Efter en natt med synnerligen störd nattsömn så lämnade vi hamnen i Lissabon vid halv sju tiden på morgonen. Den bristfällig sömnen berodde på det glada discot intill, som höll låda ända in på morgontimmarna. I arla morgonstund så dunkade ljudet över hamnplan och neonljusen flashade på  de kringliggande byggnadena. Vi undrade lite stilla över portugisernas helgvanor. Spänner deras helg över lördag-söndag-måndag så vill vi också bli portugiser.

När vi sakta glidit ut ur hamnen så kom soluppgången. Solen och himlen bjöd oss ett skådespel med sina orangeröda toner över det mörka vattnet.

Vi hade bara en fem distans att gå och hade avtalat klockan åtta vid varvet. Vi kom dock tio minuter försent efter en liten felkörning. Vi hade lagt in koordinaterna, vilket visade sig inte stämma, varvet låg på andra sidan floden. Men vi fick hjälp av en inhemsk fiskare i en liten eka. Han vinkade åt oss och pratade. Visserligen inte på engelska men vi förstod ändå för hans armar gick som rotorblad på en helikopter. Och hans fäktande betydde;

-Det blir för grunt om ni fortsätter här!

Ja och vi som just hade upptäckt det icke-existerande varvet på den utpekade positionen hade räknat ut detsamma, att vi behövde backa och gå tillbaka för att inte fastna. Men tacksamma var vi för hans välvilja. Mannen fortsatte att fäkta i stil med den snillrike Don Quijote, ni vet grabben som försökte slåss mot väderkvarnar.

Och så pekade han mot varvet tvärs över och visade med lång arm att man måste åka i en halv cirkel för att komma dit.

Väl framme vid varvet så var ingen gramse över vår försening. Tvärt om. Och på kajen stod våra danska vänner på Sunrise och tog emot oss. Vilken lycka!

En timme senare så var Wilma uppe ur vattnet och blev avtvättad medan hon hängde i stropparna. Sen hände….INGENTING. För då var det siesta. LÅÅÅNG Siesta.

Så vi intog lite sydeuropeiska vanor vi med. Vi sökte upp lite skugga och la oss i gräset och sov ett tag. Kapten passade på att dra några stockar i gräset. Först vid fyra på eftermiddagen så förflyttades Wilma till sin tilltänkta plats och hon placerades i en vagga. Det var lite trix o fix innan hon var uppallad och stöttad så man kunde släppa på stropparna och befria kranen.

Men nu står hon hur som helst som ett bättre betongfundament här på kajplan.

Det blev en lång dag i stekande värme. En händelserik dag. Men nu ska Wilma blästras i botten, få ny epoxyspackel, ny epoxy-färg samt några lager bottenfärg. Vi ska även byta några genomföringar som börjar bli till åren…medmera. Ja ni som följt vår blogg sedan urminnes tider vet ju att det inte är några bekymmer för oss att renovera båtar. Det gör vi nästan i sömnen och det största beviset på detta är kanske kaptens kommentar till de danska vännerna när vi äntligen kommit på plats;

-NU känner jag mig hemma! Samtidigt som han säger detta så sparkar han med skon i det dammiga gruset och blickar ut över varvsområdet.

Jo visst trivs vi denna miljö. När allt kommer omkring så har vi ju renoverat båtar åtta av de tio senaste åren. Vi är åter på mammas bakgata…

Skepp o Hoj!