarhamn, eller från den första säsongen av SVT:s serie ”Familjer på äventyr”. Vi fick en fantastisk trevlig kväll ihop med god mat och lite vin och vi hann prata och fråga en massa kring jordenruntsegling. Efteråt konstaterade vi, att vi faktiskt har precis samma öppna mål för att göra en världsomsegling, som vi har med att driva kapellmakeri. Finansiering som räcker hela vägen, lämplig båt som är rätt utrustad, inget som håller oss fast hemma, tid och hälsa. Då är det ju rätt korkat att inte satsa på denna dröm, för det är nog så att chansen inte kommer igen.

 Det andra är att flera personer, nära och mindre nära – faktiskt gick och dog mitt i livet under det gångna året. Att skjuta på saker kan därför visa sig vara ödesdigert.

 

 

 

Så utan några garantier för fortsatt hälsa eller livslängd, så vill vi ta tillfället i akt att se oss om i världen. Vi vill inte arbeta, om vi inte absolut måste – annat än att utveckla den lilla verksamheten som innefattar småsömnad ombord på Wilma. Vi tror också att vi har välsignelsen från våra barn, att göra denna resa.

Så därför gott folk, så kommer vi inte hem och syr. Inte på väldigt länge i vart fall.

 

Skepp o Hoj!