Skeppsbruten och strandsatt...

 (...på en liten skräpfri kobbe utanför Ammouliani...)

 

Ammouliani, Halkidiki, Mellersta Makedonien, Grekland

 

Finns här ett postkontor på ön?!

 Styrman Pimpsten passade på att ställa frågan till kvinnan på caféet. Nyss hade hennes lilla söta dotter kommit ut med vatten åt oss, dock fick mamma bära det varma kaffet. Vi hade under vår promenad genom ön Ammoulianis gator inte sett till något postkontor och inte heller någon turistinformation att fråga. En caféägare skulle säkert fungera lika fint vilket det fått göra på så många andra platser vi besökt. De bästa tipsen och den bästa informationen har vi faktiskt fått hos biluthyrare, apotek samt av café och restaurangfolk. Denna gång skulle visa sig inte vara ett undantag.

 -Åh nej, på Ammouliani hittar ni inget postkontor, då måste ni in till fastlandet. Kvinnan brände av ett stort leende från öra till öra samtidigt som hon satte sig på stolen bredvid. Det hade vi aldrig varit med om förut, att personalen tar sig tid och slår sig ner vid ens bord någon minut och vi var verkligen inte de enda gästerna hon hade att ta hand om.

 -Det finns en gul brevlåda nere vid färjeläget och den töms på tisdagar och fredagar - om man har tur vill säga och säker kan man absolut inte vara.

 En brevlåda dög inte åt oss för vi hade såväl paket som brev att skicka. Caféägaren berättade vidare att hon bott på Ammouliani i åtta år och att hon kommer från Aten och om hur svårt det hade varit att anpassa sig i början när hon först kom hit. På ön går det mesta i maklig takt och hon la till ”Vi är inte så civiliserade här". Vi förstod precis vad hon menade, lite som på den danska ön Anholt som vi besökt flera gånger, isolerade platser och öar har en tendens att göra något med människorna, de stressar inte i samma grad och de sköter saker lite på sitt eget vis.

 Vi tackade strax därefter för kaffet och promenerade vidare. I det första gathörnet mötte vi en stor och tung motorcykel lämplig nog för en fullvuxen man med rejäl kroppshydda, men förvånade blev vi för det satt en ung pojke ensam på hojen och körde. Inte äldre än att han nyss kan ha kommit in i målbrottet och därtill utan hjälm på knoppen. Vi kliade oss i huvudena och anade att det var detta som caféägaren syftade på, att de gör lite som de själva vill här.

 

På vägen till den lilla fiskehamnen där vår jolle väntade så passerade vi torget. Vi hade från kvinnan på caféet fått veta att det bredvid kyrkan på torget fanns ett museum om öns historia att förkrovra sig i. Men museet verkade stängt så vi traskade vidare. På vägen passerade vi ett par små matbutiker och vi träffade på ett gäng katter och fåglar som sida vid sida delade en måltid. Någon vänlig själ hade till synes lagt ut mat på backen och det pågick en stor festmåltid hos de förvildade katterna och deras flaxande kompisar. Ingen verkade hysa agg mot den andra eller försvara sig mot varandra, de såg tvärtom ut att vara kompisar. Synen fick oss att tänka på oss människor som så ofta har svårt att hålla sams, särskilt länder emellan eller religioner emellan. Kanske religioners och länders ledare skulle åka till Ammouliani på studiebesök och se hur djuren här håller sams.

 Här håller djuren sams...
 

 Någon timme senare var vi tillbaka på Wilma och vi tog oss ett kvällsdopp i det svala havet före kvällsmaten. Badtemperaturen ligger nu på tjugotre grader. Vi har guppat här på ankaret i några dagar och planen är att vi förflyttar oss till den västra sidan av Ammouliani inom kort. Än har vi inte riktigt bra vindar för att segla vidare söderut, vi behöver ju komma förbi Athos-halvön och munkarna så motvind eller vindstilla är inget vi vill ha. Men framåt söndag så ser det ut att bli seglingsbart.

 

Annat kring Ammouliani. Det är den enda bebodda ön i Mellersta Makedonien och här bor 600 personer. Det är tyvärr mycket skräpigt här med plast, plast och plast i mängder. Bredvid soptunnor så ligger inte sällan en uppsjö av utslängda föremål av större slag såsom trasiga plaststolar, dunkar och kylskåp. Likt en snitslad bana så kan man sen följa plasten längs med vägkanterna och skräpet fortsätter bort till fiskehamnen och den stora badviken där Wilma ligger ankrad. Under vår vistelse här har vi ägnat oss åt att plocka plast i flertalet timmar, men vårt tillskott märks inte. Så våra känslor inför Ammouliani som turistmål är kluvet. Resebolagen kan snart börja fylla i sina kataloger med ännu ett argument, där de kan locka resenärer till platser som är rena och fria från nedskräpning. Kanske något för svenska resenärerna att börja ställa frågor till researrangörerna om hur det ser ut med nedskräpningen på resemålen. Och då inte bara inne på hotellområdet där vi förväntar oss att det är rent. Själva skulle vi absolut kunna tänka oss att bojkotta vissa resmål för att på så sätt ställa krav på turistnäringen och landets styrande. Framför allt de resmål som finns inom EU som Sverige är en del av, indirekt så är det ju dina och mina pengar vi talar om.

 För att skaka av oss den tråkiga synen av ett nedskräpat Ammouliani så tog vi ena dagen jollen längs med stranden. Ön kom i bättre dager och överallt såg vi havsfåglar av olika slag där de hade ungar att vakta. Vi ville inte störa dem så enda stället vi gick i land på var den lilla klippan mitt i havet där Kapten Betong strandsatte sin käresta och drog iväg. Inte länge dock utan bara för att fånga henne på bild som skeppbruten kvinna på en öde ö.

 

 Det här är byn Ammouliani på ön Ammouliani...
 
 Det finns färjeförbindelse till ön, bilarna som ska från ön in till fastlandet får backa ombord...
 
 En selfie och i bakgrunden på vänster sida är fastlandet, rakt akterut bakom Kaptens huvud ligger Athos-området och det kvinnorfria området med dess munkar, till höger i bild syns Ammouliani, ön är till formen långsmal och bananformad...
 
 Kaffe med rådgivning fick vi på fikastället vi besökte...
 
 Kapten på torget...
 
 Här finns en kyrka men inget postkontor...
 
Här i norra Grekland så är inte huset vitputsade i samma utsträckning som i södra...här är entrén till kyrkan...
 
Fåglar och katterna samsas...något för Mr Trump och Kim Jong-Un att lära sig av...
 
 Wilma på ankaret...vi är den enda segelbåten och vi har så gott som varit ensamma där vi seglat sedan vi lämnade Thessaloniki...
 
 När vi tog jollen längst med Ammoulianis kust så möttes vi av massor av fåglar och det låg fågelungar överallt i bergskrevorna...
 
Här syns en liten nykläckt sak...
 
 ...fångad på bild i startögonblicket...
 
 Hjääälp - kom tillbaka! Styrman leker att hon är skeppsbruten...
 
 ...men så hon ser räddningen komma...en ståtlig sjökapten ombord på en vacker skuta en enkel skärgårdsgrabb i plastjolle kommer till undsättning...
 
Kapten Betong räddar sin kvinna...
 
 Vår ankarvik...det är ju inte riktigt så vi trängs...helt ensamma ligger vi här. En skräpfri bild då vi städat stranden innan vi tog fotot...
 
 

Skepp o Hoj!

1 Christina:

skriven

Hej Go vänner ....😃🤗 en helt vanlig dag den 6 juni med flaggan i topp ... en kopp kaffe och ett mäktigt fågelkvitter är vad man unnar sig nu ....😎😎🌺.... inväntar lite senare under dagen ⛈⛈⛈ ett helt annat ljud. 🤪
Annars så börjar det bli tomt i hallen för båtar och en Nybeställning av en Neptunkryssare känns bra 👍🏻😉
Bäbisen växer och vi skall idag gosa med barnbarn...😍....(fick en fråga:Mormor jag vill att vi åker och köper en maskeraddräkt och skolavslutnings skir, kan vi ordna det🧐🤭)? ...... vaa🤭🤭🤭😳😳 .... det är ju Röd dag !🤪🤪🤪
De har sina önskemål 🤓🤓🤓
Njut vidare där ute i det fria ...🥰🤗😎

Svar: Hej, härligt att ni fått fint väder oh njuter av flaggan i topp ch fågelkvitter till kaffet. Barnbarn är roliga och kanske skönt ibland att kunna säga nej med hänvisning att affärerna är stängda. Kul med en nybeställning, ni har att göra hör jag. Kram från oss i varma och sköna Grekland. Hälsa guben!
Projekt Sunshine

Kommentera här: