Vi lämnade ett soligt Lorient på torsdagen. Strax innan avfärd så var det fullt pådrag utanför hamnen. Det pågick någon form av militär övning och dessa drog upp något så fruktansvärt med svall så vi trodde vår båt och vår norske väns båt skulle krossas mot varandra. Ett trappfäste skadades på norrmannens båt. Hela pontonen krängde och Tjoppe som stod på den höll på att falla omkull och vattnet sköljde över. Det kändes väldigt onödigt minst sagt och risk för att egendom och människor kunde skadas. Köra som idioter kan man göra på andra ställen…men men…så kanske det skulle vara tänkte vi.

Vi kramade om vår norske vän som skulle stanna ytterligare några dagar i Lorient och så drog vi iväg. Känslan var underbar att få kasta loss igen. Innan vi var ute ur floden så mötte vi hela det galna militära övningsgänget igen, men denna gång saktade de ner farten när de kom in mot bebyggelsen.

Strax efter ringde vår norske vän till oss. Det hade visat sig att pontonen hade skadats av militärbåtarna och bland annat så hade vattenposterna slitits bort. Troligtvis så hade hamnen larmat och klagat på militärens framfart. Och sannolikt har det franska försvaret att vänta sig en saftig räkning från hamnen för de skador som uppstod.

Väl ute på havet så blev vi glatt överraskade. Vi hade räknat med motorgång då det just inte skulle blåsa något. Men vi drog upp seglen och konstaterade att vi ändå gjorde en tre knops fart. Så vi stängde av motorn och njöt av tystnaden och det svaga bruset från Wilmas stäv från hennes klyvande av Biscaya. Vårt mål att nå Houat blev därför ändrat, då vi nu gick mycket långsammare än planerat. Så vi siktade in oss på ön Belle Ile, den vackra ön. Det blev en underbar dag på havet och vi fick sällskap av delfiner ett tag. Och inte minst, kapten lyckades fånga en stor rackare till fisk. På franska heter den Bar, vi har sett den i fiskbutiker och på fiskmarknader så vi vet att den är ätbar. Det börjar ta sig det där fisket.

Vi la till i Sauzon på Belle Ile och hängde upp oss på en boj där. Mäkta förvånade blev vi när hamnkaptenen kom ut i en liten snurrebåt och avkrävde oss 19 euro för en natt. Det är mer än vi brukar betala inne i en hamn, och då ingår elektricitet. Men här ute på bojen så fanns det ju ingen el, och land kom man inte åt utan att sjösätta sin lilljolle och ro in själv. Inget internet heller men visst, det gick att kasta sopor och komma åt en dusch på landbacken. Vi gav den otroligt söta och charmiga hamnkaptens-tjejen en 20 eurosedel, vilken vi inte fick någon växel tillbaka på. Vi började skratta för det låg något komiskt över det hela. Tjejen stod upp i sin snabba snurrebåt och for fram likt en ryttare på en galopperande häst mellan de ankrade båtarna, hon var ingen duvunge precis. Troligtvis var hon både tillverkad och född mellan en utombordare och ett centerbord. Hamnen hade inte klarat detta utan denna charmiga tjej, för med en annan hamnkapten så hade folk protesterat garanterat. Ockerpriser och dessutom ingen växel tillbaka! Jo den konsten behärskade hon.

Ja ja…tjugo euro fattigare så tog vi igen det på kvällens vackra solnedgång och vi kunde sitta ute länge tills solen försvann bakom träden. Vi brydde oss aldrig om att sjösätta jollen och ta oss in till ön.

I vår bok över hamnar så varnade de lite för Sauzons något oskyddade läge mot svall och det fick vi erfara. När vi senare la huvudet på kudden så gungade Wilma rejält trots att det var vindstilla. Vi somnade tillslut. Men det blev lite träningsvärk av att inälvorna flöt runt i bålen hela natten.  

På morgonen så vaknade vi till ännu en solig dag och vi hade bestämt att segla vidare till Pornichet som ligger vid kusten utanför Nantes. Vi lämnade vår tjugoeurosboj och hissade segel vid tio-tiden. Alla andra segelbåtar hade stuckit också. Om det var för priset eller för vågorna hade vi ingen aning om.

Det blev en längre seglats än dagen innan, och vi roade oss mestadelen med att lyssna på ljudbok. Det gick i maklig takt, men vi startade aldrig motorn utan vi nöjde oss gott med att vinden förde oss sakta mot vårt mål. Och först klockan halv tio på kvällen så kunde vi lägga till i Pornichet. Detta ställe ligger inne i en vik och det såg vid första anblick ut som Copacobana i Brasilien med stränderna och hotellen intill. Men icke, detta var Biscaya och Frankrike.

Trångt var det i hamnen, men vi fann oss en plats utanpå en engelsman. Det är långhelg här i Frankrike och det pågår någon form av fisketävling här i Pornichet. Så kanske var det mycket båtar därav.

På morgonen så drog engelsmannen så vi bytte plats. Och nu har vi fått en annan engelsman utanpå oss. Och bara för ett tag sedan så blev våra grannar påkörda av en mindre motorbåt, vi hörde smällen. En skada uppstod och hamnen har varit och inspekterat skadan och letar efter ägaren till båten som körde på. Det är många som kör rätt vårdslöst inne i hamnarna.

Nu har ju vi klarat oss bra, men den dagen någon kör på oss så ska vi se hur de reagerar när de kör in i en betongklump på 18 ton. Jisses så intressant.

Nu blir vi här i några dagar, det ska dra över ett blåsväder på måndag med vindar på 15-20 sekundmeter. Men då passar vi på att se oss omkring. Det blir jättefint, det blir gärna bra.

(Oops…nu just blev det ännu en krock bakom Wilma, motorbåten om styrbords sida om oss fick en indrivande segelbåt in i sig. Men denna gång var det mer en olycka med ett ungt par som skrev jävlar jävlar jävlar på tyska…)

Skepp o Hoj!