Kors och tvärs...

 (...vi tar oss över vikar och genom kanaler för att kortaste väg komma norröver...)

 

 

Nea Kallikratia, Halkidiki, Grekland 

 

Tunga droppar faller från skyn och det är ett ovanligt blött regn, men stilla. Smattret mot däcket känns lugnande för sinnet och plötsligt känns sommaren avlägsen. Borta är de sköna kvällarna när vi sitter med en kvällsdrink i sittbrunnen och dyket från peket ner i det blå är ett minne blott som sakta falnar. Varje dag är inte lika höstlik som denna, de varvas tacksamt med sol och temperaturer som klättrar över tjugogradersstrecket. Men idag är ingen sådan dag, idag är en dag för att sitta inne och läsa en god bok, tända värmeljus och sippa te ur ett dryckeskärl av keramik. Vi är i Nea Kallikratia och Kapten sitter vid symaskinen och skapar medan Styrman snickrar text för glatta livet.

 

Vi har varit här förut, i maj månad. Så vi visste hur det såg ut när vi kom - och vi i mörkret gled innanför vågbrytaren och svängde dikt styrbord för att nå hamnens djupare del där en stadig kaj väntade oss. Detta är en hamn där större fiskebåtar lägger till för att lossa sin fångst, den är ruffig och nedskräpad med plast och annat som guppar i hamnbassängen och gamla kartonger och petflaskor som nedtrampade ligger på kajen. Men hamnen skyddar oss i alla väderstreck, här ligger vi trygga och dessutom gratis. Utsikten är inte den mest upplyftande, på kullarna syns hyreshus som ser lite sjaskiga och nedgångna ut och får oss att tänka på den stora byggreformen på sjuttiotalet som gick under benämningen miljonprogrammet. Dessa enorma bostadsområden som lovade så mycket gott - ett bra boende för den växande befolkningen där arbetarfamiljerna skulle ha råd att bo. Idag ser vi på dessa med lite andra ögon. Bara ett stenkast härifrån så finner man en roligare bebyggelse samt fina badstränder dit turister och badsugna greker söker sig.

Vi gillar att upptäcka även de mindre upplyftande platserna, såsom Nea Kallikratia. En helhetsbild av ett land blir mer sanningsenlig och berikande, även om den orörda naturen och de pittoreska byarna slår den skamfilade förortsbetongen. Fördelen med att titta lite bakom ridån är att man där möter den enkla människan, den som inte försöker smickra dig med fjäsk och pådyvlande av krimskrams till kraftigt förhöjda priser. Tvärtom. Här är vi inte ett dugg märkvärdiga och vi spelar på samma planhalva som lokalbefolkningen. Strax före midnatt kom en fiskebåt in och la sig alldeles bakom Wilma och lossade sin fångst. Plötsligt blev det oväsen och en fiskdoft spred sig över hamnen, skränet av måsar ekade i skyn och vi såg ett gäng vildkatter som förväntansfulla hoppades på fisk till middag. Detta är ingen romantisk plats, men likväl Grekland.

 

Så här har vi seglat sedan vi skildes från Susan på södra Peloponnesos. På några få veckor har vi seglat norrut och nu är vi i Halkidiki, området ser ut som en hand med tre fingrar...(senaste seglatsen är färglagd med tjock penna) 
 
 

Vi vill ju såklart nämna lite om Porto Koufo också, ankarviken vi kom till efter vår stormiga överfart. Där fick vi ett par soliga och avslappnade dagar. Regionen Halkidiki ser till formen ut som en hand med tre fingrar där Porto Koufo ligger som en nagel på mittenfingret. Ute på tredje fingret håller munkarna till i sina kloster och där får man inte ankra eller gå i land, vi har skrivit om platsen tidigare. Medan första fingret bjuder på fina platser med semestermål och vackra badstränder till turisters stora lycka.

 

 Soluppgång i Porto Koufo...
 

Den första halvön klingar till det vackra namnet Kassandra men tyvärr är det är svårt att finna bra ankringar där, kusten saknar skyddande vikar. Inte heller finner man så många hamnar, om det nu inte råkar vara en privat marina som tillhör ett lyxigt hotell där det kostar 500 euro natten att bo. Många hus, hotell och restauranger köps sakteliga upp av nyrika ryssar och bulgarer i Grekland. Utvecklingen är i alla avseenden inte så rolig och grekerna själva har inte råd att gagna sig av verksamheter som drivs i utländsk regi. Detta blev tydligt även för oss när vi ville besöka våra vänner som har hus på Kassandra-halvön, vi fann ingen lämplig ankring så vi tänkte kosta på oss en natt i den privata marinan. Vi tänkte lite förhoppningsfullt att såhär i lågsäsong så skulle kanske priset vara ok så även vi lågbudget-seglare skulle kunna ha råd. Kapten slog numret till hotellet och i luren möttes han av ett kort och tydligt ”NO”. Det var inte fullt. Det var inte priset det hängde på, utan vi var helt enkelt inte välkomna. Senare fick vi veta att anläggningen är ett sådant lyxhotell som köpts upp och som nu i bästa St Tropez-manér bara är till för jetset-människor med riktigt stora plånböcker. När hotellet slog upp sina portar så var Vladimir Putin där och invigde. Ja, som ni förstår så har mannen i andra änden av luren inte slutat skratta än.

 

I vår kristallkula spår vi en framtid där rika personer allt mer köper upp hus och mark och stänger vanligt folk ute, här i Grekland men även annorstädes. Slår vi svenskar inte vakt om vår fantastiska allemansrätt så kan den vara i fara. Vi kanske ska vara glada att vi inte har medelhavsklimat för då skulle vi inte ha lika lätt att stå emot. På sistone har vi hört om fritidsseglare här i Grekland som blivit bortkörda från ankarvikar av nyrika bulgarer. Med en fastighet på land försöker de hävda att havet också är privat, men grekiskt vatten är liksom i Sverige till för alla. Står det inget i sjökortet så är det var mans rätt att besöka och passera så länge du inte förstör eller stannar för gott.

 

Våra vänner från Lysekil...och vi möter dem här!
 

 Istället för att vi besökte våra vänner, så kom de till oss. De tog sin snabba lilla motorbåt och körde de tio distansen som skiljde oss åt. Det blev ett kärt återseende, senast vi sågs var i våras - och efter en fika och husesyn ombord på Wilma tog vi motorbåten in till kaj och besökte en av restaurangerna. Våra vänner som annars bor i Lysekil skämde bort oss med god mat och trevliga samtal. Vi åt fisk och skaldjur och drack fantastiskt gott. Efteråt viftade de bort vår plånbok och vi fick inte vara med och göra upp om kalaset. Men nästa gång blir det vår tur kom vi överens om. I dessa dagar med osäker framtid och sjukdom i familjen så har vi erfarit hur fina, godhjärtade och omtänksamma vänner vi har. Vi är SÅ tacksamma och glada att vi har er och vi vet inte riktigt hur vi ska kunna gengälda det. Men det är väl så med goda vänner, att det inte alltid behövs regleras minutiöst – i vart fall inte här och nu. Ni vet vilka ni är (ni är flera) och ni värmer våra hjärtan.

 

 Vi är i Porto Koufo. Från restaurangen ser vi Wilma där hon väntar på oss i viken. Tack Georgia och Tobbe, det smakade fantastiskt gott och till maten serverade ni trevliga samtal och skratt...
 

Dagen efter drog vi upp Wilmas ankare ur plurret som en bättre propp ur diskhon och så styrde vi norröver. Vi korsade Kassandra-halvön via den smala kanal som avskiljer udden från fastlandet. Kanalen är precis så att Wilma kan passera utan att vare sig slå i masten eller kölen. Ett par killar på stranden ropade till oss när vi hunnit till slutet av kanalen och vi hade lagt broar och elkablar bakom oss. Killarna såg att Wilmas mast var intakt och de ropade ”ÖH ÖH ÖH” och sträckte ut sina armar i en fråga och sen pekade de mot masten. De undrade hur vi hade kommit under bron. Kapten visade med sina händer hur mycket han hade haft tillgodo, från handflata till handflata visade han upp samma storlek som en torsk från Norra Ishavet, 50-60 centimeter. Killarna ropade glädjande tillbaka och gav oss tummen upp. Få segelbåtar passerar här, de flesta klarar helt enkelt inte måtten, men Wilma klarar det precis med sin blott 15,5 meter höga mast.

 

 Några meter från rännan så är det bara några decimeter djupt och det gäller att inte slappna av så man styr in i en sandbank...
 

Helt i slutet av kanalen ligger en småbåtshamn, den är grund och omöjligt för Wilma att besöka. Men två kajplatser närmast kanalen håller djup nog och där håller ett par stora fiskebåtar till. På den ena trålaren står en fiskare ombord när vi passerar och mannen frågar om vi vill lägga oss utanpå honom. Någon annan plats är inte möjlig med tanke på Wilmas djupgående. Men vi hälsar glatt tillbaka att vi seglar vidare. Men jäkligt schysst i alla fall. Vi hade inte ens visat något avsikt att vilja lägga till, men ändå tog greken initiativet och erbjöd oss en plats på utsidan av hans båt.

Snart därefter hade vi gått hela kanalen och klarat de grundaste partierna där det enligt sjökortet bara är 2,4 meter, längre ut åt sidorna är det decimeterdjup som råder. Vi följde därefter kusten norröver och några få timmar senare i mörkrets inbrott kom vi fram till Nea Kallikratia, till den ruffiga hamnen där vi nu ligger och trycker i regn-gloppet. Nu har vi bara en segling kvar till Thessaloniki. Nu är vi nära.

 

Skepp o Hoj!

Här ligger vi ankrade i Porto Koufo, viken skyddar i alla väderstreck...Hit kom vi efter en stormig överfart men vi vilar upp och lite och får besök av vänner från Sverige...
 
 När vi korsat viken mellan första och andra halvön så tar vi kanalen där Wilma nätt och jämnt får plats på höjd och djup...
 
 Inte många meter från oss så står en man i vattnet och det räcker upp till vaderna på honom...där ska vi inte försöka köra!
 
 Vi närmar oss bron...egentligen är de två och den lägre klarar precis Wilmas masthöjd. Vi visste att vi skulle komma under för vi seglade här i våras. Men lite extra uppmärksamma var vi på elledningana som också korsar, så ingen har börjat slacka och hänger ner för långt...
 
 Vi klarade det (denna gången också)...
 
 Strax är vi ute på den västra sidan av Kassandrahalvön, Kanal di Potidea är vacker med sina grävda sidor med röd sand och gröna barrträd...
 
 Från Porto Koufo till Nea Kallikratia via kanalen...
 
 Framme i Nea Kallikratia vaknar vi upp till detta väder...i hamnbassängen flyter mycket plast och annat skräp...
 
 
Over and Out

Kommentera här: