På Serifos åsnestigar...

(...kämpar vi oss upp till Choras topp...)
 
 
 

Livadi, Serifos, Kykladerna, Grekland

 

Med en promenadtakt som var allt annat än rask tog vi oss mödosamt uppför berget med hjälp av den gamla åsnestigen. Dagen bjöd på kopiöst varmt väder och det reflekterande solljuset fick luften att dallra. Med jämna mellanrum stannade vi för att vila och söka skugga intill ett fikonträd eller någon vitkalkad mur.

 Vårt mål var att nå Chora, en vykortsvacker stilla by med hus som klätterlikt reser sig mot bergets topp och som avslutas med ett kapell på knallens högsta punkt. På toppen möts man av en svindlande utsikt över Livadibukten och dess by intill. Livadi har sexhundra invånare och en del turism om somrarna. I stillsamma Chora bor trehundra personer. Med bil kan man ta sig upp via den nyare vägen som likt en serpentin ringlar sig uppför och emellanåt korsar den åsnestig som vi kämpar oss upp via. Men tar man bil så får man parkera och gå sista biten oavsett, för den övre bebyggelsen erövras endast till fots eller ridandes på åsnerygg då vägarna övergår i stenbelagda gränder och trappor där vissa partier är svårbemästrade och får promenaden att mer likna en bergsklättning än någonting annat.

 Livadis små mysiga tavernor trängs utmed stranden och bakom reser sig berget där grannbyn Chora ligger. Till dess topp ville vi ta oss...
 

Att ta sig upp för berget tar närmare en timme om man stannar till ett par gånger och dricker vatten vid någon av posterna som kyrkan snällt ställt ut. Ett behövligt stopp för så väl åsna som man. Väl uppe så ser vi långt ut över Egeiska havet och de närmaste öarna i prefekturen Kykladerna. Vi ser ön Sifnos där vi nyss var och nedanför oss skymtar vi Wilma i det bortre hörnet av bukten. Bor man ett helt liv på toppen av Chora så har man sannolikt ett långt liv att vänta med dess friska luft och vardagsmotion som ges. Strax nedanför toppen finns ett torg, tillika Choras hjärta, med ett fik och en taverna samt stadshuset där öns administrativa ärenden sköts. Ja någon mer kommers går inte att finna förutom ett folklore-museum.

 

 Från kapellet på toppen så följer man pilarna neråt igen för att finna vägen till byns torg och lilla centrum. Vi hägrade efter en fika då klockan gott och väl slagit tre. Vi började följa de röda pilarna som målats i de vitkalkade husfasaderna med jämna mellanrum. Men så slutar pilarna plötsligt att dyka upp och vi letar och går vilse och går tillbaka och försöker på nytt. Vi ger upp och vi försöker ta oss ned till byn Livadi istället men det är inte det lättaste. Flera gånger hamnar vi i återvändsgränder mellan de små kubiska huset, vi kommer runt ett hus och stigen tar slut och den övertas av en hänförande utsikt istället. Till slut fann vi vägen ut ur vår labyrint som vi trodde skulle sluka oss då vi fann åsnestigen på nytt. Väl tillbaka i Livadi så hade fyra timmar förflutit och fötterna ömmade betänkligt. Men det hade trots allt varit mödan värd att ta sig uppför berget till Choras topp, bara utsikten gjorde ansträngningen värd och berättigad. Men det skavde lite att vi inte hittat till det lilla torget och caféet. Vi tänkte för ett ögonblick att vi hade en ny chans nästkommande dag. Men samtidigt kändes det tveksamt då det är lite för hett att gå under den stekheta solen, tre liter vatten hade konsumerats och många svettdroppar hade runnit utefter våra ryggar. Men kanske att vi tar oss upp igen om vi kommer tillbaka en annan gång, för till faktum hör att vi varit på Serifos förut. Men den gången, i oktober förra året, så ankrade vi upp i bukten bara för att få oss en natts sömn och vila. Nästa morgon seglade vi vidare mot Naxos. Men det var då.

Resterande tid av vår vistelse här på ön Serifos tillbringar vi i den betydligt mer lättillgängliga byn Livadi. Den är också fin, liksom Chora men bjuder oss på god service i form av grönsaksstånd och charkuteributiker med mera. Det kan tänkas behöva fyllas på i våra lager. 

Skepp o Hoj!

 

 Vandringen har börjat, Kapten har laddat med en flaska vatten...
 
 Det är rysligt varmt, över trettio grader i skuggan och det är svårt att finna skugga. Vid ett par kyrkor så bjöds det på en vattentapp så vi kunde svalka av oss. Vi passade även på att fylla på vattenflaskan på nytt...
 
 Vi tar den gamla åsnevägen upp...idag finns en modernare bilväg men det blir betydligt längre och den går inte ända upp...
 
I korsningen åsnestigen och bilvägen fann Kapten sig ett träd som bjöd på skugga...
 
 När åsnestigen tar slut så tar en grusväg över en kort bit innan byns bebyggelse börjar. Än har vi en bit kvar till toppen...Kaptens tröja är blöt av svett och styrmans solglasögon halkar på näsan...
 
 Nu är vi i byn, den är vit, vit, vit... Dörrar och fönsterluckor är blå blå blå - liksom himlen och havet. Det här är Grekland!
 
 Tittut...gammal bebyggelse och bara nästan gammal bebyggelse...
 
 Åh...en skuggfläck, den tar jag! Styrman kommer som vanligt på efterkälken då hon inte galopperar upp lika obehindrat som Kapten...
 
 Ah...det finns ett vattenhål här i byn, så vi kanske kan få oss en kopp kaffe. Men vilken otur för oss att vi gick vilse och aldrig fann byns lilla torg...
 
 Det blir alltmer klättring och trapporna är stundtals smala med stup vid sidan av...
 
 Här uppe bor det människor, nästan ända uppe på toppen och byborna sköter om sina hus mycket väl och bjuder på fantastiska blomsterodlingar och vackra krukor som står utställda till fröjd för de som passerar...
 
Nästan uppe på toppen och utsikten mot baksidan bjuder på berg, ruiner och några äldre byggnader...
 
 Sista trappan och vi når kapellet på toppen...högre än så här kommer vi inte...
 
 Men vilken utsikt...värt mödan...
 
Där nere syns Livadibukten och intill ligger Livadi by...
 
Där nere ligger Wilma...som ni ser så är det gott om plats och ankarviken är långt ifrån full av båtar trots högsäsong...
 
 Husen under oss...
 
Husen på bergets västra sida...(där vi nu efteråt tycks ana stadshuset och torget, men stigarna och skyltarna ledde oss inte dit...)
 
 För den som tar bilen får åka serpentinvägar upp, fast sista biten får alla gå (eller rida åsna).
 
 We made it! Den obligatoriska selfien...
 
 Kaptens snygga väska fotograferades, det blå tyget gjorde sig fint mot havet och himlen...
 
 På väg ner igen, det var lättare att attackera trapporna på nervägen än uppför...
 
Tillbaka nere i Livadi var allt betydligt mer plant, äntligen kunde vi leta upp en kopp kaffe...
 
 Vi är på Serifos, vid den röda pricken. Här passerade vi för snart ett år sedan när vi seglade till Naxos. Det röda strecket visar hur vi seglat så här långt och mer röda streck ska det bli...
 
Over and Out!
 
 
 
 
 
 
1 yvonne Bruddesta:

skriven

Så vackra bilder. Ser helt fantastiskt ut.

Svar: Tusen tack, det är skoj att fotografera och Grekland är enormt tacksamt med sina klara och intensiva färger. Kram kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: