En bild säger mer än tusen ord...

(...låter vi vara osagt, men skoj har vi där vi svänger oss mellan olika trevliga umgängen i Porto Heli...)
 
 Dagens bästa bild kanske...
 
 

Porto Heli, Peloponnesos, Grekland

 

"Pling pling..."

 Mobilen gav ifrån sig en signal och Kapten öppnade för att läsa messet.

 ”Är ni kvar i Porto Heli, vi kommer dit!”

Meddelandet kom från våra seglarvänner på svenskbåten Sally. Senast vi såg dem var på ön Lesbos där vi firade midsommar ihop. Den gången sammanstrålade vi på ett liknande sett, vi kom från norr och de från söder, där vi med kort varsel kastade oss ut på det blå för att hinna sammanstråla för en sill och nubbe. Nu blev vi mäkta förvånade över frågan för vi hade läst på deras blogg att de var uppe i Chalkis vid ön Evia, vilket inte alls ligger särskilt nära Porto Heli. Men Sally är en fin båt som kan segla i god fart också i svaga vindar så nu styrde Sally och hennes besättning kosan mot oss.

 Vi svarade ekande JAAA på deras infall och med det positiva beskedet så utlovades det en drink till aftonen, det fanns såväl öl som vin på kylning fick vi höra. Dagen fortlöpte och vi ägnade eftermiddagen åt att försöka tvåla till våra polare på La Banda för att uttrycka oss på slangspråk. Tvålningen bestod i att vi kisar ville kamma hem potten i brädspelet Okey, hittills hade vi åkt på däng varje gång. Men jisses vilka skarpa hjärnor de har, Ulf och Kicki är definitivt inte jankade i pallet och även denna gång visade vi oss vara hopplösa. Vi sumpade chansen och åkte på torsk så det rungade om det. Men det var najs ändå och vi hade skoj. Vi behöver lite mer träning uppenbarligen.

 

 Äntligen så ses vi igen, Sally med besättning har dykt upp i vår ankarvik...
 

Strax före solnedgång så kom Håkan och Eva med sin fina Sally in genom buktens inlopp och så droppade de ankaret inte långt ifrån Wilma. Någon timme senare satt vi ombord på vännernas båt och vi åt tacos och drack vin ihop allt medan solen gick ner bakom Peloponnesos mjukt böljande kullar. Vi hade en hel del att prata ikapp då vi inte setts på ett par månader.

Det är väl detta som är en av tjusningarna med långsegling, att man möts och skiljs åt och möts igen. Det riktigt trevliga med team Sally är att de inte är bang för att förflytta sig 50 distans bara för att få en trevlig kväll ihop och de tar gärna initiativet, vilket vi uppskattar enormt.

 Dagen därpå var schemat fullt. På dan hämtade vi Håkan och Eva och de fick åka Wilmas jolle vilket måste vara en upplevelse utöver det vanliga. Liten och trång som den är så fick de vika ihop sina armar och ben och njuta av saltstänket som slog över den låga förstäven. I farten, ja vi gjorde nog ett par knop trots allt, så försökte vi oss på att ta en gruppbild, en selfie. Vi kom nästan alla med på bild! Men vi gillar bilden, den ramar in vårt tokroliga liv på ett fint sätt.

 

...vi kom nästan med på bild...
 

Med kaffe och glass under ett solparasoll så lät vi eftermiddagen flyta fram allt medan vi pratade om båtar och segling. Vännerna har en massa kloka tankar och erfarenheter och vi finner alltid våra stunder tillsammans positivt givande och intressanta. Varje gång efter att vi setts så fortsätter vi diskussionerna själva på vår kammare, vi blir inspirerade av umgänget.

 

 Glass i stora lass i värmen...
 

När kaffet var urdrucket och vi tagit oss tillbaka till våra modersbåtar så plockade vi ihop några av våra utlästa pocketböcker. Strax kom Håkan och Eva tillbaka, denna gång i deras egna jolle. Håkan knackade på skrovet och ropade att bokbåten var här, ja som en bokbuss fast på sjön då. Så bytte vi böcker med varandra så våra skeppsbibliotek åter fick friskt blod. Denna byteshandel förekommer över hela världen seglare emellan vilket är ett väldigt trevligt inslag i långseglarlivet.

 

 Bokjollen kom förbi Wilma och vi bytte böcker med varandra..
 

Klockan hade slagit sex och vi hoppade på nytt ner i vår jolle och for in till byn. Vi la till vid kajen och promenerade tills vi kom fram till ett enkelt men trevligt hotell. Och där stod de! Vilka tänker ni. Jo, den största anledningen till att vi ännu är i Porto Heli är för att vi inväntat besök från ingen mindre än Kaptens bror med fru. Nu stod vi plötsligt där alla fyra och det blev många kramar efter long time no see. Sen tog vi den obligatoriska gruppbilden på oss själva och denna gången lyckades vi bättre och samtliga personer kom med på fotografiet.

 

 En gruppfoto där vi alla kom med på bild...
 

Nu ska vi leka och spexa i dagarna fyra tillsammans - och ni får säkert hänga med på ett hörn, så häng i!

 

Skepp o Hoj!

 

Kommentera här: