Porto Koufo - Sikia Beach - Thassos

(...en hyggligt snabb förflyttning till andra sidan av Halkidiki...)

Vi kastar loss i soluppgång...
 

I en ödslig ankarvik på Thassos sydsida, Östra Makedonien, Grekland

Äntligen hade Kapten fått kaffe och han nickade belåten till orden ”det skulle vara skönt med en tupplur”. Vi hade under några timmar bråkat med stökig sjö utanför Athosberget, det tredje fingret i Halkidiki, där munkarna bor. Man får varken lägga till, ankra eller passera för nära Athoshalvön. Aldrig om du är kvinna men möjligtvis om du är en man, om du har tillstånd vill säga. Halvön sticker ut långt i havet och gör seglingen onödigt utmanande för det saknas ett strategiskt ställe att gå in för lite vila, sömn eller skydd för dåligt väder. En krabb sjö med höga korta toppar är som regel en regel utanför udden, särskilt om man väljer att segla mot svallen som vi. Nu var vi äntligen förbi allt stök ute på på havet, nu rusade inga vindar runt udden längre och Wilma fann inget att fylla sina segel med annat än sol. Därtill var kaffet urdrucket. Kapten gäspade på nytt, sen reste han sig och försvann ner i salongen med sin sömnighet. I soffan fann han sin efterlängtade vila. En siesta har blivit vår vardag...

 
Första natten efter vi lämnat civilisationen i Porto Koufo ankrade vi upp på samma halvö, fast precis runt hörnet bara nio nautiska mil bort. Bara för att slippa en nattsegling runt Athos... Solen går upp i den ensliga ankarviken när vi drar upp ankaret...
 
 
Athosberget där munkarna bor, den udden ska vi runda...
 
 
 Trots att det egentligen är en stilla dag blåser det runt udden och vi får en kort krabb sjö rätt emot oss. Med lite segel utdragna går Wilma stadigare i vattnet - men vi måste putta på med motorn för att komma framåt med någon reda...
 

Vi hade gett oss av redan klockan sex på morgonen, en okristlig tid för Kapten som är morgontrött. Allt för att ha chansen att hinna fram till ön Thassos före solnedgång. Prognosen hade inte visat en tillstymmelse till att vilja blåsa vår väg på de närmaste tio dagarna, så vi hade bestämt oss för att runda Athoshalvön en rätt så stilla dag och gå för motorn den mesta tiden. På vissa platser på jorden är det så helt enkelt, att vinden bara vill blåsa i en och samma riktning. Inte sällan från fel håll för seglaren.

 
Årets segling, grått penseldrag utgör sträckan mellan Thessaloniki och Porto Koufo . Det röda strecken är den seglatsen vi nyligen gjort, först en kort distans där vi ankrade upp en natt, sen vidare förbi Athoshalvön upp till ön Thassos där vi nu åter ligger ensamma i en vik. 
 
En kompassmanet gör Wilma sällskap när vi ankrar upp på sydsidan av ön Thassos...
 
En tiosekundersfilm på maneten...de är rätt vackra...
N

 

Strax före solnedgång ankrade vi upp på Thassos sydsida. Inte en enda segelbåt i sikte, förutom vår egen. Inte en båt hade vi mött sedan vi lämnat Porto Koufo, varken i någon ankarvik längs med vägen och ingen ute på havet. Även här var vi till synes helt ensamma. Inne på stranden stod några enstaka parasoll uppställda och de få men tappra semesterfirarna hade nästan hela plagen för sig själva. Coronapandemin har på ett märkligt sätt ändrat skepnad på den annars så självklara turismen i Grekland. Vi har de senaste dagarna seglat i ett ödeland.

Men nu seglar vi vidare...

 

 

Skepp o Hoj! 

Kommentera här: