Ond bråd död, tortyr och fångenskap...

(...ja inte på Wilma då, men på den plats där vi befinner oss...)

 Wilma på väg in i Volosbukten och ön Trikeri som bär på en riktigt mörk historia...

 

Trikeri Island, Volosbukten, Grekland

 

Vi seglade in i Volosbukten och ankrade upp vid ön Paleo Trikeri (även ”Old Trikeri” kallad och riktigt långt tillbaka hette ön ”Kikynithos”). En idyllisk plats som inte ser så mycket ut för världen om man ser till storlek och invånarantal. Ett tjugotal personer lever här året om på öns 4,5 kvadratkilometer. Ön bär på ett stycke riktigt mörk historia med ond bråd död, tortyr och fångenskap som både chockerar och förbryllar.

 

Det finns inga bilar på ön, inga riktiga vägar och man promenerar över ön på mindre än en halvtimme. Från vår ankarvik tog vi jollen in till stranden och vi vandrade upp för kullen där vi fann en bredare stig som ledde oss till den lilla byn. Husen är få till antal och här finns ingen mataffär, dock en liten hamn samt några trivsamma tavernor precis intill vattnet. Till ön Paleo Trikeri kommer man med egen båt eller så får man ta en vattentaxi från yttersta spetsen av fastlandet.

 

Som ordet Paleo antyder, så har här funnits människor sedan Stenåldern. Men på 1000-talet kom pirater till ön där de gömde sina byten i de olika vikarna och invånarna valde då att fly till fastlandet. Under flera hundra år var ön obebodd tills dess att en munk bestämde sig för att flytta ut i början på 1800-talet, och han byggde ett kloster mitt uppe på ön. Trikeri förblev dock mer eller mindre obebodd fram till början av 1900-talet.

 

I juni år 1913 valde de grekiska myndigheterna att uppföra ett dödsläger för bulgariska krigsfångar på ön, detta var i slutet av Andra Balkan-kriget. Bulgarernas enda skuld var att de var bulgarer (ibland krävs det inte mycket). Detta var faktiskt det allra första dödslägret i Europa, till och med före det nazister och ryssar kom på samma groteska idé.

 

Fångarna tvingades sova under bar himmel och de var berövade vatten, mat och sjukvård. På fartygen som transporterade de frihetsberövade ut till ön så roade sig besättningen med att kasta fångar över bord så de drunknade, allt medan sjömännen skålade och hurrade. Väl på ön så fick de som överlevt gräva efter sitt eget vatten i sanden nära havet. Till en början så var vattnet drickbart, trots att det var lerigt, men snart blev vattnet bräckt från havet och det krävdes nya hål. Den lilla mat som tilldelades levererades under stor förnedring. Påsar med bröd kastades i vattnet så fångarna fick försöka hämta brödet, en del män drunknade och många blev sjuka då brödet hunnit suga åt sig havsvatten. Det kommer aldrig bli känt hur många som dog men det började spridas rykten runt om i världen om att förhållandena på ön var fruktansvärda och att fångarna utsattes för en grym tortyr. En internationell kommitté skickades ut för att inspektera, men gruppen vände fort tillbaka då vakterna ljög om att det pågick en koleraepidemi på ön. Denna hemska period fick sitt slut i oktober 1913, efter fyra månader av total galenskap och det bulgariska fartyget Varna kunde då hämta hem de 1800 bulgarer som ännu var vid liv.

 

Usch, usch och hemskt. Vi ryser, men det slutade inte där.

 

I kölvattnet på andra världskriget så uppfördes det ett koncentrationsläger på ön. År 1946 placerades män som anklagades för politiska brott här, män som tillhört motståndsrörelsen under andra världskriget. 1947 flyttades männen och lägret fylldes då med kvinnliga politiska fångar istället. Kvinnorna fick utstå tortyr och de misshandlades av vakterna. Som mest hölls 4700 människor till fånga på Paleo Trikeri och lägret stängdes för gott 1953.

 

Öns svarta historia är svår att förstå när man idag ser de vackra olivlundarna, citronträden och de färgsprakande blomsterängarna. Ja mycket elände har pågått här, faktiskt ända fram till tretton år före vi själva såg dagens ljus på ett BB i Stockholm.

 

Nu seglar vi snart vidare och hoppas denna lilla pärla kommer förbli fredlig och just det lilla paradis det förtjänar att vara. Något positivt mitt i all eländig historia är att de på ön serverar en vansinnigt god cappuccino. Caféet inhyser en äldre kvinna med korpsvart hår och lite gråa stänk som räcker ända ner till svanskotan. Hon röker cigariller. Bara en sån sak.

 

 I backen ner till byn står ett övergivet hus, undrar vad det bär på för minnen...
 
 ...endast ett fåtal personer bor här året om...
 
 På en skylt i hamnen står det att läsa; "welcome to VIRGIN´S island "OLD TRIKERI"...
 
 ...den enda service som finns på ön är ett par tavernor som håller öppet under sommarhalvåret...
 
 
 Kapten förundras över öns hemska historia medan vi njuter av en kopp cappuccino (första gången vi öppnat plånboken på tio dagar).
 
Dagen vi utforskade ön var en mulen men rätt varm dag och helt vindstilla, vädret passade på något vis när vi blev varse om öns mörka bakgrund...
 
Först 1953 släpptes de sista kvinnliga fångarna på ön...
 
 Mitt på ön finns ett gammalt kloster som den munk som flyttade ut i början på 1800-talet lät uppföra...
 
 Vår senaste seglats visas i rött och just nu befinner vi oss i Volosbukten på ön Paleo Trikeri...
 
 
 ...snart seglar vi vidare mot ögruppen Sporaderna och "Mamma-Mia-öarna" vilka sannolikt bär på en ljusare historia. Det var där den första Mamma Mia-filmen blev inspelad...men mer om det får ni läsa längre fram!
 

Skepp o Hoj!

 

 

 

Kommentera här: