Vi hann att utforska Audierne under en dag innan vi seglade vidare. Vi tog oss in till byn med lilljollen. Ett litet äventyr i sig då seglarvännerna på Blackpearl fick motorproblem. Så vi tog dem på släp. Galet skoj!

Audierne var vackert, men det var väl i vårt tycke inte det vackraste stället. Nä inte alls dåligt men i våra ögon inte så bedårande som vi hört från andra att det skulle vara. Kanske uppskruvade förväntningar eller så var tillfället kanske fel. Varje onsdagkväll förvandlas de små gatorna i Audierne till en festlig stämning tack vare kvällsmarknaden för hantverk. Och det ska finnas ett sjöfartsmuseum värt namnet. Men allt detta missade vi. Däremot så gick vi en promenad gata upp och gata ner. Och slog oss ner för en kopp kaffe på eftermiddagen. Vi hade en fantastisk trevlig dag.

 Audierne från vattnet…

Väl tillbaka på segelbåten i viken så bestämde vi oss för att ta upp jollen direkt, dagen efter skulle vi ju segla vidare. När vi hissar upp jollen, tar vi hjälp utav storseglets fall. Men denna gången så hände något, fallet hade kalvat av trissan och gick inte att använda. Med andra ord så skulle vi inte heller kunna hissa storseglet. Aj aj aj. Inte bra.

Vi lyckades baxa upp lilljollen på däck utan lyfthjälp från fallet (att segla kräver sin man o kvinna) Och sen fick vi klura på en lösning. Om problemet sitter 15 meter upp. Och vi använder fallet som säkerhetslina när vi klättrar i masten. Men att det är själva fallet som är trasigt. Ja då är det inte mycket annat att göra än att klättra upp ändå. Utan säkerhetslinor. Nu kan vi vara glada att vi har steg i masten, så det finns något att hålla sig i. Att stamklättra likt en koala, utan att ha något att hålla i sig i, hade varit betydligt svårare. Men lite olustigt är det ju att klättra upp i vetskap om att ifall man tappar taget så ramlar man ner på båtens däck.  

Tjoppe klättrade fort upp men väl uppe i masttoppen så säkrade han sig med en säkerhetssele, så han satt iallafall fast medan han meckade. Han fick på fallet i trissan igen och konstaterade att trissan ska vi byta vid tillfälle. Den har suttit på båten i 35 år och blivit rätt så sliten. Operationen gick bra och vi kunde pusta ut (ja det vill säga när kapten var nere på däck och i säkerhet igen). Nu skulle vi kunna segla vidare igen.

Det blev en hyggligt tidig sänggång och på morgonen vaknade Tjoppe av att Helena stod och brassade käk. När vi seglar har vi en grab-bag med oss uppe på däck där allt finns i form av mat, färsk frukt, fikatermos och vatten att dricka. Nu stod Helena och fixade ihop köttbullar och rörde ihop en ratatouille. Vi försöker, om möjligt, att laga mat från grunden även de dagar vi är ute till havs. Det är inte för att slå något hurtighetsrekord eller så. Men mat ligger rätt högt på Helenas intresselista och för oss är god och vällagad mat kopplat till så mycket positivt.

Så med maten klar och båten fixad så kunde vi vid 11-tiden puttra ut ur vår vik. Solen sken och vi hade en 6-7 sekundmeter vind vilket gav oss en fantastisk segling.

 Underbara seglingsdagar, nu slipper vi en massa tidvatten att tänka på. (Bild av Blackpearl)

Vid halvfem på eftermiddagen  kunde vi glida in i den lilla hamnen i Lesconil. Ett fantastiskt mysigt litet ställe. Och på bryggan stod våra svenska vänner och hamnkaptenen och tog emot oss. Vilket mottagande. Och uppe på muren intill hamnen stod människor som vinkade glatt åt oss två svenska båtar. Vi kanske är ett extra exotiskt inslag här i den lilla fiskebyn. Men oavsett, we like it! Människor är trevliga och här skiner solen varm. För så är det, nu har vi passerat udden på Point de Penmarc´h och därmed har vi kommit in i en ny klimatzon som ger oss ett torrare, varmare och soligare klimat.

 Vi seglar i Biscaya. Gårdagens distans syns som ett kort tjockt streck på bilden.

En kvällspromenad och grillning på kajen hann vi med innan vi bommade igen båten för natten. En rackarns bra dag minst sagt. Kan nästan inte bli bättre.

Skepp o Hoj!