Resumé av seglingsåret 2019, del 3

 (...vi blickar tillbaka och minns...)

 
 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 

Missade du Del 1 så hittas den HÄR.

Missade du del 2 så hittas den HÄR.

 

 Varsågoda, här kommer del 3;

 

Augusti

 När Konstruktören skulle komma på besök så seglade vi och mötte honom på ön Poros. I en rysligt snabb Jet-katamaran kom han farandes från Pireaus, och där stod han snart beredd på kajkanten med sina väskor. Ett stort kliv senare var han ombord och vi backade ut och styrde mot en närbelägen vik.

 Bästa kompisen som vi kallar Konstruktören har just hoppat ombord...
 

Platsen var perfekt till synes. Vi hade tagit med grill, mat och vin in till stranden, nu skulle vi visa vår bästa kompis hur vi lever detta till synes helt underbara långseglarliv. Men framåt aftonen blev vi invaderade av getingar. De svärmade kring ansiktet, runt maten och de försökte komma innanför kläderna. Kapten blev stungen vilket inte alls var bra, han är allergisk. Vi seglar faktiskt runt med en bamse-spruta i vårt skeppsapotek, ifall olyckan skulle vara framme. Nu blev han stucken på knät tack och lov, nära ansiktet kan orsaka andningsproblem. När maten på grillen var klar så valde vi därför att ro ut på fjärden, för att inte råka svälja en geting av misstag. Tre vuxna personer i en liten jolle vinglandes med tallrikar och glas. Det blev en högst annorlunda kväll, men rolig. När solen gått ner vågade vi oss in till land igen, getingarna hade dragit sig tillbaka och vi kunde pusta ut. Nästa morgon drog vi som en avlöning från viken, innan getingarna vaknat till liv.

Getingar till förbannelse...
 

Konstruktören ville snorkla så vi drog till Hydra. Vi hade ju varit där några veckor tidigare och visste med oss att där fanns trevliga bergsskrevor längs kustremsan, som lämpade sig för ändamålet. Vi hängde upp jollen och hoppade i med snorkel och simfenor. Konstruktören försvann som en avlöning, likt ett nyfiket barn för att utforska den sällsamma undervattensvärlden. Efter ett par timmar dök han upp, småfrusen och blå om läpparna - men väldigt lycklig. Kapten och Styrman snorklade också såklart, men vi försvann inte för varandra.

Bästa kompisar... 
 

När Konstruktören några dagar senare lämnat oss, dök Kaptens bror med söt fru upp. De bodde på hotell under vistelsedagarna, vilket visade sig vara ett klokt val för svägerskan blir rysligt lätt sjösjuk. Därför skedde det mesta umgänget på land, där vi åt gott på restaurang och gjorde utflykter. En dag for vi till staden Nafplio. Men ett par turer blev det med Wilma, trots sjösjuka där svägerskan kämpade tappert. Fantastiskt roliga dagar hade vi och det värmde gott i Kaptens hjärta att få sin bror på besök. Snart var även deras tid till ända och de for hem till Orust.

 Spexiga dagar med Kaptens bror och fru, vi har galet skoj utom de stunderna svägerskan är sjösjuk...
 
 I en av Nafplios mysiga gränder slog vi oss ner för kaffe och glass...
 
 Se vilken fin skärbräda brodern tillverkat, en del av träet kommer från samma bit som inredningen ombord på Wilma...
 
Några dagar senare fick vi ett samtal hemifrån, om att Felix hamnat på sjukhus (Felix är Kaptens pappa, och tillika mannen som byggt Wilma). Ja nu fick vi ett samtal och vi visste inte alls vidden av det hela, annat än att Felix hade rysligt ont i ryggen och var allmänt medtagen. Dock hade vi ingen bra känsla, så vi kontaktade ensamseglande Susan som vi bestämt träff med - och kom överens om att ses på södra Peloponnesos så snart som möjligt. Vi drog upp ankaret och drog söderut.
 
 Innan vi lämnar Porto Heli så dök S/Y Sally upp igen, här har vi bokbytardag med varandra...
 
. Men vi hinner säga hej och bli vänner med S/Y ZOLIO och här på bilden S/Y Tiki innan vi lämnar Porto Heli (Tiki är en Colin Archer precis som Wilma). Vi tar även farväl till Ulf och Kicki på La Banda...
När vi  lyfter ankaret får med oss en gammal rostig kätting upp...
 

September

 I rask fart seglade vi längs med Peloponnesos ostkust och gjorde ett par minnesvärda stopp, till byn Gerakas som ligger i Greklands enda fjord samt till den berömda staden Monemvasia. Några seglingsben senare mötte vi då äntligen Susan, som vi inte sett på ett helt år. Att vi ville ses berodde inte endast på umgängeslystnad, utan på att vi i månader seglat runt med våra begagnade blybatterier. Tidigare hade vi bytt batteribank till Lithium och nu skulle Susan få överta de gamla. De var inte alls uttjänta, tvärt om och Susan var i skriande behov av att uppdatera sitt system. Under tio dagar låg vi i en ankarvik nära staden Githio, som för övrigt har Greklands mest nitiska polis. Vi blev kontrollerade inpå bara kalsongerna när Port Police dök upp i vår vik och Susan höll på att fångas i deras nät, när hon till en början inte lyckades visa upp sitt försäkringsbevis. Har man inte ordning på sina papper så kan båten bli hållen i kvarstad i Githio, vilket flera av våra vänner fått erfara.

 Vi har seglat in i en fjord och lagt till vid den lilla byn Gerikas. Wilma syns bakom...
 
Samma plats från en annan vinkel...
 
 Kapten i Monevasia...
 
 Monemvasia är en märklig plats och en mycket gammal stad där folk faktiskt bor... I hamnen mötte vi det trevliga paret Johan och Birgitta som var på väg norrut...
 
 Trevlig återförening. Susan seglar ensam i en 8-meter lång båt. Hon är tuff och orädd!
 
 Susans båt S/Y Isean och Wilma i en bukt söder om Githio, knappt några hus eller människor finns här...
 

Vi började fortlöpande få rapporter om Felix hälsa och det såg inte bra ut, så vi vinkade farväl till Susan så snart Kapten byggt om hennes elsystem. Vi hade att segla från södra Grekland upp till Thessaloniki i norr. En sträcka som tar sin tid att transportera sig. Dels på grund av avståndet, men även för det faktum att man mestadels har vinden emot sig.

 

 Vi skyndar på...
 
 ...och seglingarna blir alltmer forcerade...
 

Vart efter dagarna gick så började provsvaren trilla in och diagnosen var inte uppmuntrande, Felix var döende. Vi ökade seglingstakten och seglade på varje möjligt fönster som stod till buds, med endast några kortare stopp för vila och bunkring. För att vinna tid så valde vi att segla på utsidan av ön Evia. Förvisso är utsidan mer osäker vädermässigt, men helt klart den kortaste vägen. Till ön Skyros kom vi efter solens nedgång och vi hade ett fasligt sjå med att hitta lämplig ankring i mörkret. Efter flera försök och byte av vik lyckades vi till slut få fäste, så vi kunde få lite välbehövlig sömn. Ön Skyros visade sig dock vara otroligt vacker och vi fann en turkos vacker bukt på nordvästra sidan där vi upplevde det klaraste vatten man kan tänka sig.

 

 Vackra Skyros, vi ankrade på ett par olika ställen och överallt mötte vi en orörd natur och klaraste vatten...Wilma ensam i bukten...
 
 Vi badar nakna i det kristallklara vattnet...
 

Oktober

 Efter Skyros seglade vi till den obebodda ön Skantzoura. Vi hade redan innan avfärden från Skyros kommit överens med palliativa teamet i Lysekil om att vara med på ett möte, över telefon. Ett otroligt viktigt möte, med såväl Felix, läkare, sjuksköterska och Kapten som anhörig. Därför kollade vi noga att vi hade internet- och telefonförbindelse när vi ankrade upp. Men dagen för samtalet så var plötsligt förbindelserna som bortblåsta. Kapten började känna panik, aldrig hade väl ett samtal varit mer angeläget. Vi kastade oss i jollen och rodde snabbt i land med mobilen, att stå uppe på en höjd brukar hjälpa. Men hur än Kapten sprang runt mellan olika punkter i jakt på signal, så fanns där ingen.

Frustrerad och ledsen insåg Kapten att tiden höll på att rinna ut. Vi hoppade i jollen och rodde ut en bit i bukten, nu uppgivna - men DÅ gick plötsligt signalerna fram. Kapten kunde med några minuters försening vara med på samtalet med palliativa teamet och medan detta varade så rodde Styrman jollen oavbrutet för att hålla ut från ön. Femtio minuter senare var vi klara, Kapten märkbart lättad och likaså Styrman som kunde få lägga ner armarna för lite vila.

På väg mot Skantzoura, ön är obebodd och ett naturskyddsområde...makalöst vackert...
 
 Segling kring Sporaderna...och ön Alonissos lämnade inga goda minnen efter sig...
 

Dagen därpå seglade vi till Alonissos, en ö tillhörande Sporaderna. Hamnen i Patitiri visste vi kunde vara stökig med sjö som rullar in. Vi hade läst på olika seglingsforum om master som slagits ihop när båtar börjat pendla i sidled. Men det var gott om plats, så vi la till med behörigt avstånd till nästa båt, vi hade behov av att bunkra vatten och mat efter många dagar på svaj. Några timmar senare dyker då en katamaran upp, och de tränger sig in mellan Wilma och näst-varande båt, just i det utrymmet vi valt att lämna tomt av säkerhetsskäl. Hamnen var i övrigt så gott som tom på båtar, så gott om plats fanns det. När Katamaranen backade in så kände vi ombord hur Wilma förflyttades i sidled. Strax hörde vi hur fendrarna trycktes ihop och vi sprang upp på däck. Fendrarna låg platta likt ett par bröst i en mammografi-maskin mellan båtarna. Kapten påtalar då för katamaranens skeppare, att denna hamn är ökänd för att vara stökig med rullande sjö som letar sig in och ber honom välja en plats på andra sidan om oss, där det vid tillfället är tomt. Men den italienske skepparen ville inte lyssna, utan svarade att han visste själv bäst, och vädret var ju dessutom lugnt. Vi lät det hela bero, vi hade inte lust att gå i klinch och vädret var ju trots allt bra.

 På kvällen försvann sällskapet på katamaranen till en närbelägen restaurang, samtidigt började det blåsa upp. Allt mer började båtarna gunga och rulla och det ryckte obehagligt i förtöjningarna. Snart blev båtarnas rörelser så stora att vi tvingades ut för att försöka göra något åt det. Men vi kunde inte flytta oss längre bort från katamaranen för på andra sidan om oss, hade vi nu en polack. Förvisso med gott mått, men inte med avstånd nog för att flytta på Wilma. Plötsligt hördes två höga smällar PANG PANG och Wilma och Katamaranens mantåg slog ihop, även solpanelen fick sig en kyss.

 Tillsammans med polackens besättning hjälptes vi åt att lösa situationen. Grannarna kände sig inte trygga med sitt ankare och ville försöka lägga sin båt längs med kaj istället. Så med gemensamma krafter hjälpes vi åt att vända polackernas båt, och i samma veva så drog vi båten bort från Wilma. Sen kunde vi flytta Wilmas aktertampar så vinkeln och därmed avståndet till Katamaranen ökade. Kapten svor lite lätt, hade bara den italienska skepparen lyssnat så hade allt detta krångel inte behövt att hända.

 Strax därpå kom den italienske skepparen tillbaka med sitt sällskap. När vi berättade vad som hänt, att båtarna slagit i varandra och att vi andra hjälpts åt för att rädda situation, så visade italienaren ingen förståelse alls. Istället började han raljera och gör sig lustig. Kapten röt ifrån, att olyckor händer kan han ta, tvärt om brukar han ha stor förståelse och är gärna behjälplig. Men dåligt sjömanskap är något helt annat. Att göra sig lustig när vädrets makter håller på att slå sönder båtar för miljonbelopp, är att vara en urusel sjöman. Inför hela gruppen svarade då katamarandens skeppare med att barnsligt börja dansa och sjunga, samtidigt som han kupade sin hand över sitt könsorgan. Bara för att retas!

 

Ja vi ska bespara er fortsättningen, men att den lille sprätten utan ansvar och sjövett inte blev kastad i vattnet av bäste Kapten Betong var ett smärre under. Men nära var det.

 

 Wilma har just lämnat Alonnisos och vi ska segla ett långt ben upp till Halkidiki, föga anar vi att det snart ska braka loss på himlen...
 

Dagen efter kändes det skönt att lämna Alonnisos, vi hade sett ett pyttelitet väderfönster för att gå över till Halkidiki. I normala fall hade vi inte seglat på detta, men nu behövde vi komma upp till Thessaloniki för Felix blev fort sämre. Några timmar efter vi kastat loss så tornade sig ett illavarslande mörkt moln upp, det hade samma form som ett atombombsmoln. Plötsligt kom en vindkantring som på ett ögonblick tryckte Wilma hårt ner i sidan. Vi for båda handlöst ner i ena hörnet av sittbrunnen och Wilma svarade blixtsnabbt med att gå ur kurs och upp i vind. Samtidigt slog autopiloten bakut och började tjuta vilt. Under några sekunder rådde kaos innan vi fick ordning på segel, kurs och autopilot. Bortsett från några revor i Sverigeflaggan och att blocket till preventer-gajen skar, så var läget under kontroll. Strax kom regnet och de byiga vindarna fortsatte hela eftermiddagen och kvällen. Strax före midnatt kunde vi ankra upp i Porto Koufo i Halkidiki - hela sex timmar före beräknat. Att segla med små marginaler och tidsbrist är ett säkert sätt att hamna i dåliga situationer och vi kände att varje segling nu inte sällan bjöd på något oförväntat. Men vi var väl medvetna om varför, det var ju för att om möjligt hinna hem till Sverige i tid.

 

 Det bådar inte gott, bilden är tagen strax innan en väderfront kommer och slår Wilma ur kurs...
 
 Efter stök på havet börjar solen hitta tillbaka...Kapten stärker sig med en banan...
 

Ett långt seglingsben senare kom vi till Nea Kallikatria, den sista hamnen före Kalamaria i Thessaloniki. Där inser vi att vi inte hinner hem till Felix i tid, så vi slår av på takten och vilar ut istället. Snart sker sista samtalet rum med Felix, några timmar senare somnar han in.

 

Plötsligt var ingenting bråttom längre.

 

Vi åker hem och begraver Felix i slutet av oktober med Wilma tryggt liggande i Kalamaria, där vi befinner oss i skrivande stund.

 

 Kalamaria, Thessaloniki...vi lämnar Wilma och flyger hem till Sverige...
 
 Vi tar farväl av Felix. Kapten syr ett kapell som kisttäcke, med passmärken och nålar precis så som det såg ut när Felix mallade sina kapell...
 

November

 

Det blir en månad då vi jobbar hårt med att röja upp efter Felix, hans bostad och kapellverkstad flyttas ut och vi magasinerar en del av hans saker. Sen åker vi till Halmstad för att måla upp lägenheten för vår hyresgäst har flyttat ut. Vi fattar beslutet att sälja lägenheten. Vi står också i valet och kvalet att ta över Felix kapellmakeri, behovet finns och Kapten är ju liksom fostrad vid sidan av symaskinen. Men vi känner att vi behöver komma ner till Wilma och landa. I flera månader har vi stressat och vi har helt saknat tid för reflektion. Vi bestämmer oss för att jul och nyår får passera innan vi fattar några livsavgörande beslut.

 

 Vår lägenhet fixad inför försäljning...
 

December

 

En bit in i december är vi tillbaka i Grekland hos Wilma. Det visade sig vara en dålig tid att sälja lägenhet i adventstider, så vi bestämmer oss för att dra tillbaka annonsen för att lägga ut den på nytt i början på 2020. På Wilma börjar vi vinterpyssla som planerat, framför allt står styrhytten på agendan. Snart väntar ett nyår och det känns gott att få ta ett nytt famntag om tillvaron, även om vi har en hel del arbete kvar att göra hemmavid. Men mer om det får ni läsa i framtiden.

 

 Tillbaka i Grekland hos Wilma. Kapten tar emot pallen vi skickade ner strax innan vi hoppade på flyget...
 
 
Nu ser vi fram emot ett nytt år med nya möjligheter...
 

Gott nytt år önskar vi alla!

 

(...och Skepp o Hoj...)

 

1 Christina:

skriven

Om ni visste vad jag saknar Er 😰🤭🤭🤭 Tårarna rinner faktiskt när jag löser detta ..... kram på Er jättehårt 🤗🤗🤗🤗🤗
Önskar Er ett riktigt GOTT NYTT ÅR 🥂🥂🥂🥂🥂🎉🎉🎉🐈🐈🐈 .... 😘🤗

Svar: Åh så gullig du är (hjärta hjärta). Ja det var en konstig höst med stress där man kastades mellan hopp och förtvivlan. Sen kom vi hem och ni tog hand om oss och lånade ut ert hus åt oss hemlösa. Ni är fantastiskt omtänksamma och vi saknar er också. Kul att bubblet smakade fint. God fortsättning på det nya året. Kramkram!
Projekt Sunshine

Kommentera här: