I väntan på bussen...

(...träffar vi en sjöman...)

 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

 

Vi står vid hållplatsen och väntar på 5:ans buss. Vintersolen värmer gott våra ansikten och från vår position har vi utsikt över hela Thessalonikibukten. Vi kan nästintill skymta Wilmas masttopp från marinan nedanför, ett par steg ut i gatan är allt som krävs. Men vi vet att hon ligger tryggt där medan vi lämnar henne för några timmar.

 

 På bänken sitter en äldre man. Han är av kortare manslängd och över ansiktet vilar något behagligt. Han utstrålar godhet och välvilja och huden är garvad av väder och vind. Han kisar lätt mot solen. Plötsligt öppnar mannen sin mun och säger något till oss, på grekiska.

 Vi ber om ursäkt att vi inte pratar hans språk, att vi pratar engelska. Då skrattar mannen samtidigt som han viftar bort sin mening med handen, som att vi ska förstå - att inte bry oss om vad han nyss sagt. Sen reser han sig och öppnar sin väska och plockar upp en vältummad anteckningsbok. Med små stödord på engelska och tyska blandat med grekiska bläddrar han i boken och berättar. Han har i sin ungdom på 50-talet arbetat som maskinist på ett fartyg och detta är hans personliga loggbok, som en sorts dåtidens blogg. Med den mest perfekta handstil ser vi de nedplitade grekiska bokstäverna och på varje sida har han ritat ett motiv intill texten. Den konstnärliga ådran går inte att ta miste på. Fartyget, hamnarna, städerna och sen flickorna som hans hjärta klappat för. Ett tidsdokument över hur sjömanslivet kunde te sig för sjuttio år sedan.

 Med stapplande språkbarriär försöker vi kommunicera och det går förvånansvärt bra. Han har varit i London, Oslo och Köpenhamn får vi veta, efter att vi berättat att vi kommer från Sverige. Att vi är här med segelbåt känner han till, han har sett oss i marinan och vet vilken båt som är vår - Wilma. Han visar att han är 86 år gammal, i luften ritar han med sitt åldersmättade pekfinger en åtta och en sexa och vi presenterar oss för varandra. Hans förnamn är Apostolos.

 

Innan bussen kommer förevigas vårt korta möte med ett fotografi, Styrman och Apostolos tillsammans i den sköna januarisolen. Tyvärr glömmer vi att fråga om vi även får fotografera en sida ur hans bok. Det hade känts fint, för den är så vacker och välgjord trots att vi inte förstår vad som står skrivet. Men sammanhanget berättar något ändå - en avtecknad siluett av London med några rader skrivna intill, där de perfekta handskriva bokstäverna förevigats med en stil som till och med skulle gjort en typsnittsmakare avundsjuk. Snart kommer bussen och precis innan vi hoppar på får vi veta att han är gift och att hans fru lagar fantastisk mat. Han pekar på sin guldring och ler lyckligt. Sen bryts förtrollningen för bussen kommer och vi kliver ombord. Där skingras vi bland folkets otåligt trampande fötter i bussens mittgång, vi en bit bak och Apostolos längre fram. Någon har erbjudit honom ett säte att sitta på. Ett par hållplatser senare hoppar vår nyvunne vän av och det sista vi ser av honom är hans sökande blick efter oss, där han försöker finna oss i folkhavet. Men han ser oss inte och snart gasar bussen vidare mot Greklands näst största stad, Thessaloniki.

 

Skepp o Hoj!