(..några dråpliga händelser ur mitt stenhårda liv…)

Det är jag, betongbåten Wilma som är på tråden igen. Det är jag som seglar runt med stollarna Kapten Betong och Styrman Pimpsten i Medelhavet. Har du missat de två första inläggen så hittar du dem HÄR;

Wilma har ordet, del 1

Wilma har ordet, del 2

Det är ju såklart svårt att minnas allt efter så lång tid. Men jag kom att bo i mitt byggtält fram till 1985 då jag äntligen fick komma ner i plurret. Då var jag ännu inte färdigbyggd men skönt var det att komma bort från min klorofyll-omgivna prassellåda. Felix hade lagt många timmar på mig under åren som gått och ofta var Kapten Betong med och hjälpte till. Ja på den tiden var han bara en liten parvel, knappt en tvärhand hög.

 

 

Jag minns att det byggdes tankar så jag hade någonstans att förvara vatten, diesel och det vi brukar kalla för grå- eller svarttank. Ja det sistnämnda berör fekala angelägenheter om ni undrar (fattar du fortfarande inte så kanske polletten trillar ner om jag säger BAJS) Jag blev försedd med salong, byssa och sovkoj. Lite udda inslag är att jag inhyser en verkstad. Den är jag extra stolt över.

 

Några episoder från byggtiden poppar upp i huvudet. Som den gången då Felix stod och skar plåt med vinkelslip för glatta livet, så att det slog eld i hans jacka. Han märkte inget, det rök och brann i kläderna och när kompisen Bam-Bam kommer förbi och studerar arbetet så kunde vännen inte undgå att utbrista; -Ja ha Felix, här står du och brinner!

 

En annan händelse var den gången då däcksmattorna skulle limmas på plats. Av misstag tappade Felix en av mattorna över Kapten, som vid tidpunkten var tonåring. Mattan landade över rygg och hår, vilket inte låter så dramatiskt. Om de inte vore för att det låg kladdig epoxy på den sidan som landade på kroppen. Akut lyfts telefonluren till frisör Pelle Råsten inne i Vaxholm, som fick rädda situationen. Pelle tvättade håret med lösningsmedel, därefter blev Kapten klippt. Det blev den kortaste frisyren i mannaminne, den stod i klass med kustjägarnas.

 

Fast riktigt tråkigt blev det den gången som Felix höll på att plasta upp spanten på insidan av mitt skrov. Han hade hjälp av en bekant, som av misstag glömde hälla härdare i en av hinkarna med polyester. Härdningsprocessen uteblev således och Felix fick sen slita hårt med att försöka torka upp den kletiga massan. Det var kladd överallt och Felix som normalt är en munter man, var det nu definitivt inte.

 

En dag blev det dags att registrera mig som båt hos myndigheterna. Besviken konstaterade Felix att min tilldelade registreringsbeteckning löd DED 41. Lite skrockfullt så låter ju DED som DEAD, det vill säga DÖD och det tyckte inte Felix om. Felix skrev därför ett brev till Länsstyrelsen där han angav skrockfullhet som skäl, och att han därför ville bli tilldelad ett nytt. Jo minsann, det fungerade. Självaste byrådirektören svarade att ”Länsstyrelsen finner att synnerliga skäl föreligger för att ändra tilldelad registreringsbeteckning”. Det var så jag fick min beteckning DES 89, som jag bär än idag. Skönt att inte bli kallad död, jag lever ju i allra högsta grad!

 

Fast en gång var jag faktiskt på väg att dö på riktigt. Det var inte långt före sjösättning, så inredningen började bli rätt så klar. Det hade arbetats en lång dag ombord och Felix hade sågat och slipat en hel del. När Felix släckte ljuset för att gå hem så noterade Kapten som var med, att det rök och brann på glödtrådarna inne i fläkten, sannolikt av det sågspån och damm om fanns efter arbetet. Hade inte Kapten varit kvar nere i båten när Felix släckte så hade detta inte noterats, och vem vet. Kanske hade hela min inredning brunnit upp då. PUH!

 

Halvvägs in i bygget började Felix fundera på vilket namn jag skulle få. Valet föll till slut på Wilma. Det är ett namn jag trivs med och jag bär namn efter Fred Flintstones fru, WILMA. Denna tecknade serie utspelar sig på Stenåldern och med mig tillverkad i betong, vilket är det närmaste sten man kan komma, så sitter ju mitt namn som en smäck! –WIIILMAAA!

 

Kapten minns en gång då hans far pratade med en bekant och denne föreslog att jag skulle heta Felicia. -Icke så heller, svarade Felix. -Felicia låter väldigt likt förlisa, det namnet går bort.

 

Själv tänker jag, att ifall jag fått heta Felicia så hade namnet främst associerat till en av Cornelis Vreeswijks låtar. Det låter ju inte så skoj att Felicia försvann, oavsett om hon är en människa eller en båt. Min egna textrad på låten går såhär;

 

Felicia försvann – kan någon säga hur

Hon sjönk som en sten – på sin första tur…

 

Nä det var tur det att jag varken blev Felicia eller fick det morbida namnet DED. Riktigt bra har mitt namn Wilma visat sig vara utanför svenska farvatten. För när Kapten och hans fjälla ropar upp över radion så uppfattas alltid namnet Wilma utan några missförstånd. Många båtägare missar vikten av ett bra och praktiskt namn som även fungerar internationellt.

 

Ja det var några historier från tiden jag stod under presenningen på Stegesund. Men än är min historia inte slut, så jag återkommer inom kort.

 

Orubbliga kramar

 

Wilma