Kapplöpningen

(...som gör förloraren till vinnare...)

 

Chalkis, Evia, Grekland

I Chalkis strömmar vattenmassorna genom sundet med uppemot tio knops fart. Vattnet är påverkat av månens dragningskraft och är ett av få platser i Medelhavet där tidvatten uppstår. Därför öppnar bron bara vid ”slack water”(när vattnet står stilla) så de väntande båtarna får passera. För att inte störa biltrafiken allt för mycket så öppnas bron bara nattetid. Vi var här i april förra året och därför kände vi oss förtrogna med rutinerna, som att man först betalar 35 euro för att få passera och därefter går man till Port Police. Från ett visst klockslag måste man lyssna på radions kanal 12 och när de ropar upp båtens namn gör man sig startklar.

 Från båtgrannen bakom oss fick vi veta att den gångna natten, då hade bron öppnat långt före slack water. De passerande båtarna hade fått kämpa på rätt bra, särskilt de som stävade norrut som hade strömmen emot sig. Vi tyckte inte det lät så roligt, för vi vet av erfarenhet hur svårstyrt det kan bli när vattnet virvlar runt. Men å andra sidan hade ett större fartyg funnits med bland de passerande båtarna och kanske var det därför man öppnat medan det ännu var strömt. Vi hoppades att det inte skulle bli lika dant för oss.

 När vi betalt och anmält oss till Port Police hade vi några fria timmar. Vi promenerade över till den norra sidan, för att se hur många lediga båtplatser som fanns. Skönast hade helt klart varit att få lägga till på andra sidan om bron och sova ut, för att sen fortsätta nästkommande dag i dagsljus. Men det fanns bara någon enstaka plats ledigt. Flera stora schabrak till båtar låg utmed kajen och ingen såg ut att ligga och vänta på broöppning. Men hade vi tur skulle någon mer båt lämna. Förutom Wilma var det ytterligare tre segelbåtar som väntade på att få passera från syd till norr.

 Wilmas väg (röda strecket) och de gröngula fälten visar vart man kan lägga på vardera sidan av bron...

 Klockan 21 var vi beredda som överenskommet och en timme senare knastrade det till på radions kanal 12. ”WILMA, please prepare your boat”. Vi startade motorn och slog på navigationsljusen. Snart kom ett nytt anrop och vi fick grönt ljus att passera som första båt. Men inte var det slack water inte, så grannen hade haft rätt. För att undvika universums största svängradie fick vi gasa på rejält, strömmen höll emot och Wilma är såväl tung som långkölad. Men snart hade vi fått upp peket riktat mot broöppningen och vi gasade på för glatta livet. Efteråt ropades de andra tre båtarna upp och över radion fick vi alla fyra båtar uppmaningen att hålla avstånd till varandra. Plötsligt ser vi hur två av de övriga segelbåtarna börjar kapplöpa med oss. Sannolikt ville de komma först över till andra sidan för att knipa någon av de få lediga platserna som stod till buds. Nu låg vi tre båtar i bredd och vi hade en segelbåt på vardera sidan om oss. Men motströmmen gjorde att de inte hann gå om oss helt, så det blev vi som fick slå av på farten - vilket kändes rätt så taskigt. Wilmas tjugo ton gör att det tar tid att få upp farten på nytt, för att inte tala om hur svårstyrt det blev när vi plötsligt bara gjorde någon halv knop. Vi var ju dessutom tätbåten, som fått klartecken att passera först. Den fjärde segelbåten låg snällt bakom Wilma och det var den grannen vi pratat med tidigare. Sannolikt tänkte han, liksom vi - att det var säkrast att passera i rad, och inte i bredd.

Det strömmar och virvlar i den strånga passagen mellan Evia och fastlandet. Som båt nummer ett kör bort mot bron som öppnat för oss, men två båtar tränger sig...

En liknande kapplöpning har vi upplevt i Holland för fyra år sedan. Ur sista slussen före Amsterdam så for djävulen i de andra, det var högsommar och få lediga platser fanns i hamnen. Plötsligt ser vi hur alla börja tävla om att komma först och Wilma hade ju såklart ingen chans. Dessutom hade vi ingen lust att trängas. Istället vek vi av på en sidoflod där vi fann en privat båtklubb som tog emot oss med öppna armar. Gott om plats, naturskönt och nästan gratis. När vi senare tog en promenad till den andra hamnen så var den knökfull, och dyr. Den gången kände vi oss som vinnare.

Bron i Chalkis öppnas bara nattetid...

Så nu i Chalkis kom vi igenom bron som båt nummer tre istället för ett och mycket riktigt så tog de två framförvarande båtarna de två sista platserna. Wilma och vår båtgranne fick fortsätta köra norrut i nattmörkret och vi hade två alternativ, antingen fortsätta segla tills dagsljuset kom eller direkt börja leta efter en ankring, men då i mörker. Det blev det senare. Vi hade ingen aning om hur havsbotten såg ut i den valda ankarviken, om vi träffat en sandfläck eller om det var tjockt sjögräs. Men vi fick fäste direkt. Klockan var mitt i natten, men vi unnade oss ändå ett nattligt dopp och en iskall öl under stjärnorna. Innan vi kröp till kojs så diskuterade vi kapplöpningen, om hur tråkigt beteendet är. Men vi var också rörande överens om att lösningen för vår del blivit mycket bra, runt om vilade ett sammetssvart mörker och allt var tyst och stilla. Vi hade till och med turen att båda se ett stjärnfall, vilket inte hänt förut (ja vi lyckades alltså se samma stjärnfall båda två) Magiskt, och så får man ju önska sig något. Inte önskade vi oss att de två båtarna som trängt sig skulle få en störd nattsömn med hög musik och dunka dunka från Chalkis nattliv. Inte heller önskade vi dem att en liten råtta eller mus skulle promenera över deras förtöjning och följa med som fripassagerare. Men det var nära, tanken slog oss. Men snälla som vi är så önskade vi oss något helt annat, något som gör gott för världen!

 Skepp o Hoj