Animborio...

(...är namnet på byn där våra hjärtan smälte...)

 

Animborio, Evia, Grekland

 

Med tre år av konstant upptäckande så borde vi ju på något vis ha blivit mer mätta och kräsna ju fler platser vi sett. Idag fick vi ställa allt på ända.

 

Med en svag vind som knappt var seglingsbar så förflyttade vi oss bara en tio distans från det förra paradiset, ön Megalonisos. Intill byn Animborio som ligger på ön Evia släppte vi ner vårt ankare framåt kvällen och efter en god middag så somnade vi som stenade och sov i tio timmar.

 

Dagen därpå hade det blåst upp, även om himlen till vår glädje var klarblå. Men vi vill ogärna lämna Wilma när naturen sliter och drar i hennes ankarkätting och bottenkrok allt för mycket. Framåt eftermiddagen la sig vinden och vi sjösatte jollen. Vi tänkte att vi kan ju inte bara segla förbi denna lilla fina plats utan att ha studerat den närmare.

 

Animborio visade sig vara en plats med ett makalöst klart vatten och med tusentals, om inte miljontals fjärilar. Kapten sa att han har bara sett så många fjärilar på en enda plats förut, och det var på naturmuseet Fjärilshuset.

 

Vi är den enda segelbåten på besök och det känns inte som det kommer att dyka upp någon mer heller under den tid vi ligger här. Ingen matbutik finns, inget café men däremot ett par tavernor som håller öppet under sommaren. Nu är allt stängt. I övrigt lever det lilla invånarantalet sitt stilla liv här bland fjärilar och får. De få människor vi möter är nyfikna men de talar just ingen engelska. Vi hälsar på en man som står i sin trädgård och han pekar bort mot tavernan och säger att ägaren där pratar engelska, samt fiskaren som står nere på stranden och slår sin bläckfisk mjuk och mör.

 

När vi dyker upp hos fiskaren så berättar han glatt om livet i byn. Hans bror med familj bor här och hans gamla mamma likaså. Totalt bor det femton personer året om och det är egentligen bara i augusti som byn livar upp då hemvändande familjemedlemmar kommer hit samt att stugor och det lilla hotellet bokas av semesterlediga greker. Endast ett fåtal turister är utlänningar. Eller som han uttryckte det medan han svingade sin bläckfisk; -det är aldrig high-season här!

 

Vi var lite nyfikna på bläckfiskarna som han stod och slog mot stenpiren och mannen berättade att han slår dem för att de ska bli mjuka och möra. Är bläckfisken fiskad igår så ska den slås 24 gånger, då blir den som bäst. Men det går med dagsfärsk också fast då måste man slå den dubbelt så många gånger. Vidare berättade han att bläckfisken är riktigt proteinrik, 78 procent rent protein och det är och har historiskt varit en viktig näringskälla för den lilla byns invånare. Han förklarade även för Kapten hur han ska fånga bläckfisk och Styrman fick veta hur man bäst tillagar den. Mannen ville bjuda med oss på en fisketur nästkommande dag och erbjudandet kändes kittlande men vår plan att segla vidare innan vädret vänder med motvind ville vi inte rucka på. Vi fick därför tacka nej men kanske en annan gång om vi kommer tillbaka till Animborio. Oavsett, blev vi betagna av det lilla vi hann se av byn. En himmelsk och underbar plats. Så prunkande, så stilla och så genuint.

 

Innan vi gick bort till vår jolle så fann vi en naturbäck med gott dricksvatten. Kapten hoppade ner i stenröset i slänten med två vattendunkar och fyllde dessa med det friska och klara vattnet. På platsen låg det några löst liggande slangar dragna som förgrenades sig ner mot byns hus. Sannolikt ledde en slang hem till fiskaren, en annan hem till hans mamma och bror och en tredje till deras grannar. Ett enklare sätt att skaffa sig rinnande dricksvatten i huset finns nog inte.

 

När vi senare rodde tillbaka till Wilma så höll några andra fiskare på att lägga ut nät. Samtidigt hördes en fåraherdes påkallande stämma och bjällerklang från hans boskap. Och vattnet glittrar i den sena eftermiddagssolen. 

 

Här står tiden nästan helt stilla och våra hjärtan vågar nästan inte slå, för vi vågar inte störa den frid som råder här.

 

I fiskebåt i byn Animborio...
 
Alla i byn har denna utsikt ut över viken...
 
I augusti kommer turisterna, men det är aldrig riktigt high-season i Animborio enligt fiskaren...
 
 
Vi gick den enda bygatan uppför, överallt prunkade det såväl i trädgårdar som i det vilda...
 
 Överallt i blickfånget såg vi fjärilar som flög i luften, vilade på stenar och satt på färggranna blommor...tusentals...
 
Betande får och deras glada små lamm...till synes lever man ett gott liv i byn...
 
 Kapten har funnit ett paradis på jorden...
 
 
Hette inte byn Animborio så skulle den kunna hetat Körsbärsdalen...
 
 Kapten hämtar vårt dricksvatten från naturen...där inne i buskaget så sträcker han sig efter källan...
 

 

 Sandstranden är inte extremt finkornig, men varje liten sten är makalöst rund utan en minsta hård kant...

 

 ...det är som att promenera i finaste akvariesand...
 
 Vi är på väg tillbaka till jollen som vi dragit upp på stranden och vi ska ro tillbaka ut till Wilma som väntar på oss...
 
 Några fiskare lägger ut nät och runt hörnet till höger i bild (bakom stenarna) ligger Wilma...
 
En sista sten att kliva på innan vi ror iväg, dig glömmer vi aldrig Animborio!
 
 

Skepp o Hoj!

 

segla i Medelhavet - segla i Grekland - Wilma seglar - långsegling - Animborio - Evia island - fiskeby - fjärilar - fiska bläckfisk

 

1 Anna / boihusbil.se:

skriven

Åh! Paradiset! Underbart med såna pärlor och tråkigt ni inte kunde stanna kvar lite till. Fast samtidigt, underbart är ju kort, så det kanske hade förändrat er uppfattning om ni stannat längre. Vem vet. Tack för inblicken!

Svar: Ja visst är det så, en del platser hinner man se mer av, andra lite grann och någon missar man helt. Men i vårt liv så kommer ju nya äventyr och nya äventyr och nya äventyr... Så det är kanske bäst att lämna när karamellen av en plats smakar som bäst. Kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: