Någonting säger oss att det lackar mot jul. Men det är knappast vädret med våra soliga 20-22 grader om dagarna. Det är inte ett frenetiskt julbakande heller. Och inte heller stadens alla skyltfönster med butikers erbjudanden om en glittrig jul med glögg, tomtar och ny robotdammsugare i tomtesäcken. Faktum är att förutom en liten sektion i den stora matbutiken, så märks nästan inget av julen. Nu kanske det är lite tidigt för julskyltning…vi har ingen aning om den pågår för fullt därhemma. Men det känns inte som det kommer att hända så mycket mer här. Framför allt så tror vi inte staden (Amora) lyses upp med kulörta ljusslingor och torget får en årlig julgran uppställd till stressade människors lycka. Särskilt inte nu när halva Portugal har brunnit upp i de omfattande skogsbränderna som härjat under året (finn en levande gran här och du har skapat en världsnyhet).

 

Vi passerade för övrigt ett eldhärjat område när vi var ute och åkte bil häromdagen med vår vän John. Rätt skrämmande att se hur nära branden var oss på varvet, stora delar av terrängen såg ut som ett månlandskap efter eldens framfart. Förkolnade trädstammar och inget grönt, utan bara askgrått och dött. 

 

Men nog om svårfunna julgranar i den portugisiska terrängen. Vi märker av att det börjar närma sig jul för att;

 

 

 

 

Det är svårt att uppleva någon julstress  (eller julkänsla för den delen) när vi lever som vi gör. Faktum är att vi  idag inte längre riktigt vet hur vi skulle välja att fira en jul om vi var på hemmaplan. Det enda som vi kan komma på, är nog att markera julens alla smaker med dess mat, godis och bak. Och det är ju avklarat på dagarna två. (Och då gärna inte laga så mycket mat så det finns till ett helt kompani, julskinka är inte romantiskt i början på nya året).

 

Med det inte sagt att vi inte gillar julstämning, tvärt om. Men julen får en bismak när så mycket kretsar kring konsumtion, frosseri, krav på att ses, jäkt och stress. Uppskruvade förväntningar gör också att vi lätt gör oss själva ledsna och besvikna när känslan inte riktigt infinner sig… Och för de som kanske måste arbeta över jul, och kanske inte hinner söka upp släkt och vänner för de bor långt bort. Så ska dessa vandra ensamma hem under julaftonskvällen, kanske till en tom lägenhet. Ofrivillig ensamhet är inte skoj (men frivillig kan tvärtom vara skönt). I England håller åtminstone pubarna öppet, med en sprakande brasa och gemenskap för alla som vill.

 

Vi för vår del, har ju valt att resa iväg och har därmed också gjort upp med oss själva att julen inte firas särskilt mycket. Svårare är det dock om vi vet att vi har barn hemma som inte har någon att fira jul med. Avståndet hem till deras mamma (och pappa) är numera långt. Och även om vår dörr till båten står så öppen den bara kan, så är det ju inte alla gånger möjligt att komma loss i från arbete och studier. Därför kan vi också svära lite över julen som fenomen. 

 

Men nu till något mycket muntrare (inlägget började bli lite nattsvart, inte meningen, vi vill gärna få läsarna på gott humör).

 

Vi har fått paket här förstår ni. En julklapp i förskott skulle man kunna säga. VÅR NYA MOTOR HAR DYKT UPP (och dess faktura också…woop, woop!). Men förstå…nu har vi en helt ny motor till Wilma (i en låda förvisso). Ingen transportskada, allt helt och i sin ordning. Vi dansade runt vårt stora paket och hälsade på vår nya famljemedlem, Fröken Vetus. 

Och samma dag kunde vi konstatera att vi har målat klart våra fem lager med Jotamastic på skrovet nedan vattenlinjen. Så skönt att kunna sätta punkt för saker. Brädgången har vi också slipat och målat röd på nytt. Så det tar sig. 

 

Ja kanske ett litet spretigt inlägg, men så ter sig vårt liv just nu, inte minst med Wilma. Lite här och lite där.

 

Lite som en sprucken bearnaisås.

 

Inte vacker.

 

Men god ändå.