Larmet går!

 (...precis när vi ska lägga till...)

 (Foto: Ulf Blencke)
 

 Poros, Saroniska bukten, Grekland

 

Våra vänner på La Banda låg i den stora ankarviken på Dokos och väntade på oss. Vi hade just rullat in ena förseglet och de resterande trasorna väntade. Strax därpå skulle vi gå in och ankra upp. Plötsligt ringer Ulf på La Banda och säger;

 - Ta inte ner era segel, jag står med kameran beredd!

 

Det är inte varje dag man får sin båt fotograferad under färd. Glada drog vi ut seglet på nytt och några minuter senare passerade vi framför La Banda där Ulf sköt av bild efter bild. Med tre välfyllda segel lyckades vi undvika att segla in i land, inte heller krockade vi med någon av de andra ankrade båtarna. Efter passagen gjorde vi en kontrollerad gipp och styrde ut ur bukten och tog ner seglen för att åter gå in en andra gång – nu för att ankra.

 

 Insegling till Dokos...                                                                                  (Foto: Ulf Blencke)
 

Inte hade vi långt kvar till platsen där vi tänkt sänka kroken, uppskattningsvis ett femtiotal meter, då ett ilsket och oavbrutet tjut plötsligt ljuder. Det kommer nerifrån styrhytten. Vi inser att det är ett motorlarm, men vilket?! Styrman som står vid rodret blir smått stressad, tidpunkten är illa vald. Skulle vi behöva ankra utan motorn så skulle proceduren bli ett äventyr utöver det önskvärda, intill oss låg en katamaran som vi behövde hålla undan för. Med en pålandsvind så hade vi ju fördelen att kunna driva in mot ett lämpligare ankringsdjup, men å andra sidan skulle vi få problem om ankaret inte tog - för då skulle pålandsvinden obönhörligt putta Wilma in på för grunt vatten. Bonk i botten kände vi inte alls för.

 

 Wilmas rumpa...                                                                              (Foto: Ulf Blencke)
 

När larmet hade gått stod Kapten ute på peket och förberedde ankringen. Han hade också hört och nu kom han ångandes i stora kliv och försvann ner i båten som en oljad blixt. Med en snabb kontroll ropade han upp till Styrman Pimpsten;

 -DET ÄR SJÖVATTENLARMET!!!

 Styrman lutade sig ut över relingen för att kolla avgaserna, men det kom sjövatten precis som det skulle. Samtidigt lägger Kapten sin hand på avgaslimpan för att känna om den är ovanligt varm. Men tvärt om så var den inte alls särskilt varm, så inget konstigt där. Men trots att vi inte kunde finna något uppenbart fel så tjöt larmet oavbrutet. Kapten tog det snabba beslutet att vi inte behövde stänga av motorn på stört, utan att vi kunde ankra klart – om än lite hastigt.

 

 Koncentration, motorlarmet tjuter vilt inne från båten -nu måste vi jobba fort (foto:Ulf Blencke)
 

 Strax därefter släpper Kapten kättingen och den far ur sin box med en väldans fart...razzel...razzel...razzel! Hela ankringsproceduren hade gått lite extra fort på grund av larmet och vi hade inte gått upp i vind som vi brukar göra - med resultatet att kättingen nu lyckats göra en loop om ankarrullen. Kapten var lite het på gröten att få ut ankaret så fort som möjligt. Men snart hade vi lagt ut trettio meter och kunde stänga av motorn. PUH!

 

Kapten får trassla loss ankarkättingen som valt att snurra upp sig...         (Foto: Ulf Blencke)

 

För att få en roligare kväll än att stå och mecka motor och felsöka så valde vi en umgängeskväll med våra vänner istället. Vi hade ju inte setts på flera veckor och de bjöd nu på drink i solnedgången samt en smarrig och väldoftande pastarätt till våra kurrande magars stora lycka. Smaker av finaste oregano och parmesan var precis vad vi behövde efter vår tillspetsade tilläggning. Men kvällen blev inte lång, vi behövde sömn och vi hade ju ett mystiskt larm att felsöka. Snart var vi tillbaka på Wilma.

 

Nästkommande dag började vi botanisera i motorlarmens outgrundliga värld. Snart kunde Kapten konstatera att det inte var något fel på själva motorn, utan att det var givaren som gått sönder. Men någon ny givare hade vi inte på lager så för att slippa tjutet så lossade Kapten kontakten. För säkerhets skull så bytte vi impeller också, fast det inte var något fel på den. Lika bra resonerade vi.

 

Mörka moln hade börjat gadda ihop sig på himlen och hotade om regn, klockan var ett mitt på dagen och Wilma var äntligen klar att kunna lämna sin ankarvik, våra vänner på La Banda hade redan gett sig av. Vi puttrade ut och styrde mot Poros. Våra matförråd gapade tomma så lite samhällsservice kände vi för efter flera veckor på svaj i klorofyllen. När vi närmade oss Poros kom ett hällande regn över oss, det första riktiga regnet på flera månader och strax innan vi var framme så strilade regnet oskönt innanför våra kläder och åsksmällarna slog ner i bergen intill. Ännu en gång blev vi småstressade när det var dags att ankra. Fort hamnade kroken i vattnet på första bästa ställe så vi kunde stänga av motorn och skydda vår elektronik från åskan. Vi kopplade bort navigationsutstyret och gömde den i vår Faradays bur, ja i ugnen vill säga (men utan värmen påslagen för målet var såklart inte att gratinera plottern). Som två dränkta katter konstaterade vi att det hade gått bra trots allt. Men det kändes lite stört att vi två ankringar i rad behövd stressa på grund av oväntade händelser. Det är inte riktigt vår stajl att behöva stressa liksom.

 

 Senaste dagarnas seglatser, från Kyparissi på Peloponnesos fastland och norrut med en ankring vid ön Dokos - där tjöt motorlarmet. Dagen efter seglade vi vidare norrut och kom fram till Poros lagom till himlen öppnade sig och regnet kom med åska...

 

Nästa morgon sken solen som vanligt och under de efterföljande dagarna ägnade vi tiden åt trevliga umgängen och bunkring. Det var ju första gången vi var in till land på Poros men inte första gången vi var här. För några veckor sedan hämtade vi vår vän Konstruktören på Poros men den gången backade vi bara in till kaj och han fick hoppa ombord i farten, sen drog vi iväg på äventyr. Därför var det kul att se oss om denna gång. Poros gav oss lite av samma känsla som Naxos, trevligt men rätt så tillrättalagt för turister och med ett högre tempo. Här mötte vi våra österrikiska seglarvänner på S/Y Tiki, de som seglar en Colin Archer precis som vi. Vi hann även med lite sällskapsspel med Ulf och Kicki och för första gången så kom varken Kapten Betong eller Styrman Pimpsten på jumboplatsen (det tar sig som mordbrännaren sa). Vi blev även inbjudna på den svenska motorbåten Pegasus på en kopp svensk bryggkaffe och det smakade prima fint.

 

Synnerligen gott kaffe på M/S Pegasus                                     (Foto: Styrman Pimpsten)
 

Men så var plötsligt helgen över och det blev dags att kasta sig loss för nya destinationer och äventyr. Vi vinkade hejdå och höll tummarna för att nästa ankring inte skulle bjuda på något oförutsett och bekymmersamt. En del överraskningar vill man helst vara utan.

 

Skepp o Hoj!

 

 Wilma i motljus och Greklands höga berg tornar upp sig bakom...                 (Foto: Ulf Blencke)
 
Den låga solen lyser genom Wilmas segel...                                 (Foto: Ulf Blencke)
 

 

 Här kommer vi med vårt bohag...                                                   (Foto: Ulf Blencke)
 
 
Vi seglar utåt för att ta ner Wilmas segel för att sen återvända...      (Foto: Ulf Blencke)
 
 
Kaptens enda golfpryl ombord - en avståndsmätare...   (Foto: Ulf Blencke)
 
Styrman ger klartecken åt att ankra, larmet tjuter...                   (Foto: Ulf Blencke)

En bild tagen i farten, den är lite rolig för ögonblicket ankaret far i vattnet kom med...själva hoppas vi på att inte dragga för vi ligger rätt nära land och vi vill kunna stänga av motorn så fort det bara är möjligt...
 
 
Kättingen har hoppat av sin rulle och gjort en loop runt bågen, Kapten visar prov på sin vighet...  (Foto: Ulf Blencke)
 
Detta var ett axplock av alla de foton som Ulf på La Banda tog. Tack Ulf och tack snälla Kicki (puss och kram) för att ni skämde bort oss med god mat och drink i solnedgången vid ankomsten. Det satt extra fint denna gång när vår tilläggning fick en oväntad knorr - allt med på bild dessutom!   (Foto: Ulf Blencke)
 
 
Over and Out
 
 
 
 
 

 

 

Kommentera här: