Cannigione, Sardinien, Italien 

 

-Jag har hyrt bil, ska ni med? Det var vår norske vän på båten Vaare som ställde frågan. Och ja, det ville vi ju. Vi var ju mäkta nyfikna på vad Sardinien kunde tänkas erbjuda ett par nyfikna skandinaver, inåt land dit våra båtar inte når.

 

Vi fick ställa klockan på sju för att inte försova oss. Bara att behöva vakna till ett larm är en chock, vi är så ovana nu så det kan inte vara nyttigt för hjärtat. Men med lite te i magen så kom vi upp och iväg för att hämta bilen. 

 

Med Kapten Betong som chaufför, vår vän som kartläsare och Pimpsten i baksätet tillsammans med vännens fyrbenta hund vid sin sida (ja…de flesta hundar brukar ha fyra ben) så gasade vi iväg med kartor och broschyrer i högsta hugg.

 

Vi hade på turistinformationen frågat om några sevärdheter värda att se (ja för att det heter sevärdheter så behöver de ju inte vara sevärda). Vi var ju framför allt mäkta nyfikna på området där människorna här blir så rysligt gamla där de lever till synes friska och vitala i över hundra år. Jo det fick vi veta, att byarna kring Nuoro, där lever de länge. Vi fick förslag om att besöka Olieno, Orgosolo och Orune. Den sistnämnda tyckte vi enligt kartan verkade ligga väldigt intressant högt uppe på ett berg, 745 meter över havet. Vi bestämde oss att åka dit, till Orune. Lustigt nog så heter byarna kring Nuoro något som börjar på bokstaven O.

 

Vi tog först kustvägen ner mot staden Olbia som ligger på den östra sidan av ön. Detta för att därefter ta ut på en annan väg som skulle leda oss ner mot Nuoro och de närbelägna bergen där. Kapten vid ratten förkunnade att en sådan strapats nog krävde en kopp kaffe på vägen. Och vi andra höll med, det är ju inte bara målet som räknas med en sådan här dag, utan även vägen däremellan. När vi kommit ut på mindre vägar söder om Olbia så sladdade vi in vid ett café. Nu var vi definitivt på en plats dit inte många turister hittar, varken caféägaren eller någon gäst pratade engelska. Men det fungerade fint ändå. ”Due cornetti con marmelatta e due cappuccuni” beställde Pimpstenen åt sig själv och Kapten. Ägarinnan som var en frisk fläkt pratade glatt med oss…på italienska, men vi var alla glada och med teckenspråk därtill så gick det bra. Innan vi åkte därifrån så blev det kramkalas och uppställning för fotografering. Jo det skulle nog inte dröja länge förrän hela byn visste om det något exotiska besök från nordbor på byns café. Vi själva fick också en god eftersmak, inte bara för att den lilla marmelad-croissanten var mäkta god…utan för att tre cappuccino och två bakverk kostade enkom 5,20 euro totalt! Det är tydligen bortom turisthaken som man ska ta sig…

 

Ut på vägen igen och mot Orune, en av byarna där befolkningen lever länge. Sista biten så gick det brant uppför och Kapten fick ratta den lilla bilen intensivt i kurvorna, det verkade aldrig ta slut. Höger-vänster-höger-vänster och det slog lock för öronen där vi puttrade fram längs smala serpentinvägar. Men till slut så kom vi fram till Orune och där blev vi väldigt förvånade.

 

Vi hade i vår enfald trott att vi skulle komma till en pittoresk liten bergsby. Istället så var byn nästintill en liten stad. Husen var fyrkantiga och stod som hårda kantiga sockerbitar strax nedanför bergstoppen. Vackert målade i pastellens alla färger. De flesta husen såg nyrenoverade ut, men här och där dök det upp någon gammalt hus som skvallrade om dess många år på nacken. Vi promenerade runt en stund i den öde byn, vi hade prickat in eftermiddagens siesta. Vi såg inte till många människor och det var stört omöjligt att finna oss ett ställe att äta lunch på. Enligt Wikipedia skulle Orune inhysa kring 3000 personer. Men vid en liten bar så fann vi någon att prata med där det stod ett par män. Vi fick veta lite mer om Orune.

 

Jo visst fanns det ovanligt många gamla i byn, flera av dem var över 100 år och den äldste nu levande var108 år. Och byn hade under de senare åren genomgått en ansiktslyftning där man renoverat de gamla fallfärdiga husen. Vi tackade glatt för informationen och hoppade in i bilen igen och drog norrut. Vi fortsatte längs med de slingriga bergsvägarna tills vi kom till en liten by vid namn….

…trumvirvel…

 

Onani !!!

 

Ja, vi sa ju att platserna här inte sällan börjar på bokstaven O, men att en skulle klinga till namnet Onani var otippat. Vi skrattade gott åt ortsnamnet. Vi fotograferade oss framför orts-skylten och vi spekulerade hej vilt kring namnet på byn. Vi tänkte att det nog låg i naturens sak att byn verkade vara på dekis, ingen reproduktion av nya generationer torde ju existera i Onani-byn. Inte heller här fann vi någonstans att få inmundiga en lunch. De människorna vi såg, här liksom i Orune hälsade glatt och välkomnande på oss. Men något öppet matställe fann vi inte.

 

Vid kanten av byn Bitti (den börjar inte på O) så fann vi ett litet café där vi drog i handbromsen. Vi behövde en vätskepaus igen för timmarna hade gått. Tre kaffe, tre smörgåsar med delikatesskorv och en stor flaska Aqua Minerale kostade 5,10 euro bara. Galet billigt, eller om de missade att ta betalt för allt. Stoppet blev dock kort för vi ville nu norrut för att besöka ett av de många arkeologiska platserna som finns på ön. Det finns över 8000 fornlämningar på Sardinien; gravar, bostäder och fästningar även kallade Nurager.

 

Nurager var de antika sardernas hus och nuraghe (sardinska) betyder också ”stort hus”. Byggnaderna byggdes sinnrikt och var utformade med rum och korridorer och trappor till ytterligare våningsplan. Vi stannade vid ett av öns alla Nurager och vi lät vår fyrbente vän springa fritt då vi var ensamma på platsen. Denna Nurag var från bronsåldern och uppförd kring år 1600 före kristus. Vi sprang in och upp i borgen och vi lekte i korkekslunden intill. Vi förundrades över denna vackra plats där människor här hade bott och verkat för mer än 3500 år sedan.

 

Så. In i bilen igen och vi fortsatte norrut. Vi hade ännu inte funnit oss något vettigare att äta. Till synes så verkar man på den sardinska landsbygden bara hålla restaurangerna öppet om kvällen. Men framför allt så var det glest mellan restaurangerna och vi som trodde det skulle vara bland det lättaste att finna. Det kändes nästan som det var enklare att hitta en 3500 år gammal Nurage än en öppen restaurang under siestan. Vi for genom det vackra landskapet och plötsligt så såg Styrman Pimpsten en vägskylt och skrek:

 

-STOPP!!!

 

Vi backade tillbaka och läste. Det var ett av öns agriturismo-ställen. Agriturismo är en kombination mellan bondgård och restaurang och en del erbjuder även boende. En viss andel av produkterna måste vara producerade på gården för att få använda ordet agriturismo om sin verksamhet. Här serveras inte sällan typiskt sardinska specialiteter. Som till exempel helstekt spädgris, porceddu. Eller öns berömda ost, pecorino som kan tillverkas av såväl får- som getmjölk. Ja och förutom detta så är det brukligt att finna gårdstillverkning av honung, oliver, olivolja, korvar, vin och bröd som exempel. Nu visste vi att det skulle krävas en förbokning på minst ett par dagar för att få äta middag på en Agriturismo-gård. Men på skylten så stod det även att de sålde pecorino-ost, varför vi svängde in där.

 

Vi blev genast mottagna med stort hjärta av en äldre man och hans kvinna som stod i köket. Ingen kunde engelska utan vi fick använda de få italienska ord vi kunde. Vi blev hänvisade fram till ett enkelt bord i husets källare. Här pågick tillverkning av ost bland annat. Den gamle mannen lät oss provsmaka gårdens vita vin, bärlikör, tre sorters ostar, korvar…våra hjärtan sjöng av lycka och vi fattade inte riktigt att vi från ena stunden ute på den dammiga vägen nu helt plötsligt satt hemma hos en sardinsk bonde och åt av hans mathantverk. Godare och mer genuint hade vi nog inte smakat förut. Vi fick en rundvisning och vi ville såklart handla med oss några av gårdens fina produkter. Ja fattas bara annat, för det sägs att det är öns pecorino-ost och vin som bidragit till att sarderna blir så rysligt gamla och vitala.

 

Vi fick veta att vi skulle behöva vänta på den ena av ostsorterna, den behövde hämtas från något närbeläget annex. Under tiden fick vi åka bort till getbondgården och vi såg precis när getterna blev utsläppta efter sin mjölkning. Men de hade också en massa hundar på gården och det blev ett vilt skällande mellan vår väns hund i vår bil och de vaktande fårahundarna. Vi ville ogärna gå ur bilen för det kändes som detta var ett revir vi inte skulle utsätta vår fyrbenta vän för. Så vi dammade tillbaka till bostadshuset och då blev vi vinkade in igen. Den gamle mannen höll just på att trä på en halv spädgris på ett spett. Han saltade och så hängde han upp den vid elden som han startat upp.

 

Ja så kom då vår beställda ost och vi handlade även med oss vin och korv. Nöjda och tagna av denna upplevelse så kunde vi inte annat än leende åka vidare. Men nu blev det mot en stad där vi garanterat kunde hitta oss en restaurang. Det hade nu blivit kväll och våra magar kurrade, där låg ju bara lite ost och korv och skramlade i botten av magsäcken.

I den vackra staden Tempio Pausania så fann vi en mysig pizzeria och där fick vi oss äntligen ett skrovmål. Vi valde alla tre den pizza som föll oss bäst i smak, Kaptens fyra ostar. Styrman Pimpsten satsade på en pizza med aubergine och vår vän fann en läckerhet med anjovis, kapris och färska tomater.

 

När maten var äten så var vi trötta, det hade börjat skymma. Så vi packade in oss i bilen och for tillbaka till Cannigione där vi lämnade hyrbil och for ut med jollen till våra väntande båtar. Det tog inte lång stund att somna. Med lyckliga magar och äventyrliga minnen. Vilken dag!

 

Skepp o Hoj!