Fångad av en stormvind...

(...när de grekiska vädergudarna visar humör...)

 

Porto Koufo, Halkidiki, Grekland

 

Att vi bestämde oss för att lämna Patitiri med kort varsel kom lite plötsligt över oss, inte bara för att vi hade haft en dispyt med grannbåten. Men hamnen var i största allmänhet olämplig med sitt utsatta läge där svall lätt letar sig in. Det var utlovat hårda sydliga vindar dygnet senare så enklast hade varit att gå till en närliggande ankarvik med gott skydd och där vänta ut ovädret. Samtidigt såg vi chansen att segla norrut på de sydliga vindarna medan de fortfarande var friska, vårt mål var Halkidiki 55 distans norr om Alonnisos. Tog vi inte chansen skulle det ta många dagar innan nästa fina tillfälle dök upp. Men väderfönstret var kort, så vi skulle bli tvungna att segla natt för redan nästkommande morgon skulle vindstyrkan öka till 18 m/s.

 Osäkerheten låg i om vi kunde lita på väderprognosen eller inte. Vi fick lite väl olika prognoser beroende på vilket väderinstitut vi använde, uppenbarligen var väderläget svårbedömt för meteorologerna. Vi studerade väderutsikterna ännu en gång innan vi bestämde oss. Vi räknade ut att om vi kom fram senast klockan tio nästkommande morgon så skulle vi såväl slippa de hårda vindarna över Sporaderna och samtidigt skulle vi hinna fram till ankarviken i Porto Koufo, innan den utlovade regnfronten med åska passerade Halkidiki. Sannolikt skulle vi komma fram strax före soluppgång men att ankra i mörker skulle nog inte bli några problem för vi kände ju till platsen sedan tidigare.

 Klockan två på eftermiddagen var vi klara att kasta loss, då hade vi bunkrat mat och vatten samt ringt några viktiga samtal. Vi kastade loss och vi hade sällskap en bit ut av våra israeliska båtgrannar. De fotograferade Wilma där vi redan inne i hamnbassängen drog upp seglen. Och så satte vi fart, ut och bort.

 

Våra israeliska vänner fotograferar Wilma när vi lämnar Alonnisos...
 

Det sista vi hade gjort precis innan vi kastat loss, var att studera väderprognosen ännu en gång. Det var utlovat uppehållsväder och absolut ingen åska vilket var det vi mest undrat över - för dagen var ovanligt varm och kvav. Lättklädda med bara överkroppar njöt vi av färdens första timmar, förvisso gick vi för motor för vindarna vara svaga, vi behövde gå mellan några öar innan vi var ute på öppet hav. Vi spelade Yatzy och drack eftermiddagskaffe.

 Innan vi fullt ut hade Alonnisos bakom oss, ön ser lite ut som Öland (lång och smal) såg vi hur mörka moln började torna upp sig. En väderfront med en skarp skiljelinje befann sig akter om oss medan det ovanför Wilmas mast och framför var klarblå himmel och sol. Vi tänkte att vi nog hinner segla ifrån ovädersfronten. Men de mörka molnen bara växte och växte och ett av dem såg ut som ett atombombsmoln och liknade en champinjon till formen. Den såg lömsk och illasinnad ut så vi hoppades att vi med våra fem knop skulle kunna hålla undan.

 

 Ett av molnen reste sig upp som en lömsk svamp bakom ön...
 

Snart hör vi åskknallarna bakom oss och vi ser stora skarpa blixtar slår ner över öarna. Så plötsligt utan förvarning kommer en kastvind från ingenstans. Utan en chans för oss att hinna reagera så lägger sig Wilma ner med sidan i vattnet, minst 40 grader och vi båda kasar ner i samma hörn av sittbrunnen. Wilma svarar med att kasta sig ur kurs och hon går upp i vind och då slår autopilot bakut och låser sig i error-läge. Det tjuter och larmar. Vi ser hur den ställbara solpanelen trycks ur sitt fäste och ställer sig på högkant med solsidan inåt båten, precis tvärt om mot tänkt. Styrman hinner precis rädda mobilerna så de inte far över bord och Kapten vräker sig efter skotet för att släppa ut på storseglet och därefter kopplar han ur autopiloten. Allt händer under några få sekunder och plötsligt får vi väldigt mycket att göra.

 Det tar några sekunder att återfå kontrollen på båten och snart sitter vi med fullt regnställ, flytvästar och säkerhetslinor. Kastvindarna fortsätter men nu är läget lugnt. Vi ser att Wilma gör nio knop när hon stötvis får ny skopa vind rakt i sidan. Emellanåt lägger hon sig ner så havet kommer över däck. Vi revar och revar mer för att inte ha för mycket segelyta ute. Ena sekunden är lufttemperaturen tropiskt varm för att i nästa övergå i kylskåpskall.

 En sådan här plötsligt vindkantring har vi aldrig varit med om förut, vi seglat i accelerationszoner och tufft väder många gånger förr. Det nya för oss var väl överraskningsmomentet och vi var inte de enda seglarna som överrumplats av det plötsliga väderomslaget. Men alla andra båtarna styrde kortaste vägen in mot en skyddande ankarvik medan vi seglade tvärt om – vidare ut på havet. Kaptens kommentar på det hela var ”nu blir det iallafall gott om plats på havet”. Snart var vi den enda båten.

 

 En och en halv timme efter ovädrets debut så upphörde plötsligt de ostliga kastvindarna och övergick nu i jämna sydliga vindar. Solen började spricka fram genom molntäcket och vi slog ut våra segel och fick en fin slör och Wilma gjorde fina sju knop i den friska vinden. Nere i båten hade alla saker legat kvar på sina stuvade platser utom Kaptens tekopp som lyckats rymma från vasken. Nu fann vi den på durken på styrbordssidan. Ska något rymma från vasken så kräver det att båten nästan helt lägger sig ner, vi hade ju haft fullt upp att återta kontrollen så vi tänkte nog aldrig på hur mycket Wilma hävde sig.

 

Efter en och en halv timme spricker solen fram på nytt, vi bär regnställ, flytvästar och säkerhetslinor. Kapten stärker sig med en banan efter den stökiga seglingen...
 

Seglingen över havet gick på rekordfart, i mellan 6 och 8 knop forsade vi fram och redan före midnatt så kunde vi ankra upp i Porto Koufos skyddande vik. Och vi som hade trott att vi skulle komma fram strax före soluppgången. Bortsett från en och en halv timmes skitväder så hade seglingen varit toppen och vi kände oss som riktiga kappseglare. Efteråt kommenterade vår grekiska vän (som också seglar) det hela med att ”grekiska havet är stundtals otäckt med blixtsnabba omslag där det från bara några sekundmeters vind ökar till 20-25 m per sekund och hög sjö på nolltid”. Jo tack, nu förstår vi precis vad ni greker menar, ni om några är ju experter på ert eget hav. Vi är glada för Wilma att hon är så tung och stadig. Egentligen är det ingen fara med dessa väderomslag, det är mer överraskningsmomentet som är nytt för oss där vi från ena stunden gick för motor i stilla väder, för att i nästa sekund segla i storm.

 Solpanelen klarade sig tack och lov från skada, däremot fick vår nya svenskflagga sig tre rejäla revor i tyget. Blocket till preventer-gajen skar också så vi fick säkra oss mot ofrivillig gipp med ett enkelt snöre som vi knöt för hand den resterande delen av seglatsen. Vi är alltid noga att ha säkerhetslina på bommen, inte bara i läns utan även i slör och halvvind och inte tänker vi ändra på den goda rutinen heller efter detta.

 

 Ovädret har dragit över och vi får sydliga vindar, nu går det undan och seglingen är fin...
 

Allt gott. Men nu känner vi att vi haft några händelserika seglingar så den resterande biten upp till Thessaloniki hoppas vi kommer att vara lite tråkig om vi får uttrycka oss så. Egentligen gillar vi när det händer lite, även det oförutsedda. Men nu är vi i behov av att kunna lägga all vår energi på en familjemedlem som blivit allvarligt sjuk. Någon av er läsare har kanske noterat att vi forcerat seglingen på sistone. Nyss var vi längst söderut i Grekland, på Peloponnesos sydkust och nu ett par-tre veckor senare är vi i norra Grekland. I Thessaloniki väntar en bra och trygg hamn där vi kan lämna Wilma inhägnad och bevakad medan vi åker hem. Men mer om det kan vi skriva en annan gång.

 

Skepp o Hoj!

Kommentera här: