Vi stöter på problem...

 (...när myndigheterna kommer på besök...)

 
Port Police kontrollerar Wilmas och besättningens dokument...
 
 

Skoutari, Peloponnesos, Grekland

 

 Den blyertsgråa ribbåten kör upp jämte och mannen ropar ut sin fråga som gränsar till ett påstående. Tonen är fordrande och smått fientlig.

- ARE YOU ON YOUR OWN!!?

 Mannen är en uniformerad sjöpolis, eller Port Police som det heter här. Det är vår vän Susan som fått besök och snabbt svarar hon ”YES”. I samma sekund hoppas hon att diskussionen inte ska fastna på ett vis som så många gånger hänt förr. Ofta blir hon ifrågasatt för sin självständighet som ensamseglande kvinna där det på något sätt stör män, myndighetspersoner inte minst. Misstron mot henne märks då tydligt och frågorna som ställs blir utformade ett såväl nedvärderande som dumt sätt. Mer än en gång har hon fått bedyra att det inte finns någon man ombord.

Att ensam äga, ansvara och framföra sin båt över främmande hav och länder är inte fullt accepterat om man är tjej. Havet är ännu i dessa dagar en arena för män, där kvinnor möjligtvis kan få delta och vara engagerade, men ensam – nä, där går gränsen. Nu anade Susan oråd då frågan framfördes lite väl burdust. För att hjälpa polismannen att förstå förklarade hon sig lite närmare. Samtidigt vill hon inte göra en stor sak av att hon är en ensamseglande tjej, det är i grunden ovidkommande.

 -Yes it´s my boat and I got the papers here if you want to see them...

 Susan hade haft gott om tid på sig att hämta båtens dokument innehållande allt det som myndigheterna brukar vilja se vid en kontroll. Susan hade sett hur vi på Wilma först fått påhälsning av Port Police. På avstånd hörde hon muntra tillrop och ett och ett annat skratt från Kapten Betong, så Susan trodde att även hon skulle få samma trevliga bemötande som hennes vänner just fått. Men ack, hon bedrog sig.

 

 Det var som sagt Port Police som dykt upp i vår ankarvik där vi ligger tre segelbåtar och guppar på en i övrigt nästan helt öde plats. På olika seglingsforum hade vi läst att i denna region så är Port Police extra påpassliga och båtar kontrolleras titt som tätt, därför var vi inte helt överraskade när de dök upp. Inte heller oroliga då alla våra papper är i sin ordning. Kapten Betong tilläts hoppa över till polisernas ribbåt alltmedan dokumenten kontrollerades. Det blåste en hel del så polisen lät sin båt driva fritt medan seglingstillstånd, skatt, pass, försäkringsbevis och registreringsbevis synades minutiöst. Till och med så kontrollerades våra intygsböcker ”Diplomas” vilket är de bevis för vilka nautiska kompetenser vi innehar, något som aldrig annars efterfrågas. Den ena polisen var mer pratsam och hade en mjukare framtoning medan hans kollega definitivt var en korthuggen typ som inte verkade vilja dra på smilbanden. Till synes så fattades de helt. Mötet var inte otrevlig, inte alls. Men definitivt mer formellt än vanligt, de sammanträffanden vi hittills haft med Port Police och Coast Guard har varit trevliga. Snart kom Kapten tillbaka och han släpptes av hos sin Styrman Pimpsten som tålmodigt väntat på Wilma. Alla papper hade varit i sin ordning, vilket kändes gott.

 Ja så styrde då Port Police bort mot Susan där hon stod beredd med sina papper...

 

Vad vi gör i denna ankarvik under dessa dagar, är att Kapten håller på att installera ett nytt elsystem ombord på Susans båt Isean. Dels har hon fått övertagit våra gamla blybatterier, de som vi hade på Wilma före vi installerade litium. Dessutom så behöver Susans båt bli bättre anpassad för långsegling så Susan i framtiden kan ha kylskåp och kunna använda autopiloten hela natten utan att behöva köra motorn. Därtill att kunna ladda datorn och mobilen så hon kan arbeta från båten och inte behöva hänvisas i land varje gång. I den stund som Port Police dök upp så var Susans båt helt strömlös, startbatteriet var bortplockat och de två andra stod oinstallerade i sittbrunnen i väntan på att den hylla Kapten höll på att snickra skulle bli färdig. Installationen krävde att Kapten byggde om inredningen en del, för att batterierna skulle passa.

 

 Susan räckte över sina papper och påkallade samtidigt polismännens uppmärksamhet om att hennes giltiga försäkringsbevis fanns i hennes mobil. Med endast någon procent kvar av batterikapaciteten så bad hon dem först titta på försäkringen, så det var ur världen - för vilken sekund som helst så skulle mobilen dö.

 Männen nonchalerade Susans vädjan och ena mannen snäste av hennes initiativ. Istället tog de hennes papper och synade dessa medan Susan stod kvar på sin båt och ribbåten guppande en bit ifrån. Snart var de tillbaka. Direkt så ifrågasatte de hennes försäkringsbevis, datumet för giltigheten hade passerat. Susan försökte förklarade på nytt, att det aktuella försäkringsbeviset fanns i ett mejl i hennes mobil. Men nu kunde inte Susan starta sin mobil, den hade nu helt slut på batterier och var död.

 

 På något vis så tolkade poliserna detta som att Susan försökte komma undan med en dålig bortförklaring och poliserna blev väldigt ifrågasättande. Nu ville de hänga upp sin ribbåt vid sidan av Susans båt, trots blåsten. De slängde över en tross och beordrade Susan att ta den och dra in båten mot Isean. Susan försökte men ribbåten var lika stor som hennes båt och då Susan lider av ryggproblem med värk så vågade hon inte ta i med full kraft. Faktum var att Susan dagen innan varit mer eller mindre sängliggandes på grund av ryggen. Därför avböjde Susan uppmaningen, vilket fick irritationen hos polismännen att öka än mer, särskilt hos den ena mannen – han utan smilband.

 Väl upphängda längs med Susans båt, männen fick själva förtöja och göra jobbet, så kunde diskussionen ta vid igen. Men poliserna hade nu höjt sitt röstläge rejält. Först och främst bannade de henne för att landsflaggan saknades. Susan sprang fort ner i båten och hämtade den och fäste den illa kvickt. Därefter hävdade polisen på nytt att hon inte hade någon giltig försäkring. Susan förklarade en tredje gång; ”jag försökte visa er men jag hade bara lite batteri kvar och sen dog mobilen”. Susan pekar på de två batterierna i sittbrunnen och tillägger ”min båt är för tillfället strömlös då jag håller på att byta batterier så jag kan inte ladda mobilen just nu”.

 

Kontentan av detta blir att den ena polisen skäller högt på Susan medan den andra försöker släta över sin kollega. Men de landar i det gemensamma beslutet att Susan måste ta sin båt till den närmaste staden som heter Gytheio, den ligger fem nautiska mil norr om vår ankarvik och där ska hon ställa in sig på stationen hos Port Police. Susan förklarar att hon kan inte starta sin båt för tillfället, hon saknar ju ström ombord och tillägger ”vore det inte lättare om jag kan få ta mig över till mina vänner och ladda min mobil så jag kan visa er det giltiga försäkringsbeviset, det tar bara två minuter”. Samtidigt ber hon dem sänka tonen lite, hon förklarar att de skrämmer henne. Susan vet ju att hon inte har gjort något fel och hon tycker att problemet måste kunna lösas på enklare sätt än att hon ska behöva tvingas segla utan motor till Gytheio.

 Polismännen är inte intresserad av Susans förslag till lösning om att få ladda sin mobiltelefon lite snabbt, även om poliserna verkar en aningens oense sinsemellan.

 

I detta läge har vi börjat ana oråd på Wilma, kontrollen har dragit ut på tok för länge för att vara i sin ordning. Vi sätter på VHF-radion utifall Port Police vill ropa upp oss för vi vet ju att Susan inte kan påkalla vår uppmärksamhet. Vi tittar i kikaren och försöker tolka det som händer på Isean, avståndet mellan våra båtar är uppskattningsvis 100 meter. Av vad som sägs hör vi inte, men på röstläget att döma har det uppstått en diskussion och vi hör hur en av männen skäller. Vad de i ilskan har sagt till Susan är att hon inte får lämna sin båt, inte för att ladda sin telefon och inte överhuvudtaget - utan ordern lyder att hon måste stanna på sin båt och följa med Port Police till stationen i Gytheio. Nu skakar Susans händer som asplöv och hon känner sig vansinnigt maktlös och trängd. Hon vill definitivt inte segla utan möjlighet att gå för motor så hon replikerar ”om jag måste till Gytheio med båten så får ni bogsera mig hela vägen”. I samma stund så vänder sig Susan om mot Wilma för en sekund, Susan har hela tiden stått med ryggen emot oss men nu vänder hon sig om och vi får ögonkontakt. Susan ger tecken åt oss att komma. Själva vet vi inte vad diskussionen handlar om men Styrman Pimpsten har i vart fall sinnesnärvaron att ta med sig sin bärbara mobilladdare. Vi ror över så fort vi kan.

 Med mobilen lite snabbt laddad så kan Susan äntligen visa sitt giltiga försäkringsbevis. Nu håller männen en lugnare fasad, kanske för att Wilmas Kapten plötsligt dykt upp vid Susans sida. Försäkringsbeviset kontrolleras av männen och sen svarar de kort ”OK” vilket vi andra uppfattar som att de är nu är nöjda. Sen släpper Port Police sina förtöjningar och lämnar oss i hög hastighet. Snart är de ute ur viken. Susan som ännu skakar berättar för oss om hur hon blivit ansatt och ifrågasatt kring det mesta, såsom flaggan, försäkring, batterier, obrukbar båt, ond rygg...och för att vara tjej! Vi lyssnar och Kapten tillägger ”konstigt att de inte ville hjälpa till att lösa situationen genom att ladda din telefon ombord på deras båt, de hade utrustning för det”. Ja, varför hade de inte erbjudit Susan den lösningen?

 

Nu ska vi inte dra alla myndighetspersoner över en kam, Susan bär även goda erfarenheter. En gång fick hon ligga förtöjd på Kustbevakningens brygga, ett exemplariskt fint exempel där de höll ett lite extra vakande öga över Susan och hennes båt medan ovädret rasade. Detta var i Italien. Medan hon en annan gång i samma land sökte nödhamn, men där ville myndigheterna tvinga ut henne på havet igen trots att det var långt till nästa hamn och det blåste vindbyar uppemot stormstyrka. Den gången vägrade Susan för vädret var så dåligt att hon var rädd för såväl sin egen säkerhet som för båtens. Till slut fick de ge sig. Susan ifrågasätter starkt hur man med uppsåt kan skicka ut något i ett så dåligt väder att det medför en direkt fara för den lilla människan, det är ju mot alla lagar om gott sjömanskap.

 

 Men så bländar Susan av ett brett leende och säger lite triumferande;

 Vad de däremot inte vet är att tjejen de bråkar med skriver för The Guardians” och hon fortsätter ”nu har jag tillräckligt med material för att skriva om hur man som ensamseglande tjej blir sämre behandlad, diskriminerad och ifrågasatt än männen blir. Dessutom måste man vara dubbelt så duktig för att anses ha något på havet att göra överhuvudtaget." -Om detta ska jag skriva, säger Susan med beslutsamhet i rösten.

 

 Den artikeln ser vi fram emot att få läsa, och Susan som ändå är rättvis tillägger ”jag kommer såklart erbjuda de olika myndigheternas högsta instanser att få uttala sig, förklara och dementera innan artikeln går till tryck - så får läsarna chansen att höra bådas sidor". För Susan menar att detta beteende måste stoppas. Och vi håller med. Dessutom ska inte myndighetspersoner underskatta en liten tjej som ensam tar sig fram i en blott åtta meter lång segelbåt. För med sig ombord har hon ett oanat vasst vapen – pennan!

 

 

Underskatta aldrig tjejer på havet...                                                          (foto: Susan Smillie)

 

 Skepp o Hoj!

 

1 Stellan Bengtsson:

skriven

Heja Susan! Du är säkert en bättre sjöman än många män. Vässa pennan rejält och skriv något "roligt".

Svar: Ja, det skriver vi under på. Vi hälsar henne från dig och hon blir säkert glad av att du hejar på! Kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: