En blöt seglats...

(...som bar oss ända till Limnos...)

 

Limnos, Nordegeiska Öarna, Grekland

Vi satte av mot Samothraki. Det skulle blåsa friskt på morgonen men mojna allt eftersom. Vindriktningen var bra. Så bra man kan önska sig denna tiden på året vill säga. Med blåsten från norr kunde vi segla bidevind, högt upp i vind. Klockan sex på morgonen lämnade vi Limenaria på Thassos och vi satte segel direkt utanför hamnen. Vi hade lä och platt vatten så länge ön skyddade, men så fort vi lämnade Thassos bakom oss ökade vinden markant. Vi revade och tog fram flytvästar och livlinor. Snart reste sig havet och svallen gick höga, tre meter och mer. Svallen kom dock inte från vindriktningen utan från Svarta Havet, rakt emot oss. För varje ny våg dök Wilma så havet slog över däck. Farten bromsades kraftigt och seglingen var allt annat än bekväm. Framför allt hade vi svårt att hålla upp mot Samothraki, det blåste så hårt att vi obönhörligt trycktes söderut trots att vi styrde mot målet och gå högre upp i vind gick inte. Vi gav efter ett tag upp försöket att nå Samothraki och styrde ner mot Limnos istället. Just precis så som våra belgiska vänner fått göra ett par dagar före oss.

 Vi bytte strategi och styrde mot Limnos istället (vita strecket)
 

Nu skar vi svallen betydligt bättre även om Wilma fick arbeta hårt ändå. Att vi revat märktes knappt och emellanåt gjorde vi nio knops fart. Med denna sydligare kurs kom vi nu rakt in mot meltemins centrum och allt yrde vitt runt omkring, det blåste 18 m/s. Emellanåt kom svall som var så höga att vi fick titta uppåt för att se toppen på dem. Vågtoppen lyste ljusgrön av solen som reflekterade och när vi träffades slog vågen över oss så att sittbrunnen fylldes med vatten. Kapten blev dyngsur och t-shirten fick bytas ut mot en jacka som föga hjälpte. En halvtimme senare satt Kapten i en vinterjacka för att hålla sig såväl torr som varm, trots att det var det trettio grader ute. Styrman satt under sprayhooden men lyckades bli så blöt hon även hon fick byta kläder.

 Sakta släppte vindstyrkan sitt grepp och vid tvåtiden hade det mojnat såpass att vi kunde slå ut revet ur seglet. Äntligen fick vi en fantastisk segling och kläderna åkte av för vi blev för varma i solen. Förvisso blev de 40 distansen till Samothraki till 50, eller rättare sagt 60 distans. Kapten hade råkat spana in fel ställe på Limnos och det blev en liten omväg på tio distans. Vi skrattade gott. Men det heter ju att en sjöman kommer när han kan och framåt sena eftermiddagen styrde vi in mot huvudorten Myrina på Limnos.

 Wilma ligger tryggt i ankarviken...
 
Seglatsen hade (trots att vi inte kom till Samothraki) varit fantastisk. Wilma beter sig som en trygg och tung ardennerhäst i havet när tuffa förhållanden råder. Det kändes också bra att få testa de senaste justeringarna av revsystemet, där vi numera med hjälp av talja blir starkare så vi snabbt kan minska segelytan. Det är även bra att under planerade förhållanden få känna på hur det är att segla när det blåser riktigt hårt. Någon gång kanske man hamnar i ett sådant väder ofrivilligt - och man kan aldrig bli riktigt bra på något om man inte tränar. Wilma är ju dessutom rätt för ändamålet. Men vi skulle väl ljuga om vi inte menade att seglatsen varit arbetsam. Framför allt var den blöt med muskelvärk som efterdyningar. Bara en van sjöman bör göra en sådan här seglats och det var inte heller direkt trångt ute på havet denna dag. Vi var helt solo.

 En film från seglatsen, den är på svenska - och glöm inte ljudet. 

Skepp o Hoj!

1 Christina:

skriven

Fy hundan .....🤭🤭🤭..... jag fick riktigt ont i magen när jag läste ...... Tur att jag låg ner..... skräckupplevelse ju 🤨😆
MammaMia 🤭😰🤪
Nu tar ni det lugnt ett tag 😘🤗

Svar: Ja ligg tryggt i sängen...men nu har vi lagt den seglatsen bakom oss och vilat, och ska ut idag igen. Men enligt prognosen ska inte Meltemivindarna vara lika elaka idag. Kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: