Stänk av saliv

(...och vi känner vemod...)
 

Norr om Evia och vidare till Skioni, Halkidiki, Grekland

När Gud skapade Grekland så var det nog i en enda stor nysning. Sannolikt var det före den sjätte dagen och när alla små partiklarna av saliv landade på jordens yta så råkade det vara just här. Salivens alla stänk spreds och öarna uppstod. Sannolikt hade Gud lite bråttom också för han torkade aldrig upp, utan lät det vara. Kanske, kanske är också vinddraget en rest från denna urkraft till nysning. Meltemin, den som sliter i vinrankorna och som får Wilmas mast att skaka när den tar i som mest. Vi känner vemod över att årets segling snart är till ända, säsongen blev allt för kort. Mycket på grund av pandemin, men även för att vi behöver ta upp Wilma på landbacken och fixa den läckande propellerhylsan. För att klämma ur det sista goda av sommaren bestämde vi oss att gå till en vacker ankarvik, en strategiskt och skyddad plats mitt i just ingenstans. Saliven hade nog torkat lite fortare här med tanke på urgröpningen i den annars så raka kusten. De som seglar i Grekland ska vara glada att Gud den aktuella dagen var förkyld. Och vi ska vara väldigt tacksamma att han inte använde munskydd.

 Styrman Pimpstens teckning visar hur det kan ha sett ut när Gud nös och alla salivstänken blev till öar...

Med kaxigt lite vatten bakom båten drog vi linor i land. Äntligen hade vi rundat ön Evia och en bit öster om oss låg Egeiska havet öppet. Detta skulle bli årets sista ankring och därför ville vi stanna och njuta några dagar innan den komplicerade civilisationen skulle ta vid. Vi började njuta direkt - vi snorklade, solade och badade och hela kvällen satt vi under det sammetssvarta himlavalvet.

Med linor i land...

Dagen efter tog vi oss iland, utan jolle. I en vattentät låda stoppade vi i kamera, drönare och fika. Vi simmade iland och fotade och filmade Wilma som ett sista minne av sommaren. Den medhavda frukten åt vi på stranden och i sanden ritade vi hjärtan och lekte "hänga gubbe". Plötsligt bryts förtrollningen när en segelbåt kommer in i viken, in till vårt ensamma paradis. Vi känner igen båten, det är en av båtarna som trängde oss i kanalen när vi passerade bron i Chalkis. Attans, men som tur är lägger de sig en bit ifrån.

 Det finns inget bättre än att ankra upp i en naturskön vik, helt ensamma...

Åter på Wilma studerar vi väderprognosen, vi letar efter ett väderfönster som kan ta oss norrut. Vi önskar slippa stånka sjö i motvind och visst finner vi en öppning, men tyvärr alldeles för snart. Redan nästkommande dag ska det blåsa sydliga vindar, men ut dit har vi 25 distans. Vi diskuterar om vi ska fånga vindarna eller vänta till nästa tillfälle. Men något nästa tillfälle syns inte i prognosen. Därför börjar vi stuva och göra Wilma startklar. Strax före midnatt hoppar Kapten i det nattsvarta havet för att lossa förtöjningarna. Sen, ljudlöst sånär som på motorns jämna gång så smyger vi ut i natten. Mot Egeiska havet med stjärnorna, fullmånen och hela världen för oss själva - mot Halkidiki. Ingen annan båt syns till, utan det är bara vi två. Och Wilma.

Skepp o Hoj!

 Oliverna är snart skördeklara...
 
Vår ankarvik är enorm, här torkade nog Guds saliv lite fortare med tanke på urgröpningen i landremsan...
Sista ensamma platsen innan civilisationen tar vid...
 
Wilma - vårt transportmedel, vårt hem och vår vän!
 
Over and Out
 
 

 

 



1 Monica:

skriven

Morris kommer bli så avundsjuk när jag läser denna texten för honom. En drönare är ju livets roligaste grej...

Svar: Ja hälsa Morris att drönaren är farfars roligaste leksak 🥰
Projekt Sunshine

Kommentera här: