Nonstop...

 (...Kyparissi är en svårbesökt pralin...)

 
 

Kyparissi, Peloponnesos, Grekland

 

Så småningom backade en av segelbåtarna ut från den lilla stenkajen i Kyparissi och försvann. Vi fick då chansen att knipa platsen och det kändes lyxigt att för en gångs skull ligga långsides intill en stadig kaj, gratis dessutom.

 

Innan vi kunde vandra iväg på en upptäcktsfärd så behövde vi byta en av dieselslangarna till motorn. Den hade av någon outgrundlig anledning börjat lösa upp sig inuti. Men snart kunde vi kliva i land och titta närmare på omgivningarna. Kyparissi visade sig vara precis lika underbar som vi hoppats på, där den låg grön och frodig i sin dal. En smal och slingrande väg skar genom den sparsamma bebyggelsen och husen var förvånansvärt väl omskötta med prunkande trädgårdar. En handfull tavernor fann vi, några med en högst anspråkslös exteriör. Det enda som skvallrade om pågående verksamhet var att det stod bord och stolar utanför, annars var det lätt att missta den för någons privata hus och trädgård. I avsaknad av skyltar, gatupratare och annat displaymaterial så blir helhetsintrycket mer städat.

 

 Vilka av husen som inhyser ett café är inte helt lätt att se, parasoller och några bord verkar alla ha oavsett om där finns verksamhet eller inte...

 

Kyparissi består egentligen av tre byar, Vrisi, Parilea och Mitropoli. Parilea är den som ligger nere vid vattnet och som man först kommer till om man lägger till vid kajen. Medan Vrisi är den man först når när man färdas med bil. Landsvägen går över bergen och fastän bilvägen är modern så tar det två timmar att köra till Monemvasia som bara ligger 6,5 landmil bort (från Aten tar det fyra timmar). I litteraturen har Kyparissi beskrivits som Greklands vackraste by, men besöksantalet är på blygsam nivå trots detta, mycket på grund av att det är lite krångligt att ta sig hit. Dess isolerade läge lockar kändisar som önskar sig lite avskildhet, vad sägs om George HW Bush och Prince Charles. Det sägs att Kyparissi var det sista stället som prinsessan Diana besökte innan hon gjorde den ödesdigra resan till Paris där hon så tragiskt omkom.

 

 I väntan på en ledig plats vid kajen...
 

Efter en timmes promenad passerade vi lanthandeln. Kvinnan bakom disken berättade att om vintern bor här endast tre hundra personer och solen försvinner bakom bergen redan klockan fyra på eftermiddagen. För det är så med bergen, att de är så höga så antalet soltimmar begränsas. En del av husen beroende på placering nås bara några få timmar av direkt solljus, sommar som vinter.

 

Endast några timmar på eftermiddagen når solens strålar detta hus...
 

Förr i tiden kunde man ta passagerarbåt till Kyparissi. Men med hamnens oskyddade läge så kunde man många gånger inte lägga till vid kajen. Då ankrade båten upp mitt i bukten och passagerarna transporterades i mindre båtar in till land. Tyvärr inträffade det ofta att båten inte kunde gå in i bukten överhuvudtaget på grund av vädret, så passagerarna fick kliva av i Gerakas eller Monemvasia och ta droska tillbaka. Det sägs att alla skeppare var glada dagen traden lades ner, för ingen av dem gillade att gå in till Kyparissi nyckfulla hamn. Idag är det bara fritidsbåtar som hittar sjövägen hit, och det i stilla väder utan svall från havet.

 Något att notera är att Kyparissi är ett vallfärdsmål för bergsklättrare. Det anordnas resor hit och årligen hålls Kyparissi Climbing Festival. Klipporna sägs vara extraordinära och utsikten makalöst vacker med Kyparissi som ett vackert smycke nedanför.

 

 Kyparissi är ett mecka för bergsklättrare...
 

Innan vi gick tillbaka till Wilma så passerade vi badstranden. Stranden bestod av perfekta rundslipade stenar i skalorna grått, vitt och svart. De liknade nonstops, ni vet godiset som man lägger på pepparkakshusets tak och vi blev helt fascinerade av naturens förmåga till perfektionism. Med ett svalkande bad, temperaturen har under de senaste dagarna rasat ner till tjugosex grader (jo vi har varit bortskämda, vi vet) så avslutade vi med en efterlängtad sötvattendusch. Kyparissi håller med dusch till sina badgäster vilket är något vi seglare gärna tar fasta på.

 

 Nonstop-godis...? Nej det är några av strandens alla vackra stenar...
 

Nästa morgon kastade vi loss, svallen hade börjat leta sig in i viken och vi gungade obehagligt intill kaj fast det inte blåste något, det slet och drog i förtöjningarna. Så vi puttrade ut och satte kursen på 26 grader med målet att nå Dokos.

 Helt klart är denna lilla pralin värd en omväg och platsen kvalar in på vår topplista över bästa besöksmål. Vi kan dock inte bestämma oss för om den kniper första platsen, men inte långt ifrån. Det är i vart fall en ojämförlig vacker plats och byn är alldeles bedårande.

 

Skepp o Hoj!

 

Fler bilder från Kyparissi:

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och så en liten bonusfilm som vi fann på youtube, om bergsklättring i Kyparissi...
 
 
 
 
Over and Out

Kommentera här: