Hejdå Porto Heli...

(...vi seglar iväg och säger hej till Port Sabatiki...)

 

 

Port Sabatiki, Peloponnesos, Grekland

 

Inte en dag försent lämnade vi Porto Heli. Inte för att det är någon dålig plats, tvärt om. Men tiden vi spenderade där var i vårt tycke fullt tillräcklig och längtan efter att få segla vidare och se nya platser var enorm. Vi bokstavligen kände hur rastlösheten kröp inpå våra skinn de sista dagarna.

 Innan vi kastade loss så bunkrade vi båten med vatten och matvaror och vi passade även på att besöka Port Police för att få vårt seglingstillstånd DEPKA stämplat. Förvisso hade vi en månad till på oss, men vi kände att det skulle vara skönt att ha det gjort utifall att vi skulle ligga ankrade någonstans mitt ute i den grekiska klorofyllen när det är dags för ny årsstämpel. Kvällen före seglingen var vi över till våra båtgrannar på S/Y Tiki. Med en Colin Archer (som Wilma) seglar Astrid och Eric runt i Medelhavet. Tiki är något mindre än Wilma och byggd i stål och lite annorlunda planerad, men igenkänningsfaktorn var stor. Samma men ändå inte. Innan klockan blev allt för mycket så jollade vi hem. Vi hade lite mer att förbereda inför morgondagens seglats.

 Nästkommande förmiddag började vi spela upp ankaret men Wilma svängde konstigt och det kändes trögt på något vis. Snart stod det klart vad som var bekymret, vi hade lyckats haka fast ankaret i en kätting på botten, vad nu en sån gjorde långt ut i bukten (det var långt till nästa ankrade båt). Men efter lite trixande kunde vi klara hyskan och vi satte kurs ut ur Porto Helis stora ankarvik. Strax bakom oss kom S/Y Tiki och vi gjorde sällskap med varandra och där havet tog vid girade Tiki styrbord medan vi fortsatte på en rakt kurs mot Sabatiki, en liten fiskeby på Peloponnesos ostkust.

 

 ...det var inte den här sortens napp som Kapten ville ha...en kätting och en skopa lera...
 

 När vi kände hur vinden rufsade om i vårt hår så försvann rastlösheten som i ett trollslag. Havet var blått med lätt skummande vågtoppar och vi fick en välbehövlig bris i den trettiofemgradiga värmen. Efter fem timmar och lagom till eftermiddagskaffet kom vi fram till den lilla hamnen som utlovade gästplatser för tre båtar. Vi hoppades att det skulle finnas en ledig åt oss så vi slapp ankra i viken utanför där svallen letar sig in. Till vår stora glädje låg det bara en segelbåt i hamnen som just höll på att lägga ut. Strax därpå kunde vi droppa ankaret i mitten av hamnbassängen och backa in mot kaj.

 Port Sabatiki är en stillsam plats, en avkrok med en handfull mindre fiskebåtar och ungefär lika många hus. Eftermiddagshettan slog emot oss så vi sökte skugga på Sabatikis enda taverna. Precis intill stranden, bara ett tiotal meter från vattnet där några barnfamiljer njöt av den tidiga kvällen satt vi på tavernas veranda under ett enormt bladverk av okänt trädslag. Från vår plats noterar vi att badstranden består av småsten, små runda bumlingar som naturen ännu inte hunnit göra till sand och bakom den ser vi Sabatikis lilla fiskeflotta. Efter den skyddande hamnpiren tornar Peloponneos blånande berg upp sig som en bästa teaterkuliss. En kanadagås kommer förbi och och några katter intill leker med en försvarslös ödla som inte hunnit ta till flykt. Själva njöt vi av en iskall Mythos.

 

På tavernans veranda... 
 

Vi ville passa på att fråga servitören om Sabatiki, om hur många som bor här och hur de lever i denna lilla oas särdeles avskurna från omvärlden. Men mannen pratade bara grekiska, så Sabatiki får förbli en gåta tills vidare. När temperaturen sjunkit lite ytterligare vågade vi oss ut på en kort promenad.

 Här blir vi sannolikt bara en natt, inte för att hamnpriset avskräcker oss med sina blyga 3 euro. Men man utforskar Port Sabatiki på några få timmar och som enda gästande båt med fina vindar utanför hamnpiren så vill vi inte förspilla vår ungdom, utan se vad nästa plats har att bjuda på.

 

 Skepp o Hoj!

 

 

Här är vi nu, vid den röda pricken...
 
 Skönt att komma ut på havet...
 
I början har vi sällskap av S/Y Tiki, en Colin Archer (som Wilma) och hon seglar under österrikisk flagg...
 
 
 Det här är Port Sabatiki...en stilla fiskeby på Peloponnesos ostkust...
 
 Vi är den enda gästande båten...här betalar vi tre euro och har fri tillgång på vatten. Kapten har just spolat Wilmas däck fritt från havssalt...
 
 Peloponnesos blånande berg i bakgrunden...
 
 Tätt lövverk ger oss skön skugga...
 
 Intill staketet växer vinrankor...
 
 Mmm...
 
 En gås på besök...
 
 Ett av husen i Port Sabatiki är synnerligen blått...
 
 Pirarmen som skyddar fiskebyn från havet...Wilma ligger längst ut...
 
 Kvällens sista solstrålar speglar sig i vattnet och namnet Wilma får man läsa upp och ner och baklänges...AMLIW Y/S
 
Over and Out
 
 
 
 
 

 

1 Anonym:

skriven

Ser fantastisk dejligt ud☀️
Og gode billeder du tar😎
Hils skipper⛵
Knus fra Thy

Svar: Tusen takk! Jeg har et meget godt kamera, som en ven anbefalede.
Kaptajnen hilser dig tilbage Kremmer fra os
Projekt Sunshine

Kommentera här: