Kapten får hittelön...

(...och finner andra lösningar på kuppen...)

 
 
Porto Heli, Peloponnesos, Grekland
 
Knappt hade Kaptens bror hunnit hoppa på sitt flygplan hem förrän det drog igång med nya intermezzon. Framför allt har avsnittet utombordaren börjat likna en följetong i bästa Dallas-anda. Ni minns kanske hur Kapten slet sitt hår och inte kunde hittade felet på motorn. Men efter att ha plockat isär den fem gånger och gjort rent så fungerade den lika fint som ett välsmort munläder. Men det hela varade dock kort för efter ett par dagar började motorn gå allt sämre och lagom till Kaptens bror gjorde entré i Porto Heli så strejkade motorn helt. Årorna fick tjänstgöra och Kapten som redan hade skavsår mellan fingrarna av allt dragande i startsnöret var ju måttligt glad, ja skitless för att uttrycka sig mer sanningsenligt. Att inte utombordaren vid ett par tillfällen kastats överbord som straff är ett under. Men vi hade inte riktigt tiden där och då att ta itu med saken, vi bestämde oss för att lösa problemet när brodern rest hem.

 Till saken hör att vi någon vecka tidigare hade varit till båttillbehörsaffären där vi tittat på en Mercurymotor som var till salu för prisvärda 700 euro. Förvisso begagnad, men den hade blott bara använts en timme vilket kom sig av att den tidigare ägaren ångrat sitt köp och tjackat upp sig på en större motor. Nu hade den ångrade motorn blivit ståendes kvar i butiken som ett skyltexemplar.

Nu hade då tillfället kommit då vi hade tid att ta itu med problemen, så återvände vi till båttillbehörsaffären för att höra om utombordaren ännu var till försäljning, och ja - det var den. Kapten kände att han hade bråkat klart med vår gamla utombordare som nu krånglade mer än någonsin. Att äga en kraftkälla man kan lita på skulle sitta fint, resonerade Kapten. Men väl i butiken fick vi veta att vi inte kunde köpa den tilltänkta Mercurymotorn på stört, den förra ägaren hade inte fyllt i sin del av ägarbytet, så vi ombads komma tillbaka nästkommande dag för att slutföra köpet.

 

Nästa dag hoppade vi ner i jollen med 700 euro i plånboken, en gigantisk summa för oss lågbudgetseglare. Kapten provade en sista gång att dra igång jollens utombordare och blev lite överraskad när den startade på första försöket. Sen åkte vi inåt stan. Halvvägs in så säger Kapten ”konstigt, nu går ju motorn helt perfekt”. Vi körde lite omvägar och provocerade motorn hit och dit men den gick felfritt och Kapten började tvivla kring köpet av ny motor. Kapten resonerade att felet trots allt måste vara bagatellartat, för annars skulle den inte gå bra emellanåt, saker brukar sällan laga sig själva om det är stora fel. Så när vi förtöjde vid jollebryggan så gick vi inte alls till båtbutiken - utan till mataffären. Där köpte vi oss en redig kyckling till en Coq au vin och med vårt fjäderfä under armen så körde vi tillbaka till Wilma.

 

När vi närmar oss vår segelbåt så utbrister Kapten;

 "Vi har besök på Wilma"

Avståndet var fortfarande lite långt men vi ser en ribbåt som verkar ligga förtöjd intill Wilma. Men ingen person syntes och det verkade skumt om någon skulle ha klivit ombord på Wilma utan vår tillåtelse. Kunde det vara Port Police som ville kolla in våra papper, månne?

 När vi kom närmare så såg vi att ribbåten inte alls satt fast i Wilma utan att den låg och drev herrelös med en förtöjning släpandes i vattnet. Vi fångade tag i snöret och körde den sista korta biten fram och knöt fast den bakom Wilma. Vems ribbåten var hade vi ingen aning om. Vi satte på VHF-radion och gjorde ett utrop. Först ropade vi på ”Moon” vilket var ribbåtens namn, men ingen svarade. Därefter ropade vi upp Port Police, men vi fick inget svar där heller. Ja vi är ju i Grekland...

 

 Vi har tillfälligt fått en ny jolle...
 

Vi ville gärna hitta ägaren av båten, att ha en ribbåt efter Wilma med en 90-hästarsmotor kändes inte så upplyftande. Någon skulle säkert känna igen den och kanske dyka upp och ifrågasätta, kanske till och med anklaga OSS för båtstöld. Nog för att vi behövde en ny utombordare men denna 90-hästare var väl lite att ta i. Vi stod rådlösa i situationen så vi valde att hoppade ner i vår jolle på nytt och innan vi försvann inåt land så fotograferade vi av ribbåten.

 

 Vi fotograferar ribbåten innan vi far vidare inåt land...
 

En trött och till synes nyvaken man öppnade dörren hos Port Police när vi bankade på, vi hade sannolikt stört honom i siestan. Lite vimsig verkade han där han med sitt rödmosiga ansikte stod framför ett skåp fyllt av pärmar. Men till slut fick han fram rätt pärm och slog upp en sida och lyfte telefonluren till sitt öra. Samtalet var kort och på rena rama grekiskan så vi förstod inte ett ord av vad som sas, men när påringningen avslutades så tog hamnpolisen till orda.

 ”The owner of the boat is on it´s way”

 Ja ha, så enkelt tänkte vi, grekerna har trots allt ordning på sina papper fast det för en stund verkade väldigt rörigt. Efter några minuter sladdade en bil in framför stationen och en småstressad man i fyrtioårsåldern for in genom entrédörren med sin gamla pappa i släptåg. Vi visade fotografiet på ribbåten för mannen och han bekräftade att det var hans båt. Dimitrios som mannen hette, hade inte hunnit sakna sin båt utan den måste ha slitit sig från sin kajplats och gett sig av på ett alldeles eget litet äventyr.

 Det hela löste sig fint. Kapten skjutsade Dimitrios ut till Wilma så han kunde hämta hem sin båt. Därefter möttes vi alla upp hos Port Police för att ordna med papper, händelsen skulle dokumenteras och skrivas under av alla parter. Dimitrios var själaglad och tacksam över att ha fått tillbaka sin båt. Vi fick veta att han bedriver en båtcharterverksamhet och är helt beroende av sin ribbåt, utan den så får han fort bekymmer då han tar sina kunder ut till hyrbåtarna med densamma. Innan vi lämnade stationen så slår Dimitrios ut sina armar i en stor generös gest och utbrister;

 ”Som tack så skulle jag vilja bjuda dig och din fru på en riktigt trevlig middag”

 Innan vi hinner protestera så trycker Dimitrios en sedel i Kaptens hand och skakar den densamma för att visa sin tacksamhet. Den rödmosiga hamnpolisen står bredvid och ser nöjd ut och han frågar oss om vi alla känner oss nöjda med uppgörelsen. Vi vill ju såklart protestera, för vi hade definitivt inte någon baktanke eller uppsåt att tjäna några pengar, vi ville bara hitta ägaren så alla blev nöjda och glada – ett handslag utan peng hade varit gott nog åt oss. Men våra protester viftades gemensamt bort av hamnpolisen och Dimitrios och vi kunde inget annat göra än att acceptera den svettiga sedeln i Kaptens hand. När vi lämnat dörren bakom oss så plockar Kapten fram sedeln och då ser han att det är två till antal, 100 euro vilket är mer än vad en schysst middag för två på en restaurang kostar här i Porto Heli.

 

 Senare samma eftermiddag kör vi jollen till bensinbryggan och för att köpa ny tvåtakts-olja. Under timmarna som förflutit så har Kapten grunnat kring problemet med utombordaren, om det kunde bero på bränslet. Vid närmare eftertanke så hade bekymren börjat efter det att Kapten öppnat en ny burk olja, den som han blandar med bensinen. Varje gång därefter, när motorn varit nytankad så har den krånglat och stannat som följd. Inte uppenbart direkt efteråt, så vi har inte kopplat samman händelserna, men efter femtio körda meter ungefär. Än mindre har samma tanke slagit oss, för när bränslet fått ligga i tanken ett tag så har motorn plötsligt börjat fungera fint igen. Lite på och av efter eget tycke likt en blinkande fyr, intermittent. Orsaken kändes lite långsökt, men något bättre kunde Kapten inte komma på, så kunde felet bero på tvåtaktsoljan möjligtvis?

 När Kapten köpt oljan så möter vi Dimitrios på tankbryggan och han är fortfarande själaglad, hans ribbåt ligger noggrant förtöjd intill. Därefter for vi tillbaka till Wilma och Kapten blandar en ny cocktail till utombordaren och ger sig ut på en testtur. Snart är han tillbaka och förkunnar att motorn går som en klocka igen, den spinner som en katt och har inte tjuvstannat en enda gång. (I skrivande stund håller hypotesen, utombordaren går finfint).

 Så från att ha räknat med en stor utgift så ligger nu ännu 700 euro i plånboken och därtill vår hittelön om 100 euro. Hurra!

 

 Blir det någon middag, undrar kanske någon?

 

Japp...Kapten vill ha lammkött (vem vill inte ha det).

 

Och det ska han få!

 

Skepp o Hoj!

 

En annan lösning har sett dagens ljus i Kaptens liv. Det är rysligt varmt här nu och framåt kvällen när eftermiddagsbrisen lagt sig så blir det extremt hett och vi bokstavligen badar i svett. Våra tolvvoltsfläktar räcker nästan inte till för att göra tillvaron dräglig för oss. Men så kom Kapten på att han kan flytta sin fläkt ännu närmare, så nu har han klämt fast den ovanför sängen blott några decimeter ovanför sin bröstkorg, i kabyssen. Nu fläktar det skönt. Men samtidigt lider han av den skräckfyllda tanken kring vad som händer om fläkten lossnar från sitt fäste och faller ner på hans bröstkorg. Kapten är nämligen väldigt hårig. AAAAJ!

 

 Over and Out.

 

 

Kommentera här: