Allt hänger inte på utseendet...

(...gamla minnen dyker upp under vår utflykt...)

 Vi mötte en livs levande sköldpadda uppe på berget...

 

Megalonisos, Petalis skärgård, Grekland

 

 Vi hade bestämt oss för att utforska Megalonisos som är den största ön av de tio som tillhör Petalis skärgård. Efter att vi sovit ut och njutit av en härlig frukost i sittbrunnen så sjösatte vi jollen och laddade fikakorgen. Strax satt vi i dingen och Kapten tog rejäla tag med årorna över viken.

 

Under sin uppväxt ägnade sig Kapten några år åt rodd. Han utövade sporten på ortens roddklubb tillsammans med kompisen Erik. De blev ett samspelt rodd-par som även tävlade och nådde vissa framgångar. Detta var under tonåren då gott om bångstyrigt testosteron härjade i kropparna och Kapten försökte med alla slags knep förmå sin drömtjej att börja på roddklubben också. Kapten lockade och pockade ihärdigt men Styrman Pimpsten var svårflörtad. Fast en gång följde hon i alla fall med till roddklubben, men närmare så kom hon inte den sporten.

 

Så det var med god teknik och fina årtag som Kapten rodde in mot Megalonisos strand. Plötsligt tog Styrman till orda;

 

-Minns du vad du sa till mig när du försökte få mig att börja med rodd?

 

Kapten sökte i minnet och ett snabbt leende spred sig. - Hmm...ja vad kan jag ha sagt?

 

- Jo du försökte locka med att man får snygga bröst av att ro! Trodde du verkligen det knepet skulle funka på mig...?

 

Vi skrattade och konstaterade att det kanske låg någon sanning i det där med att bysten blir fast och stadig av att ro, men vi var även överens om att man som tjej får bredare axlar och riskerar att utveckla ett mer manhaftigt utseende.

 

Några sekunder av tystnad förflöt allt medan Styrman spanade in sin hyggligt välsvarvade kropp. Tröjan smet angenämt åt kring brösten och det var nog inte så illa för att vara i hennes ålder tänkte hon. Lite tyst mumlade hon konstaterande;

 

- Det gick ju bra ändå, utan rodd!

 

Vi föll båda ut i ett gapskratt.

 

 Man får snygg byst av att ro hävdar Kapten...
 
 

 Snart kunde vi dra upp jollen på stranden. Vi hade bestämt oss för att bestiga en av de högsta topparna för att se på den vidunderliga utsikten därifrån. Inte minst ville vi fotografera Wilma som av förklarliga skäl snällt fått vänta kvar i ankarviken.

 

Något litet visste vi om platsen. Som att Petalis skärgård, dit Megalonisos tillhör har blivit utsedd till ett av världens tio bästa seglingsdestinationer av National Geographic. Dess klara vatten i transparenta blågröna färger för tankarna till Karibien och andra exotiska platser. Naturen är orörd och vild. Längs med sluttningarna betar bergsgetter. Ön har varit obebodd de senaste trettio åren men på 1940-talet hade ön ett femtiotal invånare. Idag är ön privatägd där den större delen ägs av skeppsredaren Maris Embirikos familj, den andra mindre delen av ön tillhör ingen mindre än dottern till Pablo Picasso.

 

 I en snårig och brant terräng kämpade vi oss upp mot toppen. En landsköldpadda höll på att äta blomblad till lunch och vi fick ett fantastiskt möte med den lilla krabaten halvvägs upp. Helt orädd lät han oss komma nära så vi kunde fotografera. Hans sköld var så stor att hade han lämnat sitt hårda skal och flyttat ut, så hade den passat fint som cykelhjälm på någons huvud.

 

 Uppe på berget blev det en välsmakande kopp kaffe med kaka. Det här är nog den vackraste utsikt vi hittills upplevt till en fika. Nedanför i viken kunde vi se Wilma i det turkosfärgade vattnet och himmel och hav möttes i de blåaste toner. I horisonten anades siluetten från någon avlägsen grekisk ö. Platsen är som hämtad ur en broschyr.

 

 När vi var tillbaka vid jollen så hade fyra timmar passerat. Lite lätt trötta efter ansträngningen att ta sig upp och sen ner för berget, så fick Kapten ro även på tillbakavägen. Styrman kände sig alldeles för snygg för att känna att hon borde ta över. Bysten satt ju där den skulle, på framsidan!

 

 Frukost i sittbrunnen och snart ska vi bestiga berget som syns i bakgrunden...
 
 Vi lämnar Wilma för några timmar men hon ligger fint i ankarviken...
 
 Halvvägs upp på berget träffade vi Mr Sköldis, vi störde honom mitt i lunchen där han mumsade på blomblad...
 
 Riktigt söt och helt orädd...
 
 Vätskepaus på vägen...
 
 Snårigt på sina ställen...kan man inte kliva över grenarna så får man krypa under...
 
 Inget fel på den ankarviken, turkost och klart vatten och Wilma ligger stilla och väntar på oss...
 
Kapten hittade en bra promenadkäpp i slänten...
 
 Sista biten blir rätt så brant...
 
 Vilken utsikt uppe från toppen...
 
 Styrman Pimpsten fixar fika...
 
 Kaptens bästa promenadkäpp...
 
 Vackra blomster mellan klipporna...
 
 Styrman njuter av utsikten...
 
 Ja ha...dags att gå ner för berget så man får ro lite grann...det får man snygg kropp av! Hmm...kan väl diskuteras hävdar Styrman!

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

segla i grekland - megalonisos - petalis skärgård - wilma seglar - långsegling - ankarvik - landsköldpadda - promenadkäpp - frukost i sittbrunnen

 

1 felix:

skriven

Hej på Er. I bland så går det upp och ibland så går det ner. men väl uppe tänk så mycket vackert man ser.Stor kram till Er båda. FELIX

Svar: Japp, en fin utsikt kan vara värd ansträngningen. Kram kram
Projekt Sunshine

Kommentera här: