Inkräktare ombord...

(...och Styrman svänger runt på en femkrona...) 
 
 
Panagia, Evia, Grekland
 

När vi skulle kasta loss från hamnen i Piraeus (Aten) höll vi av misstag på att få med oss en fripassagerare. Med kylskåp och skafferi påfyllda med mat, var vi klara för att ta oss an den resterande seglingen för året. Vi konstaterar att seglingssäsongen detta år blir ovanligt kort, mycket på grund av pandemin. Men kort blir den även för det faktum att vi behöver ta upp Wilma på varv för lite underhåll, det är dags att bottenmåla (det finns inte mycket färg kvar). Därtill har vi upptäckt ett litet läckage i propellerhylsan, inga mängder förvisso men Kapten som i grunden är flygtekniker gillar inte att stå och titta på när saker går sönder - utan tar hellre itu med bekymmer innan de hinner bli till verkliga problem. Ja och så var det den där fripassageraren då...

Några timmar före avgång hör vi att någon är ombord. Inga stora ljud men tillräckligt för att förstå att ljudet inte hör hemma på Wilma. Det är natt och lätet kommer uppifrån däck. Med nattemperaturer på över trettio grader skulle vi ljuga om vi påstod att vi sov i pyjamas. Tvärt om sover vi spritt språngande nakna och så även denna natt. Först reagerar Kapten på att någon är ombord och han rusar upp på däck. Plötsligt ropar han något och då spritter Styrman till liv och far ut samma väg. Och DÄR står han, DEN JÄVELN!!!

 Råttan möter våra blickar innan han retirerar och går samma väg tillbaka, över förtöjningslinan som löper mellan båt och kaj. Det är inte helt ovanligt att båtägare får möss och råttor ombord. Men för oss var det första gången på Wilma. Inte för att vi haft några råttskydd på tamparna (som man kan ha) utan sannolikt har vi bara haft tur. Dessutom ankrar vi mycket och då slipper man ju problemet per automatik. Att det hände nu berodde nog på att råttor gillar att husera i stadsmiljöer och nu befann vi oss i Atens hamnstad, Piraeus. Så där stod vi i natten och hade just vinkat av inkräktaren när det slår oss att vi står nakna ute på däck, och hamnen är på grund av sitt centrala läge upplyst och full av liv. Så vi rymmer ner i båten för att samråda lite. Hur länge hade den oinbjudne varit ombord, hade han varit inne i båten och kanske ätit av något?! Fanns det fler än en råtta? Frågorna var många, men vi kunde inte finna några tecken som skvallrade om att inkräktaren hunnit särskilt långt. Därför kastade vi dagen efter loss, i god förvissning om att vi bara var två besättningsmedlemmar ombord. Och hittills har vi inte funnit någon tredje, även om vi de första dagarna efteråt letade efter spår.

 Vi drar till Egina utan inkräktare...

Med passansökan avklarad hos Ambassaden och med Wilmas läckande axel kändes det bra att inte fortsätta segla längre bort, utan börja vända tillbaka. Några dagar tidigare hade vi fått svar från hamnen i Kalamaria (Thessaloniki) att vi var välkomna tillbaka för vintervila. Därför bär det nu sakta av norrut igen, fast inte samma väg som vi kom. Efter Piraeus gick vi till ön Egina för att vänta ut meltemivindarna som letat sig innanför ön Evia. Ensamma i en vacker ankarvik låg vi fyra nätter på sydvästsidan - och vi tog oss inte ens i land. Dels för anledningen att vi mött människor i Aten och därför ansåg det klokt att isolera oss i några dagar. Men kanske mest för att vi var mätta på stadens intryck. Vi hade ju sett mängder av människor, hus och bilar - det är vi ovana vid och blir lite nervösa när vi inte ser naturen och havet. I den sköna ankarviken ägnade vi tiden åt att slappa, simma och snorkla.

 

 Från Aten till ön Egina, därefter hopp hopp och upp till Panagia, på Evias västkust...
 
 Hålet att backa in är smalt för på babords sida grundar det upp. Vår spång är som vanligt den smalaste i Grekland vilket roar människor som passerar...

Till slut dök ett lämpligt seglingsfönster upp och i två steg (med en snabb ankringsnatt emellan) har vi nu förflyttat oss en bra bit upp längs med Evias västsida, vi befinner oss i byn Panagia. På samma plats var vi i april i fjol och det var här Kapten sydde (efter mamma Kersties modell) sin första slagpyts. Den gången låg vi så gott som ensamma och hamnen rymmer endast en handfull gästbåtar. Nu när vi dök upp fanns endast en ledig plats, den längst inne i hörnet som man knappt kommer åt. Platsen ingen vill ha. Intill finns en liten gångbro med lågt vattendjup och på andra sidan låg redan en segelbåt. Trots minimal plats för att svänga runt lyckades ändå Styrman baxa runt Wilma. Genom propellerverkan och rejält gaspådrag hade hon snart snurrat runt på en femkrona och då kunde Kapten droppa ankaret. Därefter backade Styrman in i den smala fållan mellan det grunda och grannbåten. Det såg nog rätt proffsigt ut, men det tillhör inte alls vardagen att göra så snygga piruetter med vår långkölade båt av betong som helt saknar handikapphjälpmedel i form av bogpropellrar. Den italienska herrn på båten bredvid tog emot tamparna och han gav Styrman enormt mycket beröm för hennes förmåga att manövrera. Styrman bockade och tackade och sen resten av kvällen gick hon knappt att prata med (enligt Kapten) för den dryghet som bubblade upp ur henne. Det är kanske inte klädsamt att vara stolt och mallig, men har man gjort en sådan förflyttning så får man faktiskt. För en sådan manöver kan man inte göra bättre, vare sig Kapten, Styrman eller någon annan för den delen. Möjligtvis kan man göra den lika bra.

Skepp o Hoj!

 Kajen viker av och övergår i en gångbro. Det går ut en klack i vattnet under bron som gör att det blir för grunt för segelbåtar. En massa fiskar leker vid klacken och människor stannar för att titta ner på aktiviteten...

 

Kommentera här: