Backslaget går för tillfället under arbetsnamnet Bakslaget. Vi har ju sedan några hundra sjömil erfarit lite konstigt beteende från motorn. Ett ojämt varvtal när vi gått i höga svall och med tiden även ett klånkande ljud när vi har lagt i fram och back. Därför var det skönt att komma upp på varv och ha möjlighet att montera bort backslaget. Kapten har varit rätt övertygad om att det är backslaget som är orsaken och inte själva motorn, efter lite felsökning. Att backslaget på något sätt slirar och inte ger oss den pigga och glada Wilma som vi annars varit vana vid. Hon har verkat trött och sliten helt enkelt. (För den oinvigde så kan vi berätta att backslag är detsamma som växellåda fast på båtspråk).

Medan vi var hemma i Sverige så plockade vår portugisiska mekaniker Carlos (som inte pratar engelska) isär backslaget. Han konstaterade att det hade gått in vatten i backslaget och det är inte bra. Därför behövde vi en rad reservdelar om vi skulle laga densamma. Vi for till Transauto i Södertälje och fick ett fint möte med dem, där vi beställde de reservdelar som Carlos meddelat oss.

En del reservdelar fanns på hyllan och resten skulle skickas direkt till varvet.

Allt lugnt så långt.

Carlos är en skicklig mekaniker med ett sånt brett leende att man kan köra in en långtradare genom gapet. Men vi vet samtidigt att här i Portugal så är det mycket mañana över lag. Och Kapten hade inte sett sitt backslag isärplockat själv, utan vi hade ju bara gått på Carlos ord. Nu bestämdes det att vi skulle titta på backslaget tillsammans för att vi skulle kunna göra en bedömning om det är värt att reparera. Backslaget har ju kanske en 35 år på nacken och då ska man ju veta med sig att det är gamla saker vi pratar om.

Till vår tolkhjälp hade vi Rafael som är manager för varvet. Och till en början när vi tittade på backslaget så såg det inte alls så illa ut, järnet var inte alls så påverkat av vattnet. Men visst, en hel del delar inne i själva backslagshuset hade fått stryk.

Lite överraskande var att det visade sig att en skimsbricka i lådan helt saknades, alltså…den var aldrig där (!) utan vi har seglat runt med ett ickekorrekt backslag. Ja den har ju hållt länge må vi tillstå. Men om det är en miss eller att någon fulat den gången backslaget köptes in till Wilma (före vår tid som ägare till henne) har vi ingen aning om. Och då en skimsbricka fattats så har skivorna därför kunna vobbla inne i huset. Och med tiden så har skivorna bångnat…

Så med andra ord så var det två fel på backslaget. Dels missad skimsbricka med trasiga lameller som följd. Och dels vatten som gått in genom oljekylaren och detta har påverkat kullagrena.

Hmm…

Och fram till nu var vi inställda på att Carlos med långtradareleendet skulle få göra jobbet. MEN. Då började Carlos prata om andra reservdelar än de som han har lämnat uppgift på. Och de olika delarna i backslaget kan variera kraftigt i pris beroende på vad man behöver, allt mellan 20 kronor till 20.000 kronor. Så det gäller att det är ”rätt” reservdelar som vi behöver. För det finns ju en smärtgräns för när det blir lönsammare att köpa ett helt nytt (där man får garanti) istället för att envisas med att laga gammalt skrot (ja eller i vart fall mycket väl begagnat).

Hmm…

Till saken hör att vi tidigare (när vi var i Sverige) hade meddelat Carlos att reservdelarna skulle dra iväg i pris för mycket så vi var inte intresserade av att reparera. Då lämnade han en ny lista med förklaringen ”jag behöver inte allt, jag kan putsa så tar jag bara det som är nödvändigt”. Ja och då skulle vårt pris landa på försvarsbar summa. Men nu hävdade han bestämt där vi stod fyra personer att han absolut måste ha alla reservdelar från den första listan, där bland annat 20.000 kronorsprylen fanns med. För annars kunde han inte garantera att han skulle få ihop backslaget och att det skulle kunna fungera någon längre tid (annat än ut ur hamn och runt hörnet på Algarve eller nåt). Vi tyckte saken var oproffsig. Vi misstänker att han väldigt gärna ville ha jobbet och därför drog han till med en lista med det mest nödvändiga. För att senare svänga om när han väl hade oss på kroken.

Och när vi ville veta vilken av de olika olika skimsbrickorna han behövde (där en del är svinadyra) så hävdade han att han behövde alla för att prova sig fram. Vi kontrade med att det måste han kunna mäta upp, så vi inte köper sex stycken olika och får kasta fem av dem. Nej, det kunde han inte (fast det kan man och så gör man normalt. Vilket även står i manualen för backslaget hur detta går till och vi har gett honom denna manual). Nu började vi tvivla på vår Carlos…

Hmm…

Och till detta så kan Carlos inte lämna någon garanti oavsett (annat än att backslaget fungerar när vi lämnar varvet) och han har heller ingen provbänk i sin verkstad där han kan provköra backslaget.

Vi snyggade av mötet med att säga att vi måste kolla upp lite priser och att vi meddelar Carlos senare om vi tycker det är värt att han lagar eller om vi löser det på annat sätt. Långtradarleendet var väl inte lika brett längre och inte kvittrade vi som några undulater heller. Vi fick ett bakslag gällande vårt backslag.

När vi klättrat in på Wilma så ringde vi till Transauto och pratade med Lasse på försäljningen ( för kännedom så rabblar han artikelnummer utantill på delarna till vårt backslag snabbare än personnumren på sina egna barn, fast de inte längre arbetar med vår typ sedan många år tillbaka). Därefter ringde vi Petter på reservdelar och bad honom hålla på delarna som skulle skickas ner.

För…

Nu har vi bestämt oss för hur vi gör. Med delar som helt och hållet saknas i backslaget så känns inte Carloslösningen trygg. Han sätter nog inte ihop backslag så där i parti och minut, medan Transauto inte gör något annat (de har Scanias alla lastbilar som storkund och det är mååånga lastbilar det). Och Carlos lämnade två olika listor på reservdelar varav den han nu sa sig behöva inte gör det ekonomiskt försvarsbart att reparera. Och dessutom så kan Carlos inte lämna någon garanti och kan heller inte provköra backslaget i en provbänk.

Medan.

Petter på Transauto svarar;

-Hej, så trevligt att höra av er igen! (lite trevligt snack om vädret och livet ni vet) -Hur har ni det i Portugal?! (vi berättar läget och han fortsätter) -Skicka upp backslaget så kollar vi på det. Vi bedömer om vi kan laga och lämnar en offert på kostnaden. Och samtidigt så plockar vi fram ett pris på en ny. Så kan ni bestämma er när ni vet vad ni har att förhålla sig till.

Toppen tyckte vi, såväl kunskap och verktyg för att laga där de testkör backslaget innan de lämnar det åter till oss.

Petter fortsätter;

-Vill ni reparera backslaget så lämnar vi sex månaders garanti på arbetet. Vi skickar helt enkelt ner folk som lagar det på plats om det mot förmodan skulle paja (garantin gäller över hela världen).

Och så tillägger han;

-Ja jag skulle inte ha något emot att åka ner till värmen på jobb (vi skrattade alla glatt).

Allt kändes så mycket enklare inte minst när man slipper tolk. Så där står vi nu. Att meddela Carlos att vi vill ha vårt backslag tillbaka för att vi kommer att skicka det till Sverige.

Beslutet känns rätt.

För det hela handlar om förtroende. Först och främst måste vi kunna ha förtroende för att vårt backslag fungerar när vi seglar runt i världen. Och då handlar det samtidigt om förtroende för den som lagar. Att kunskap finns och garanti lämnas när det handlar om stora pengar. För det är i slutänden pengar det handlar om.

Vi får se vad som händer med Carlos leende…

Skepp o Hoj!