(…on the crossing over to Formentera we had to call MAYDAY MAYDAY MAYDAY…)

 

 You will find the text in English further down the page…

I går natt rammades Wilma. En ikapphinnande båt med skräckslagna immigranter ombord tog som det kändes, sina sista krafter och sitt sista hopp och körde rakt in i sidan på vår segelbåt. Vi hade innan försökt att styra och hålla undan för dem där vi ropat åt dem att lugna sig, att vi larmat på sjöassistans. Men med Wilma för segel så var det omöjligt att hålla undan för dem. Samtliga män i den fullsatta båten skrek hysteriskt och vi såg uppspärrade skräckslagna ögon i skenet från Wilmas lanternor. Smällen mot skrovet blev oroväckande hård, deras båt slungades bort från oss direkt. Men i samma stund som de slog i oss midskepps på styrbordssidan så kastade sig tre män upp mot Wilma för att finna något att greppa tag i. Två män föll i vattnet, en tredje tog sig upp. Vårt tidigare PAN-PAN-meddelande övergick nu till ett MAYDAY. Man över bord!

 

Men vi tar det hela från början…

 

Vi lämnade Mar Menor och vår vackra ankarvik vid åttatiden på måndagsmorgonen. Målet var att hinna med den första broöppningen klockan tio och dessförinnan hinna bunkra på vatten och lite diesel. Lite småstressat blev det inför broöppningen ändå, vi som tänkt lämna över lite mat och vatten till Susan. Hon led stor brist på förnödenheter efter många dagar på ankaret utan tillgång till affärer. Men precis innan bron gick upp så lyckades våra vänner på S/Y Goodvibes ändå förse Susan vatten. Vi kunde därmed starta den närmare två dygn långa överfarten till Formentera, den lilla ön strax söder om Ibiza.

 

När vi kommit igenom bron så bjöd Medelhavet på lugnt vatten, solsken och svaga vindar. Vi hissade segel och njöt, vi fem båtar och vänner som valt att göra sällskap. Vi stämde av med Susan, om hon nu trodde hon skulle klara sig fint med sitt skrala matförråd. Vi fick till svar att det skulle hon nog. Men lite bekymrad var hon över att hon inte hade något te kvar. Susan som kommer från Skottland stod utan te! Vi förstod allvaret och vi lyckades få till en överlämning med livselixiret Earl Grey. Vig och snabb som en panter kastade hon sig efter påsen vi räckte över.

 

Vi hade tidigare i veckan bytt försegel på Wilma, från klyvaren till genuan. Nu fick vi en ren sidovind. Så vi hissade även det andra förseglet och med dess fina spalteffekt så kom Wilma upp i god fart, trots den svaga vinden. Vi seglade lika snabbt som våra vänner. Vi som alltid brukar vara sist och långsammast. Det var bara Susan som hamnade på efterkälken.

 

Vi hade innan avresan bestämt att Wilma skulle hålla lite jämna steg med Susan. Hon seglar en liten båt, kanske en åtta meter lång. Och i avsaknad av besättning och autopilot så var det nog klokt. Men när vi försvann för henne så valde vi efter ett par timmar att göra ett slag och gå tillbaka. Vi kom då överens om att ha radiokontakt varannan timme då vi insåg att det nog skulle bli svårt att följas åt sida vid sida.

 

 

Det blev kväll och natten stod inför dörren. Utan AIS på Susans båt så kunde vi inte se henne på vårt elektroniska sjökort. När skymningen kom såg vi hennes navigationsbelysning långt borta i fjärran. Men vi hade räckvidd att ropa upp varandra. När vi stämt av med Susan klockan 22, så satte vi på en film ombord. En komedi. Jo vi har sådana möjligheter ombord även när vi seglar. Vi speglar det elektroniska sjökortet på Ipaden och så turas vi om att gå upp på däck och spana var tionde minut. Jo man ska veta att mitt ute på havet så händer det inte så mycket. Där vi befann oss så var det bara vi och Susans lanterna som lyste upp natthimlen. Våra vänner på Goodvibes, Bonduca och Witte Raaf var nu långt framför oss utom synhåll.

 

När filmen var slut så började vi gå skift, en för att vila och den andra att ansvara för segling och båt. Kapten Betong dök i säng för lite sömn vid halv ett tiden. Stjärnorna och månen gav oss en vacker natt och gjorde Styrman Pimpsten sällskap under de ensamma timmarna. Vid halv fyra sågs vi igen och vi satte på en kopp te. När vi satt där så såg vi plötsligt en lampa rakt akterut. Den såg konstig ut, ibland lös den och ibland var den släkt. Vi trodde att det nog var en fiskebåt i fjärran. Sen så försvann ljuset och allt bakom Wilma var åter kolsvart.

 

Klockan fyra på natten så ropade vi upp Susan. Allt var ok hos henne. Och sen gick Styrman Pimpsten och la sig.

 

Hon hade inte riktigt hunnit somna när Kapten ropade högt till henne;

 

-SKYNDA! DRA IGÅNG MASKIN! Maskinen i fråga är Wilmas motor, vi seglade ju. Blixtsnabbt fick Pimpsten igång motorn och samtidigt hörde hon en massa röster. Förtvivlade röster som skrek och ropade. Hon var fort i sin overall och upp på däck i den fuktiga natten. Och synen var overklig.

 

I en liten båt, något större än en jolle så satt ett tiotal män. De var i upplösningstillstånd. De skrek och viftade med armarna hysteriskt. De körde galet med den lilla båten, den sladdade fram och tillbaka i Wilmas kölvatten. Vi insåg att det var flyktingar från Afrika som hunnit ikapp oss. Med Wilmas fulla segel uppe och deras stora antal man i den lilla båten så ville vi hellre hålla dem ifrån oss och istället ropa på Kustbevakningen för assistans.

 

När vi anropade Coast Guard över radion så fick vi inget svar. De skrikande männen började nu försöka komma upp bredvid oss. De körde alldeles för nära. Nu stod männen upp i båten och de skrek i kör. Vi hade ingen chans att överrösta dem och därmed lugna dem. Att hjälp var på väg. Vi valde då att höja ribban och ropa ut ett PAN-PAN-meddelande över radion. Ett allmänt utrop om att man hamnat i stora bekymmer på havet, riktat till alla som tänka höras kan. Vi befann oss nu halvvägs ganska precis mittemellan Alicante och Formentera.. Vi hade 40 nautiska mil till närmaste land. Lyckligtvis så hade vännerna på S/Y Goodvibes hört vårt utrop. De låg ett par timmar före oss och de i sin tur hade räckvidd till MRCC, räddningsstationen. Vi meddelade vår position och det var i just detta ögonblick som vi såg att männen i båten tog sats och styrde rakt mot Wilmas skrovsida.

 

Vi var fort fram på däck. Vi trodde vi skulle få tiotalet hysteriska män upp på Wilma och det ville vi absolut inte. Smällen mot skrovet blev oroväckande hård och genast så studsade den lilla båten med kraft bort från Wilma igen. Havets ojämna vågor fick båtarna att gunga och kasta sig osymmetriskt intill varandra. Att ens försöka närma sig varandra under dessa förhållandena var förenat med livsfara, särskilt i nattmörker.

 

Ja och vid sammanstötningen så kastade sig tre män sig i desperation efter något på Wilma att greppa tag i. En man tog sig upp. Skräckslagen kröp han ihop som en boll på vårt däck. Medan de två andra männen ramlade ner i det kolsvarta vattnet just som deras båt med kraft studsade bort från Wilmas hårda betongskrov. De två männen i vattnet försvann fort bakom oss medan Wilmas seglade oförtrutet på med fulla segel och autopiloten inkopplad. Den lilla båten försvann likaså och vi stod nu med en livrädd man på vår båt, två män i havet och en handfull män i en jolle.

 

Kapten ropade ut ett MAYDAY och Styrman tog hand om den oinbjudne gästen. Han fick order om att sitta ner och han fick i farten en flaska vatten och en filt. Han skakade enormt.

 

S/Y Goodvibes fortsatte att assistera oss med våra nödanrop där de kunde fortsätta ropa ut vårt MAYDAY, så vi inte behövde låsa oss vid radion. Vi kunde då istället gemensamt få ner Wilmas segel och koppla ur autopiloten. Vi svängde runt och vi hade nu tänt upp alla däcksbelysningar som gick att uppbringa ombord, samt försett oss ficklampor och pannlampor. Vi såg inte längre den lilla båten med männen i, vi hade hunnit segla rätt långt medan vi ropade ut vårt MAYDAY.

 

Vi gick på kontrakurs och vi såg strax båten. Vi sökte i vattnet efter de som trillat i och vi lyckades på franska prata med vår oinbjudne gäst. Han berättade vad han hette. De hade varit ute på havet i fem dygn, de var alla sjösjuka, trötta och frusna. Totalt 11 män, inga barn eller kvinnor. De hade startat sin resa från Algeriet.

 

Den mest akuta fasen hade nu lagt sig, vi sökte runt den lilla båten efter männen i vattnet. Vi hade nu även fått direktkontakt med räddningsstationen. De hade lokaliserat Wilmas position och vi fick veta att en helikopter och en sjöräddningsbåt var på väg till vår undsättning.

 

Vi började cirkulera runt den lilla båten som nu hade fått slut på bränsle. Eller om något hänt, för det luktade bensin över hela området. Männen i jollen var fortfarande i ett upproriskt tillstånd och vi fick vår oinbjudne gäst att ropa till sina vänner att de skulle sitta ner i båten och att hjälp var på väg. Bland bensinångor och utan framdrift så guppade jollen och krängde obehagligt där den lagt sin sida till vågorna. De klagade högljutt att de var sjösjuka och frös. Men vi fick glädjande också veta att de två män som trillat i vattnet nu fanns i båten. De hade räddats av sina kamrater. Dock såg vi bara sju män i båten, det skulle ju till antalet vara tio där och den elfte hos oss. Det gjorde oss oroliga.

 

Vi försökte komma närmare med Wilma så vi kunde räkna dem. Jo några låg ner i båten, sannolikt de som fallit i havet. Det kändes gott. Det betydde att ingen låg kvar i vattnet. Vi kunde meddela detta över radion till räddningsteamet som var på väg.

 

Nu hade Susan dykt upp. Hon var den båten som befunnit sig närmast oss och när hon hört vårt MAYDAY så ändrade hon kurs och styrde kortaste väg mot Wilma. Hon hade hela tiden sett våra lanternor. Tillsammans så cirkulerade vi nu runt den lilla båten i väntan på assistans.

 

Snart kom helikoptern. Vi fick radiokontakt. Då ingen människa längre fanns kvar i vattnet och en luftburen räddningsaktion på elva man inte var tillräckligt säker, så informerade helikoptern att de skulle ligga och cirkulera ovanför oss tills dess att räddningsbåten hunnit fram. Det skulle ta två timmar för räddningsbåten att nå oss. Det gick nog inte att beskriva den trygghet vi kände när vi i väntan på hjälp hade en räddningshelikopter strax ovanför Wilmas masttopp. Skulle någon falla i vattnet på nytt så skulle hjälpen vara nära.

 

Till slut fick vi ett anrop från helikoptern att de behövde ta sig tillbaka in till land för att tanka. Men att räddningsbåten bara var 30 minuter bort.

 

Strax efter soluppgången så kom räddningen för oss alla. Det hade ljusnat och alla var nu lugna och ingen var längre skärrad. Några män i den lilla båten mådde riktigt dåligt. Männen i jollen plockades upp först och därefter så kunde vår oinbjudna gäst hoppa över till räddningsbåten, då de lagt sig bredsida med Wilma. Innan han försvann från oss och Wilma så tog han Kaptens hand och gav honom en tacksam skakning. Han bad om ursäkt för att han och hans kamrater ställt till det för oss men tackade samtidigt att vi räddat livet på dem. Räddningsbåten kunde sen backa ut och på däck stod de räddade männen, ja de som förhållandevis mådde bra. De vinkade till oss och ropade upprepande tack, tack, tack. Jo, chansen var stor att det inte hade slutat väl…med slut på bensin i den gropiga sjön så var det inte alls säkert att de hade klarat sig så länge till.

 

Så såg vi räddningsbåten försvinna i kurs mot Alicante med männens jolle på släp. Och samtidigt som vi såg Susan lättad hissa på sina segel på nytt så fick vi ett upprop över radion. Det var räddningsbåten och de tackade oss för vår hjälteinsats.

Med tre timmars försening så kunde också vi hissa segel och fortsätta mot vårt mål, Formentera. Vi tog en kopp te och sammanfattade natten. Vi mådde bra var vi överens om. Vi hade aldrig känt oss rädda. Men vi hade blivit enormt pressade och stressade i man-över-bord-situationen. Vi kände även obehag av att inte alls veta vad dessa män hade kunnat ta sig till i sitt panikslagna tillstånd, om samtliga hade lyckats tagit sig ombord på Wilma. När den första kaotiska stunden hade lagt sig och vi fått kontroll på situationen och vi visste att samtliga hade klarat sig, så var det ingen fara längre.

 

 

Men dock finns det några bilder som för alltid kommer sitta kvar i vårt minne. Bilden av de första sekunderna när deras båt dyker upp, vilt sladdande i Wilmas kölvatten. Där deras skrik, bedjan och uppspärrade ögon sa allt. Att de fruktade för sina liv och de bad om att få räddas. Och sen smällen mot skrovet, där vi såg hur allt gick så fel och två män föll i vattnet. Ögonblicket som i en handvändning förändrade situationen från fara till livsfara.

 

 

Jo vi agerade nog så rätt vi bara kunde i den rådande stunden. Men hur rätt vi än gjorde, så fick även vi hjärtat i halsgropen och en puls av dess nåde. Vi tackar dock vår lyckliga stjärna att vännerna på S/Y Goodvibes hade tillräcklig räckvidd över radion så de kunde nå den livsnödvändiga hjälpen. Den länken var ovärderlig. Och att det inte var Susans båt männen hade satt efter och elva man hoppat upp på hennes lilla båt, ensamseglare som hon är.

 

Allt gick bra. Men nu behöver vi nog hämta oss och reflektera över det inträffade. Vi ligger tryggt på svaj i en vik i Formentera, i klarblått vatten. Vi vill såklart tacka våra vänner på S/Y Goodvibes och Susan för deras hjälp och stöd. Det hade kunnat sluta mycket illa annars, mycket illa.

 

//Kapten Betong och Styrman Pimpsten…eller Fredrik och Helena som vi egentligen heter…

 

Skepp o Hoj!

 

 In English;

 

Last night Wilma was caught up by a small boat. The dinghy was full of horrified and scared immigrants and they took, it seemed, the last of their energy and hope and drove straight into the side of our sailingboat. At first, we tried to steer away and call to them to calm down, that we had called for help but it was impossible to keep ahead.All men in the boat shouted hysterically and we saw horrified eyes in the shine from Wilma’s navigation lights. The bang when they hit the hull was alarmingly hard, their boat bounced off the side immediately. But in the moment they hit our midship on starboard side, three men threw themselves up at Wilma and tried to find something to grab. Two men fell into the water, a third got up. Our previous PAN-PAN message was now transferred to a MAYDAY. Man overboard!

But we’ll take it all from the beginning …

 

We left Mar Menor and our beautiful anchorbay at eight o’clock on monday morning. We wanted to catch up the bridge opening at ten o’clock and before that fill up some water and diesel. We also wanted to leave over some food and water to Susan. She suffered a large lack of supplies after many days at the anchor without access to shops. We didn´t manage but just before the bridge went up, our friends at S / Y Goodvibes managed to supply Susan some water. We could therefore start the two-day long crossing between Mar Menor and Formentera, the small island just south of Ibiza.

 

As we crossed the bridge, the Mediterranean Sea gave us sunshine and light winds. We hoisted sails and enjoyed, we five boats and friends who chose to make company. We checked with Susan if she thought she would be fine without a food store, still there were time for her to get something from our boat. We were told that she was fine, but a little concerned however, she had run out of tea. Susan from Scotland stood without tea! We understood the seriousness and we managed to get a handover with the essential Earl Gray. Lithe and fast as a panther she threw herself after the bag we handed over.

We had earlier changed foresail on Wilma, from the gib to the genoa. Now with the the pleasant sidewind we hoisted a second foresail. Wilma came in good speed despite the light winds. We sailed as fast as our friends, usually sail slowest, we even sailed away from Susan.

 

Before departure we had decided that Wilma would sail not to far from Susan. She sails a small boat, maybe an eight meter long or so. And in the absence of crew and autopilot, it was probably wise. But when we disappeared for her, we chose after a couple of hours to turn around and meet her up. Then we agreed to have a radio call every second hour, we realized that it would be difficult to follow each other side by side.

 

When it bacame dark we could see Susans navigation lights far away in the distance. Without AIS on Susan´s boat we could not see her on our electronic chart. So to call her up sometimes felt really good. After the 10 o´clock-chat with Susan we started a movie. A comedy. Yes, we have such opportunities on board even when we sail. We reflect the electronic chart on the Ipad, and we took turns to go up on deck for a check every 10 minutes. Well, you should know that out on the ocean, not much happens. There were only we and Susan’s navigation lights out there. Our friends at Goodvibes, Bonduca and Witte Raaf were now far ahead of us, out of sight.

 

When the film was over, we started shifting, one for rest and the other to be responsible for sailing the boat. Captain Concrete (Kapten Betong) appeared in bed for a little sleep at half past twelve. The stars and the moon gave Styrman Pimpsten (Mate Pumice Stone) a beautiful night and company during the lonely hours. At half past four we met up again and we sat with a cup of tea. When we sat there we suddenly saw a lamp with a white light far, far away. It looked strange. We thought there was a fishing boat in the distance. Then the light disappeared and everything behind Wilma was again carbon-black.

 

At four o’clock in the night we called Susan. Everything was ok with her. And then Styrman Pimpsten went to bed.

 

She had not really fell asleep when Captain cried out loudly to her;

 

-HURRY! START THE ENGINE! She got the engine running and at the same time she heard a lot of voices. Desperate voices shouting and crying. Quickly she jumped into her overall and up on deck in the humid night. And the sight was unreal.

 

In a small boat, not much bigger than a dinghy, there were about ten men. They were in a state of fear. They screamed and waved their arms. Hysterical. They drove crazy with the little boat, it swung back and forth after Wilma.We realised that they were probably refugees from Africa who had caught up on us. With Wilma´s sailes up and their large number of men we preferred to keep some distance to them and instead call Coast Guard for assistance.

 

When we called Coast Guard over the radio, we received no response. The screaming men now began to come up next to Wilma. They drove way too close. Now the men stood up in the small boat and they screamed loudly. We had no chance to overthrow them and calm them down. And tell that help was on its way. In that situation we decided to call out a Pan-PAN message over the radio. A general call you make when you are in great trouble at sea, aimed at all listening people. We were now half way between Alicante and Formentera. We had 40 nautical miles to the nearest coast. Fortunately, the friends at S / Y Goodvibes had heard our call. They were a couple of hours before us and they in turn had the reach of MRCC, the Rescue Station. We announced our position and it was at this moment we saw the men in the small boat steer straight into the side of our boat.

 

We were up on the deck in a second. We thought we’d get dozens of hysterical men up on Wilma’s deck and we certainly didn´t want that. The bump against the hull was worryingly hard, and immediately the little boat bounced away from Wilma. The uncomfortably large ocean waves caused the boats to swing and throw themselves aginst each other. Even trying to approach each other in these circumstances was potentially life threatening, especially in night darkness.

 

At that collision, three men threw themselves in desperation for something at Wilma to get hold of. One man got up, while the two other men fell into the black water, just as their boat was flung with force from Wilma’s hard concrete hull. The two men in the water soon disappeared behind us while Wilma sailed on with full sails and the autopilot engaged. The little boat disappeared as well, and we stood now with a scared man on our boat, two men in the sea and a handful of men in a dinghy.

 

 

Captain shouted out a MAYDAY on the radio, and Styrman Pimpsten took care of the uninvited guest. He got orders to sit down and we gave him a bottle of water and a blanket. He shook tremendously.

 

S / Y Goodvibes continued to assist us with our emergency calls where they could link our MAYDAY to Rescue Center, so we didn´t have to stay at the radio. Instead, we could jointly get down Wilma’s sail and disconnect the autopilot. We turned around and we had now lit up all the deck lights that could be brought on board, as well as headlamps. We no longer saw the smal boat, we had sailed quite far way while we shouted out our MAYDAY ..

 

We turned Wilma and went back and in a while we saw the small boat. We searched after those who fell into water and we managed to speak French with our uninvited guest. He told us his name and that they had been out at sea for five days. They were all sea sick, tired and frozen. A total of 11 men, no children or women. They had started their journey from Algeria.

 

The most intensive phase was now behind us and we searched around the little boat after the men in the water. We had now also got direct contact with the Rescue Station. They had located Wilma’s position and we were told that a helicopter and a rescue boat were on the way to us.

 

We began to circulate around the small boat that had now run out of fuel – there was a powerful smell of petrol all over the area. The men were still upset and we got our uninvited guest to shout to his friends to sit down in the boat and that help was on its way. The smell of petrol and the small boat’s continuous swing from side to side made them complain loudly, they were sea sick and frozen. But we were pleased to hear that the two men who fell in the water were now in the boat. They had been rescued by their friends. However, we only saw seven of them in the boat, it would amount to ten there and the eleventh with us. It made us worried.

 

 

We tried to get closer to the dingy so we could count them. Some of them lay down in the boat, probably those who had fallen into the sea. It felt good. That meant no one was any longer in the water.

 

Now Susan had appeared. She was the boat closest to us and when she heard our MAYDAY, she changed course and managed the shortest route towards Wilma. She had all the time seen our navigation lights. Together we circulated around the small boat waiting for assistance.

 

Soon the helicopter arrived. We got a radio contact. When no man was left in the water and an airborne rescue operation on the sea was not safe enough, the helicopter informed that they would circulate above us until the rescue boat had arrived. It would take two hours for the rescue boat to reach us. It really felt good to have the rescue helicopter just above Wilma’s mast. Should anyone fall into the water again, the help would be close.

 

After a couple of hours we received a call from the helicopter that they needed to get back to refuel. But the rescue boat was only 30 minutes away.

 

Soon after the sunrise, the rescue came for all of us. It was now daylight and everyone was now calm. although some of the men were poorly . The men in the dinghy were picked up first and then short after, our uninvited guest. Before he disappeared from us he gave captain a grateful shake. He apologized for the trouble he and his friends had caused us, but at the same time he thanked us for saving their lives. The rescue boat could then back out. On the deck of the rescueboat the Algerian men waved to us and cried and shouted repeatedly; thank you, thank you, thank you.

 

The rescue boat disappeared in the direction of Alicante with the dinghy towed behind. And while we saw Susan finally could set sails again we received a call on the radio. It was the rescue boat and they thanked us for our heroic effort.

 

 

 

With three hours of delay, we could also hoist the sail and continue our crossing to Formentera. We took a cup of tea and summarized the night. We felt good we both agreed. We had never felt afraid. But we had been hugely pressured and stressed in the man-over-board situation. We also felt uncomfortable in the beginning, not knowing what these men could have done to us in their panicked condition. Especially if all men had managed to get up on Wilma’s deck. But as soon as the first chaotic half an hour was behind us and we got control of the situation and we knew everyone was safe, there was no further danger.

 

However, there are some pictures that will always remain in our memory. The picture of the first seconds when their boat pops up, wildly wreaking behind Wilma. And their screaming and shouting and wide open eyes said everything. That they feared for their lives and they asked to be rescued. And then the hit, the enormous bang. Where we saw how everything went wrong and two men fell into the water. The moment that in an instant changed the situation from danger to life danger.

 

Well, we acted as well as we could, perfect some say to us. But the situation was very stressful, the pulse rose sharply for a while. However, we thank our lucky star that the friends at S / Y Goodvibes had sufficient reach over the radio so they could reach the vital help. That link was so fantastic valuable. And we are also glad that it was not Susan’s boat the men had chased, we would hate to think of eleven men jumping up on her small sailing boat, solo sailor as she is.

 

Everything went well. But now we need to get ourselves some time and reflection. Now we are on anchor in a clear blue water in Formentera. Of course, we want to thank our friends at S / Y Goodvibes and Susan for all help and support. It could have ended very badly otherwise, very bad.

 

With love,

 

Captain Concrete and Mate Pumice Stone (Swedish; Kapten Betong och Styrman Pimpsten)

 

or our real names;

 

Fredrik and Helena

 

 

Skepp o Hoj!