Lägesrapport...

(...från landbacken...)

 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Livet på uppe på land fortsätter och det mesta går som smort. Ett krux i Grekland är den höga luftfuktigheten som kan ställa till det när man ska måla, därför ingår det numera i vår dagliga rutin att studera väderleksrapporten i detalj. Äntligen är skrovet ovanför vattenlinjen målat och vi är helnöjda. Kulörten ändrade vi lite från den tidigare vi hade. Denna är inte helvit, utan benvit. Har man inget vitt att jämföra med kan det vara lite svårt att se. Själva reagerade direkt vi när vi strök första lagret, skillnaden var uppenbar och vi tyckte färgen i det närmaste såg ljusgrå ut.

 Kapten lämnar tillfälligt en fyrkant strax till höger om rollern, för att visa på färgskillnaden...
 
 Wilma är färdigmålad ovanför vattenlinjen...
 

Ribborna till relingen gick det inte lika bra med. Vi skulle måla om dessa i en enkomponentsfärg. Tidigare har vi använt oss av Biltemas röda färdigblandade, ett billigt, enkelt och prisvärt alternativ som fungerat utmärkt i fem år. Senast vi målade om ribborna var i Portugal för tre år sedan och då hade vi Biltemas färg i lasten och kunde använda samma. Men här i Grekland (utan Biltema runt hörnet) fick vi istället ta oss till Leroy Merlin, där de kan blanda färg. En trevlig säljare lovordade innehållet i burken och glada åkte vi tillbaka och började måla. Grundfärgen satte sig fint. Den röda färgen gick också bra och Kapten strök ett första lager mellan klockan elva och sexton på dagen medan luftfuktigheten var låg. Vädret var perfekt, svag vind och svenskt sommarvarmt. Sista kollen gjordes klockan 23 och allt såg fint ut, därför gick i trygg förvissning och la oss för lite god sömn. Nästa dag satte vi morgonkaffet i halsen. Gaaah, all färg hade krullat sig och den var blöt och kladdig, som klistervalla. Vår närmaste båtgranne som till yrket råkar vara färgfabrikör kom och tittade på resultatet. Han hummade lite och sen kom domen, nattens höga luftfuktighet hade nog förstört torkningsprocessen. Ribborna var galet kletiga och till och med färgen som vi av misstag spillt på utsidan av burken var blöt och kladdig, trots att nitton timmar hade passerat och färgburken dessutom stått skyddad under skrovet under natten (bortom eventuell dagg). Suck och stön, vi svor över luftfuktigheten och det merjobb detta skapade. Men snart började vi ana oråd. Efter två dygn hade färgen fortfarande inte satt sig. När vi satte ett finger på en av ribborna så färgades fingret rött, som när man blir kysst av en flicka med rött läppstift. Även färgen på utsidan av burken kladdade ännu trots det nu passerat två dagar med hög klar luft, blå himmel och tjugofem grader. Det var inget annat att göra än att skrapa bort all den gamla färgen och börja om på nytt.

 Där nere ligger ribborna och skäms...

I detta nu ligger ribborna avskrapade och skäms. Denna gång ska vi måla med en tvåkomponentsfärg som vi beställt genom färgfabrikören och vi hoppas att resultatet blir bra. Uppenbarligen var färgen från Leroy Merlin inte schysst. Trots att den är avsedd för utomhusbruk verkade torktiden ligga någonstans mellan tre och fem ljusår. "Läste ni inte på burken" undrar kanske någon klok följare. Nä, det gjorde vi inte. För produkten är inhemsk och texten på grekiska, det är ju därför vi tog hjälp av en säljare. Nu ska ribborna "bara" slipas innan vi kan börja måla. Vi håller tummarna att allt går bra (och det få ni också gärna göra).

 Rodret har vi lagt upp på ett par bockar...

Rodret har vi lyft av och det ligger nu på ett par bockar intill Wilma. Med lite trix och fix klarar vi faktiskt av att ta ner det själva. Rodret är utanpåliggande och sitter (likt på en dörr) i tre hejare till kraftiga gångjärn. Kapten lossade först sprintarna och med en lång bräda och ett par träklabbar lyckades vi haka av rodret och vinscha ner det. Utan Wilma intill ser rodret ut som en staty av självaste Picasso. Rodret är gjort i rostfritt och väger en del, men med stor vilja lyckades vi kånka och baxa runt det. Nu ska rodret få kärlek.

 Utan Wilma ser rodret lite ut som en picassostaty...
 
Propellerhylsan fick vi till slut isär, en tillräckligt stor rörtång var det som krävdes. För stunden händer inget mer förrän det är det är dags att åka hem till Sverige. Vi har beslutat att själva ta med delarna hem och få det fixat hos Rodahl Marin.
 Kapten får ta i...
Äntligen har vi fått isär axeln...
 
Snart väntar bottenmålning. Skrovet under vattenlinjen är nu blästrat, slipat och tvättat, återstår gör nu att spackla de ojämnheter som uppstått. Vi tror vi vet vilken dag vi ska lägga på coppercoat och planerar därefter, men temperatur och luftfuktighet är det som i slutänden avgör. Ska resultatet bli bra så är det direkt avhängt att väderförutsättningarna är de rätta. Lite nervösa är vi efter fadäsen med ribborna.

 

Ja det var en liten lägesrapport från landbacken. Annat som är värt att nämna är att när man står uppe på land med en betongbåt, så skapar det stor nyfikenhet hos förbipasserande. Därför hör det till att vi varje dag råkar ut för att någon knackar på skrovet. Inte för att de vill oss något, utan för att de helt enkelt inte förstår i vilket material Wilma är byggd. De knackar för att testa. Nu har vi slutat hoppa ut på däck och fråga vad folk vill oss, för ingen vill oss något. Är det vi själva som vill den andra något, så knackar vi numera minst fem gånger. Då förstår den delen av duon som är inne i båten, att uppmärksamhet påkallas. Denna nya regel har dock sina sidor, för häromdagen frågade våra tyska vänner om vi varit iväg någonstans. Näääeee, svarade vi. De hade nämligen varit förbi och knackat på Wilmas skrov för att fråga om de nästkommande dag fick bjuda oss på en långfrukost. Men ingen hade tittat ut. Ha, vilken jäkla tur att vännerna har vår mejl, för annars hade vi gått miste om den mysiga frukoststunden ute på stan. Gratis är ju gott. Men det hela bottnade i att vi var "frysvakt" åt deras båt förra vintern (vi gick och satte på värme de nätter kvicksilvret kröp under nollan) och de ville på detta sätt tacka oss.

Nu är biljetter till Sverige bokade, men det är bara de närmaste som vet. På grund av coronaläget vågar vi inte tro att det sker, inte förrän vi satt fötterna på svensk mark. Vi minns ju hur snörpigt det blev i våras, när våra biljetter frös inne och all aktivitet på himlen upphörde. Vi lär bli varse...

 

Skepp o Hoj!


1 Christina:

skriven

Jo, tjena...😳😁 Vi har fått avboka vår resa 🤭🤣 Så konstig världen har blivit
Planera långt fram nu e inte enkelt 🧐
Man tänker hälsa på äldre men se...... det går inte 😂 Och de sitter och väntar på att någon ska hälsa på ..... inga kramar .... känns ledsamt , men man får hoppas att ett vaccin kan göra susen 💪
Mikael o Thomas är idag och lackar om en 14 år gammal kolfibermast så idag skall jag göra som jag vill ❤️😁😁😅 Kallas det för egentid 😁😁😁🙃😍
😘🤗

Svar: Ja corona ställer till det för oss i stort och smått...nu vill vi att pandemin ska försvinna lika fort som den plötsligt dök upp så vi får börja kramas igen. Hoppas din egentid blev fin, avslappnad och skön...(du tog väl inte in några nya husdjur bara hihihi). Kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: