Så lyser ett sken in i styrhytten. Det röda skenet landar på väggen och det kommer från den öppna nedgångsluckan. Luckan vi inte haft ditsatt på länge. För den varma sommaren kräver det extra syret och svalkan vi bara kan få om natten. Nu flödar ljuset in genom lucköppningen och vi blir nyfikna. Vi reser oss ur sängarna, nakna. Väl medvetna om att vi är ensamma kring vår båt där vi guppar i vår länk till ankaret som grävt ned sig i sanddyn. Vi tittar nyfikna ut. Och så möts vi av en fantastisk röd himmel. De spanska kullarna mörknar mot den röda kvällssolen. Vattnet ligger stilla.

Ögonblicket är magiskt. Vi är förtrollade. Och aldrig hade vi kunnat tro att vi skulle kunna bli kungar över landet tid och evighet. Men det är vi. Himlen är vår, havet likaså. Vi har stannat i närvaron.

Att segla ger perspektiv. Att segla ger liv. Vårt liv. Tillbaka.

————————-

Ja som texten ovan beskriver den situation som vi befann oss i för en timme sedan, så ger detta seglarliv stundtals mersmak. Med fantastiska solnedgångar och det fria gungandet i en vacker ankarvik. Vi kan inget annat göra än att tacka oss själva ödmjukt för vårt livsval att uppleva och upptäcka vår omvärld från Wilmas köl. Vi har haft en stilla och lugn dag med lång sovmorgon. En härlig fikastund i våra danska vänners sittbrunn med prat om båtar och livet. Och efter det en välgörande promenad i Viveiros ädre kvarter. Vi stannade till vid ett konstverk. Det var inte de tre vise männen även om antalet stämde. Inte heller ku klux klan, även om tanken slog oss. Nä detta var något annat. Men det fanns ingen skylt att läsa och ingen information att finna. Så innan vi åkte tillbaka till Wilma så gjorde vi de stela männen lite sällskap för en sekund. De fotograferades i sina stela poser. Därefter traskade vi glatt ner till jollen i hamnen och åkte tillbaka mot vår ankarvik. För att få soppatorsk halvvägs så vi fick paddla sista biten i motström. Men solen var skön och motion önskvärt. Vi plockade upp jollen på däck och förberedde för avfärd. Och som avslutning så la vi oss i sängarna till ljudet av en sommarpratare tills kvällssolen fick oss att titta ut. Vi önskar att vi kunde dela med oss av känslan. Men kanske att ni kan förnimma lite av vad vi ser, upplever och känner. I morgon far vi iväg på nytt äventyr västerut. Vi vet aldrig vad som väntar. Men säkert något gott.

 Varför är era instrument så tysta?

 

Vi får somna utan svar….

 

Godnatt!